Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Civilbefolkningen

Civilbefolkningens berättelser

- Husmorsuppgifter som sextonåring

Inga Forssell f. Johansson
Folkhälsans Veteranserviceprojekt: Lottor minns

 

Jag har i mina anteckningar och dagböcker bläddrat mig fram till hösten 1939. Jag var då en 15 - årig skolflicka vid Nya Svenska Samskolans sjunde klass.

Skolorna stängdes den 11 oktober och frivillig evakuering påbjöds. Jag måste resa till Artsjö där min morbror hade en gård. Den 12 oktober blev det allmän mobilisering. Min morbror deltog mycket i skyddskårens och socknens krigsförberedelser, likaså hans svärmor, överstinnan Constance Holmström, som var lottaordförande. Det var förresten hon, som för sitt mod är omnämnd i Vita Boken (utgiven av Lotta Svärd centralstyrelsen 1928). Jag citerar: "främmande röda, stadda på vapenletning, ställde överstinnan Constance Holmström mot väggen för att skjuta henne, men på ett morskt 'Skjut bara', svarade de med att sänka gevären."

Den 6.11 anslöt jag mig till Haga Lotta Svärd. Vi skalade rotfrukter, bredde smörgåsar, dukade, diskade, transporterade mat till skyddskårens olika vaktcentraler m.m. Arbetstiden var för det mesta från 5.30-23.30 varannan dag.

Den 23 november hade statsminister Cajander uppmanat medborgarna att återgå till normal ordning och den 27.11 började skolorna igen. Ryssarna sköt de beryktade skotten i Mainila den 26.11 och den 30 november i gryningen anföll de utan föregående krigsförklaring på bred front på Karelska näset. Men den nyheten hade inte hunnit till Helsingfors så den 30.11 hade vi normal lektion i svenska för Eirik Hornborg då det första luftalarmet ljöd. Krig! På något sätt kom det som en överraskning.

Vi skolelever hade blivit uppmanade att söka oss hem så skolan tömdes, eleverna stormade ut på gatan och spred sig i olika riktningar. På Mannerheimvägen rådde trafikkaos. Stadens bussar och spårvagnar syntes inte till, bara fullastade personbilar på väg ut från staden. Hur hade de hunnit? Efter mycket viftande stannade en vänlig lastbilschaufför och tog upp min klasskamrat och mig och när vi körde genom Tölö lyste Stadiontornet bländande vitt mot en klarblå himmel och jag tänkte: "Så sorgligt, nu bombas det sönder innan det ens använts." Den synen måtte ha gjort ett djupt intryck på mig för jag kan ännu ibland minnas den tanken när jag passerar tornet och himlen har den rätta nyansen.

l min dagbok står det: "Hemma packade jag ner silver, bytte kläder, lugnade mamma och gick till lottorna. Alla pojkar samlades. Mycket arbete. Allt ganska svävande och dunkelt. Reicka sköt med parabellum på en flygmaskin på 5.000 meters höjd."

Följande kväll, den 1 december, kom en ung skyddskårist upp till lottakansliet och ville ha mig med på en kvällspromenad. När mitt arbete var slutfört gick vi ut och jag fick då höra ryktet att det första ryska plan som föregående dag skjutits ner över Helsingfors fallit i Munksnäs och nu borde finnas utanför Haga polisstation. Det lät spännande och vi gick snabbt den korta sträckan och såg redan på avstånd att något stort och mörkt skymtade mot polisstationes vita vägg. Lastbilen var hög och jag sträckte mig på tå för att se bättre. Det tog mig någon sekund att registrera den oväntade synen: inga flygplansdelar utan någonting mörkt och lurvigt och ovanpå detta låg en späd bar kvinnoarm kastad!

Jag minns att jag darrade till, vi blev båda två lika överraskade. Jag tog ett steg tillbaka och souvenirintresset svalnade men den manliga kontrahenten sökte sig närmare förarhytten där plåtbitar blänkte och bröt åt oss var sin bit där den röda stjärnan syntes.

Senare hörde vi att det varit tre flygare ombord, varav en kvinna och att de hade haft björnskinns-fodrade mantlar. Var de tre liken och den lösryckta armen och flygplansdelarna sedan hamnade vet jag ej. Det hände så mycket varje dag att vi aldrig gjorde några vidare efterforskningar.

Samma natt väcktes mina föräldrar och jag av min morbror och min mosters kusin som utan att varsko oss på förhand kom för att evakuera oss. Jag motsatte mig bestämt och då vägrade även min mamma. Men de hade inte kunnat ringa för telefonnätet var överbelastat, de hade inte sovit på tre nätter, de hade kört och sovit turvis och offrat dyrbar tid, så det slutade med att vi var tvungna att låta oss evakueras.

Husmorsuppgifter som sextonålring

Efter någon tid bad tant Constance, lottachefen, mig hjälpa en Helsingfors lotta, Eine Leino, som hade ansvaret för 48 tvångsevakuerade från Fredriksbergs stationsområde i Helsingfors. Artsjö socken hade 5 dylika förläggningar för evakuerade av vilka denna, i Ratula gårds samlingssal + två små rum och kök och en särskild liten villabyggnad var den sämsta när det gällde utrymmen. Efter två veckor kommenderades sanitetslottan Leino tillbaka till Helsingfors och en annan lotta från orten skulle komma i stället. Men hon fick förhinder och jag, en skolflicka som nyss fyllt 16 år, fick ta över hela ansvaret.

