Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Civilbefolkningen

Civilbefolkningens berättelser

- I arbete på en fabrik

Arvi Arponen, 17-vuotias (vuonna 1930)

Työväen Muistitietotoimikunnan kokoelmat
Työväenarkisto

 

På tre man hand promenerade vi bort från torget, genom den öppna porten gick vi in i skydd bland det gamla Tiuri-slottets vallar. Vi funderade över läget och beslöt oss för att ta oss i skogsarbete i riktning mot Suojärvi. Inför resan var det dåligt med pengar och en stor del gick åt för tågresan till Kexholm. Pengarna skulle nätt och jämt räcka vägen fram. Men därefter gällde det att fundera.

I Hiitola var vi tvungna att vänta på tåget till följande morgon. Pojkens äldre kamrater fick behövliga uppgifter då de pratade med andra arbetssökande, dock inte några uppmuntrande. I Suojärvi var det stopp, avverkningarna hade avstannat. De börjar på nytt på hösten om... Bedömningen av det nya läget gav som beslut att vi köpte resebiljetter till Värtsilä. Där fanns en känd järnfabrik, annat visste man inte.

Vi steg ur tåget på Värtsilä station, därifrån promenerandes några kilometer till fabriksbyn med samma namn. Omedelbart efter att vi kommit fram begav vi oss till järnfabrikens kontor för arbetssökande. Förvåningen var stor då man ställde sig positivt till vår arbetsförfrågan. De misstänkte att pojken var alltför ung, men gick ändå på nödlögnen om 18 år. Man dög till arbete med de andra. Vår arbetsplats var på Marttis avdelning. Det skulle börja på morgonen kl. 7.00, genom att man uppvisade arbetsintagningskortet visade portvakten vägen till arbetsplatsen.

Stegen var lätta då man gick till byn för att söka bostad. Sådana saker som arbetet art och lön kom vi inte på att grubbla över i den uppskruvade stämningen. Också bostad med helpension ordnades ganska behändigt i ett litet hus i utkanten av byn.

Följande morgon förenade vi oss nära fabriken med ett stort antal som skyndade till arbetet. Dessa ögonblick kändes festligt manliga för pojken, då han för första gången i sitt liv riktigt var på väg i arbete i en fabrik. En helt annan känsla än då man var på väg till skogsarbete.

Arbetsplatsen fanns på avdelningen för Martinprocessen, där järn smältes i ugnar med samma namn genom vissa metoder. Dock blev vi som var helt utan yrkeskunskap satta i arbete med att riva murverket som var av eldfasta tegel vid en Martinugn som höll på att svalna. Ugnen torde ha hållit på att kallna redan länge, men den var ännu varm och osig och ingen ventilation fanns. Fotsulorna blev varma genom läderstövlarna tills vi från huset fick kängor med träbotten. Visst satt tegelskiktet i ugnens botten hårt, smält järn hade fyllt varje por.

Det var svårt att ens få igång arbetet, med släggor och hjälp av stålkilar slog man bort bit för bit av murningen. Ymnigt lackade svetten och dricksvatten gick åt ämbartals. På kvällen efter arbetet var man våt som en dränkt katt. Efterhand klarnade också fabriksarbetets härlighet och eländighet för pojken. Men det måste göras, eftersom det inte fanns några alternativ och tiden rann iväg innan det gamla tegelskiktet blev rivet. Det usla jobbet blev dock slutfört.

Efter rivningsarbetet sattes var och en av oss tre i arbete på olika håll, pojken vid en slags paketpress. Jobbet gick till så att man med pressens hjälp av mindre järnskrot tryckte samman paket av en viss storlek som vägde ca 50 kilo. De fördes vidare till Martinugnen för ny förädling. För pojken kändes det som en gåva från himlen då han fick komma bort från den heta osiga ugnen ut i friska luften. Arbetet var ackordjobb, vilket gjorde det meningsfullt.

Snabbt gick veckorna, månaderna rann i väg. Av inkomsterna sändes allt hem som blev över efter det dagliga livet. Och inte fanns det just heller andra utgiftsbehov, kanske nu att gotta sig med någon lemonadflaska på söndagarna i fabriksbyns kafé.

--------------------------------------------------------------------------------

Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Veteraanien perintö - Itsenäinen Isänmaa 2002, 2014

Berättelser