Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Befästningsarbetet


På Karelska näset hade man redan i början av 1920-talet byggt en del "betongkorsur" med tanke på en eventuell försvarsstrid. Befästningsarbetet fortsatte på 1930-talet trots knappa medel. Finländarnas stora omsorg om vårt lands säkerhet visas av att det på sommaren och sensommaren 1939 fanns nära på 70 000 frivilliga från olika samhällsskikt i befästningsarbeten på Karelska näset, samt 2500 lottor som gjorde verksamheten möjlig. Var och en utförde en vecka lång späckad arbetsprestation. Befästningsarbetet hade senare en stor betydelse i vinterkrigets avvärjningsstrider, även om befästningarna också var mycket anspråkslösa i förhållande till de betonganordningar och underjordiska miniatyrgarnisoner som fanns vid Tysklands och Frankrikes gräns.

 I huvudställningarna på Karelska näset under vinterkriget, som man började kalla Mannerheimlinjen, kämpade största delen av de finländska soldaterna i öppna löpgravar som var grävda i marken och stöttade med trävirke och med stöd av betongkorsur som fanns i ringa antal inom vissa områden. Efter vinterkriget hittade anfallaren på en massa överdrivna historier om den starka Mannerheimlinjen för att för omvärlden förklara varför man haft så dålig framgång i försöken att bryta sönder linjen, trots ett mångfaldigt övervälde beträffande manskap och en artilleriövermakt som var mångtiofaldig. Mannerheimlinjens styrka bestod framförallt i de finländska soldaternas ståndaktiga kamp.

Berättelser