Jag hade bara varit där några dagar och nu skulle jag plötsligt bl. a. koka köttsoppa till 48 personer, jag som bara kunde koka te och kaffe och steka ägg och knackkorv! Men jag hade nybörjartur och soppan blev god. Min kokbok fanns på inre sidan av skafferidörren. Där hängde en lista från något ministerium med noggranna specifikationer gällande ransonernas dagliga storlek och innehåll. Om jag nu berättar att jag subtraherade hälften, morgonmål och lunch, och multiplicerade resten med 48, förenklar jag nog skolflickans dilemma, men ungefär så gick det till.

Följande dag när vi förberedde maten och satt i ring och skalade rotfrukter och pratade och då sa jag det mitt hjärta var fullt av: "Hoppas den nya lottan kommer i morgon för jag är inte så van vid matlagning åt så här många." Då fick jag veta att en av skalarna var kock på restaurant Torni! Hon övertog matlagningen och jag organiserade en städgrupp, en diskgrupp, en vedhuggningsgrupp och när ortens kommunalnämd igen inspekterade rapporterade de till lottachefen: "Paras tunnelma on Ratulassa, vaikka siellä on niin ahdasta ja kovin nuori helsinkiläislotta emäntänä." Jag var stolt och glad men hemlighetsfull när det gällde en sak: min ålder. Mina evakuerade var först väldigt nyfikna, men någon trodde sig veta att jag var 21! De evakuerade var mellan 6 månader och 80 år.

Jag har skrivit i min dagbok att det nog var ansträngande dagar, för kommunen levererade åtminstone inte i början råvarorna utan varje husmor måste ringa runt till olika gårdar för att få t. ex. ärter, potatis, en slaktad kviga eller gris. Alla matvaror måste hållas bakom lås och allt skulle noga bokföras. Det gällde också kolonialer och ved, samt att hålla reda på bastuturer och tvättstuga. Jag har också skrivit att jag förutom "föreståndarinna" ibland fick vara sjuksköterska, trösterska, brevskrivare och diskerska.

Min arbetstid var från 7.30-19.30 varje dag och så ensam hem i mörkret och kölden, först genom en park där en del gamla knakande träd var förstärkta med jämringar som gnisslade, sedan förbi ett f.d. katolskt kapell, där det enligt ortsborna spökade. Sedan uppför en backe där en hög mörk sommarvilla ruvade i månskenet och vars fönsterluckor förde oljud.

Men det som fick mitt hjärta att bulta var rädslan för desanter. Varje vecka ringde telefonen ett par gånger mitt i natten och det var jag som måste svara för mitt rum låg närmast telefonen. Då meddelades att desanter i fallskärm iakttagits och skyddskårister kommenderades ut.

Jag var så barnslig att jag inte berättade för någon hur rädd jag var för hemfärden men när min morbrors finska spets troget började möta mig varje kväll, kunde jag nästan ha gråtit av tacksamhet. Det var alltså kulissen bakom föreståndarinnefasaden.

En morgon mellan jul och nyår hölls jag inte på mina ben när jag skulle stiga upp. Det kändes verkligt skrämmande, jag trodde att jag hade förlamats. Jag ville inte oroa min mamma som skulle vara sekreterare vid en hästuttagning och som trodde att jag bara var trött och ordnade ett bud med nycklarna till kocken. Följande dag var jag på jobb igen, men började känna mig trött och efter ett tårfyllt avsked lämnade jag mina evakuerade och den 25 januari reste vi till Helsingfors igen.

"Skjut int´, skjut int´..."

Den 31 januari började jag arbeta i folkskolan i Haga, där lottorna hade en kantin för IT-grupper som skolades där och i Ilmala-terrängen, där de hade luftvärnskanoner. Även där var stämningen god och vänskapsband som knöts då består ännu, trots att det snart gått 60 år sedan dess.

En gång blev t. ex. pojkarna utkommenderade till terrängen mellan Sockenbacka och Haga för att en desant hade iakttagits. På en av de kullerstensbelagda vägarna (byggda under den ryska tiden strax före l världskriget av bl. a kineser!) kom en ensam man vandrande. Hjärtat bultade säkert på de unga skyddskåristerna när de rusade ut från skogen och ropade: "Ruki veh". De blev nog ganska förvånade när en upprörd gammelmansröst svarade: Skjut int, skjut int, ja e Himmelroos från Strömberg". Det var en pensionerad mästare som fabriken kallat till sin hjälp och som var på hemväg från ett nattskift.

Jag brukar påstå att det under vinterkrigets 105 dygn oavbrutet var 25 grader kallt och att månen lyste varje natt. Men kanske minns jag en aning fel för en dag med tö och regn mötte jag bildhuggaren Johannes Haapasalo. Han uppträdde i kask som han tidigare vitmålat med gips- eller kritblandning från sin ateljé men när jag såg honom i regnet blänkte kasken mörkgrå och på skyddskårsuniformen löpte ett brett vitt band runt axlar, bröst och rygg, som en cape ungefär. Det såg ovanligt ut!

Sedan kom den 13 mars och den tunga freden. Men landet var fritt kanske för att alla hade gjort sitt bästa, även 16-åringen.

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser