Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Civilbefolkningen

Civilbefolkningens berättelser

- Ungdomen i slutet på 1800-talet

kauppatori1Työväen Muistitietotoimikunnan kokoelmat, Työväenarkisto
Mooses Lehtinen s. 1878

 

Tjänstefolkets och dagsverkarnas lön på 1880-1890-talet var följande: drängarnas lön var 100-150 mk om året, bostad och mat från gården samt som naturaförmån två par stövlar och strumpor. Kvinnornas lön var ett par kängor och strumpor, några alnar lakans- eller skjorttyg och ett markområde som behövdes för sådd och odling av en kappe lin. Fröna fick man och sådden sköttes från gårdens sida kostnadsfritt. Tjänarinnan själv skötte om skördandet och det skedde vanligtvis som talkoarbete på söndagseftermiddagar. Dagsverkarens lön under höbärgnings- och skördetiden, förutom maten, var en kappe råg om dagen. Dess pris noterades till 50 penni. Om vintrarna, under årets mörka tid, var lönen ännu lägre. Som 16-åring var jag på en gård som dagsverkare och fick mat och 35 penni om dagen i lön.

Tjänstefolket hade inte mycket fritid, förutom helgdagarna. Stalldrängen och fähuspigorna var också då bundna till sitt arbete. Söndagen strävade man efter att helga, i synnerhet förmiddagen under tiden för kyrkogången. De grova stövlarna och kängorna måste smörjas dagarna före en helg.

Nöjena under ungdomens fritid koncentrerades till att man besökte gårdarnas pörten (drängstugor). Så gjorde man i synnerhet då det var flera helgdagar efter varandra. Då man inte hade något bättre att roa sig med ritade man med krita en kvadrat med 8 rutor (fält) på golvet, med en halvcirkel i mitten på varje sida. Kvadraterna och halvcirklarna gavs olika värden. Den övre halvcirkeln var 400, den till höger 300, den till vänster 200 och den nedersta 100. Man uppsatte ett resultat som mål och den som först uppnådde det vann insatsen i spelet. Som kastföremål använde man en 10-pennis slant, som slängdes på 6-7 meters avstånd. Då spelet var slut blev kritstrecken kvar på golvet. Husbönderna krävde inte att de skulle tas bort, fastän de ibland såg förargade ut.

Då kvinnorna på höstarna beredde malt i bastun samlades byns pojkar dit. I bastuugnen stektes potatis (glödstekt potatis). Man bjöd naturligtvis de objudna gästerna som kommit till bastun på kaffe. Vid maltberedningen gick man vanligtvis i par i tur och ordning upp på laven för att röra om malten så att den inte skulle surna. Under mellantiderna låg man på golvet på halmen och drog sig, och i allmänhet slutade det så att båda maltberedarnas stövlar stod bredvid varandra. Först då morgonen grydde försvann stövelparen. Det var ingen sällsynthet att dessa maltberedare blev livskamrater.

Då man fick reda på att det bakades i någon gård, vilket i allmänhet skedde på kvällen och natten, gick man i samlad tropp på besök och ibland också över till en annan socken. Den sura degen, hålbitarna som lösgjordes med ett horn, åt man. Man tävlade om vem som kunde svälja en sådan degbit hel. Emellanåt deltog byns pojkar i bakandet och hjälpte till med att bära bröden, då man placerade dem på bakbräden för att jäsa.

Från julen till trettondagen gick man ut i byn och ordnade olika slags lekar på halmen som tagits in till julen i stugorna, såsom dragkamp och att dra fingerkrok samt slå krokben. Kärringbyte var en syssla som krävde sisu. En pojke valde ut en flicka som satt mot väggen på en lång bänk med sin partner. Om den pojken inte var villig att avstå från flickan, avgjordes saken så, att han slogs i handflatan med en batong av halm tills "brudarna" blivit bytta. En del pojkar hade i strid med spelreglerna placerat till exempel en järnspik i batongen. Då man slog med den några gånger i handflatan så började handen svullna. En pojke med sisu avstod dock inte från sin flicka. En sådan batonganvändare blev illa omtyckt av hela gänget.

Vintertid ordnades danser i gårdarnas stugor och på sommaren på logen i en ria, där säden tröskades och rengjordes men också andra dansplatser fanns. Någon av byns pojkar och också ibland någon från en annan by var spelman. Då man var på givmilt humör samlade man in en liten kollekt åt den som spelade.

Till påsk gjordes gungor på gårdarnas vedplaner (ett område framför huset där man hackade sönder kvistar och ris från skogen som blev gödsel för åkrarna) och i ett skjul hängde man ett gungbräde i takåsen. I dessa gungade man flickorna.

I en mera avancerad gunga fanns en liten gunga i vardera ändan. Ställningen som de var fästade i var ca 4-5 meter hög. I ena gungan satte sig en flicka och i den andra en pojke. Då sattes gungan, till en början med hjälp av andra, i cirkulation. Gungan kan förliknas vid ett slags karusellgunga. Den som var tyngre tryckte den som var lättare uppåt, vilket medförde att flickorna skrek av rädsla, om än det samtidigt var roligt.

Till tidsfördriven under påsken hörde också på samma vedgård lekar med hoppbräde. Detta gjordes så att man placerade en stark, ca fem meter lång planka tvärs över en stock och i plankans vardera ända hade man fästat en lång slät stör som man höll fast sig i så, att man inte i flykten skulle ramla av plankan. De som gungade var naturligtvis en flicka och en pojke. Då plankan sviktade kunde flickorna, som i allmänhet var lättare, flyga högt i luften. Då man tröttnat på gungandet började man slå en klots. Klotsen var en rund, ca en centimeter tjock träbit som var vässad i ena ändan. Den placerades på en planka vars ända var något upphöjd. På 10-15 meters avstånd gav man klotsen fart med en ca 80 cm lång käpp. Syftet var att få den att flyga så långt som möjligt.

På skärtorsdagen, pingst och midsommaren samlades man på vallarna och på flata berg för att bränna brasa och för ringlekar i allsångstakt. Sommartid samlades man på söndagskvällarna på flottar och broar vid åarna.


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Veteraanien perintö - Itsenäinen Isänmaa 2002, 2014

Berättelser