Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Civilbefolkningen

Civilbefolkningens berättelser

- Husmorsuppgifter som sextonåring

Inga Forssell f. Johansson
Folkhälsans Veteranserviceprojekt: Lottor minns

 

Jag har i mina anteckningar och dagböcker bläddrat mig fram till hösten 1939. Jag var då en 15 - årig skolflicka vid Nya Svenska Samskolans sjunde klass.

Skolorna stängdes den 11 oktober och frivillig evakuering påbjöds. Jag måste resa till Artsjö där min morbror hade en gård. Den 12 oktober blev det allmän mobilisering. Min morbror deltog mycket i skyddskårens och socknens krigsförberedelser, likaså hans svärmor, överstinnan Constance Holmström, som var lottaordförande. Det var förresten hon, som för sitt mod är omnämnd i Vita Boken (utgiven av Lotta Svärd centralstyrelsen 1928). Jag citerar: "främmande röda, stadda på vapenletning, ställde överstinnan Constance Holmström mot väggen för att skjuta henne, men på ett morskt 'Skjut bara', svarade de med att sänka gevären."

Den 6.11 anslöt jag mig till Haga Lotta Svärd. Vi skalade rotfrukter, bredde smörgåsar, dukade, diskade, transporterade mat till skyddskårens olika vaktcentraler m.m. Arbetstiden var för det mesta från 5.30-23.30 varannan dag.

Den 23 november hade statsminister Cajander uppmanat medborgarna att återgå till normal ordning och den 27.11 började skolorna igen. Ryssarna sköt de beryktade skotten i Mainila den 26.11 och den 30 november i gryningen anföll de utan föregående krigsförklaring på bred front på Karelska näset. Men den nyheten hade inte hunnit till Helsingfors så den 30.11 hade vi normal lektion i svenska för Eirik Hornborg då det första luftalarmet ljöd. Krig! På något sätt kom det som en överraskning.

Vi skolelever hade blivit uppmanade att söka oss hem så skolan tömdes, eleverna stormade ut på gatan och spred sig i olika riktningar. På Mannerheimvägen rådde trafikkaos. Stadens bussar och spårvagnar syntes inte till, bara fullastade personbilar på väg ut från staden. Hur hade de hunnit? Efter mycket viftande stannade en vänlig lastbilschaufför och tog upp min klasskamrat och mig och när vi körde genom Tölö lyste Stadiontornet bländande vitt mot en klarblå himmel och jag tänkte: "Så sorgligt, nu bombas det sönder innan det ens använts." Den synen måtte ha gjort ett djupt intryck på mig för jag kan ännu ibland minnas den tanken när jag passerar tornet och himlen har den rätta nyansen.

l min dagbok står det: "Hemma packade jag ner silver, bytte kläder, lugnade mamma och gick till lottorna. Alla pojkar samlades. Mycket arbete. Allt ganska svävande och dunkelt. Reicka sköt med parabellum på en flygmaskin på 5.000 meters höjd."

Följande kväll, den 1 december, kom en ung skyddskårist upp till lottakansliet och ville ha mig med på en kvällspromenad. När mitt arbete var slutfört gick vi ut och jag fick då höra ryktet att det första ryska plan som föregående dag skjutits ner över Helsingfors fallit i Munksnäs och nu borde finnas utanför Haga polisstation. Det lät spännande och vi gick snabbt den korta sträckan och såg redan på avstånd att något stort och mörkt skymtade mot polisstationes vita vägg. Lastbilen var hög och jag sträckte mig på tå för att se bättre. Det tog mig någon sekund att registrera den oväntade synen: inga flygplansdelar utan någonting mörkt och lurvigt och ovanpå detta låg en späd bar kvinnoarm kastad!

Jag minns att jag darrade till, vi blev båda två lika överraskade. Jag tog ett steg tillbaka och souvenirintresset svalnade men den manliga kontrahenten sökte sig närmare förarhytten där plåtbitar blänkte och bröt åt oss var sin bit där den röda stjärnan syntes.

Senare hörde vi att det varit tre flygare ombord, varav en kvinna och att de hade haft björnskinns-fodrade mantlar. Var de tre liken och den lösryckta armen och flygplansdelarna sedan hamnade vet jag ej. Det hände så mycket varje dag att vi aldrig gjorde några vidare efterforskningar.

Samma natt väcktes mina föräldrar och jag av min morbror och min mosters kusin som utan att varsko oss på förhand kom för att evakuera oss. Jag motsatte mig bestämt och då vägrade även min mamma. Men de hade inte kunnat ringa för telefonnätet var överbelastat, de hade inte sovit på tre nätter, de hade kört och sovit turvis och offrat dyrbar tid, så det slutade med att vi var tvungna att låta oss evakueras.

Husmorsuppgifter som sextonålring

Efter någon tid bad tant Constance, lottachefen, mig hjälpa en Helsingfors lotta, Eine Leino, som hade ansvaret för 48 tvångsevakuerade från Fredriksbergs stationsområde i Helsingfors. Artsjö socken hade 5 dylika förläggningar för evakuerade av vilka denna, i Ratula gårds samlingssal + två små rum och kök och en särskild liten villabyggnad var den sämsta när det gällde utrymmen. Efter två veckor kommenderades sanitetslottan Leino tillbaka till Helsingfors och en annan lotta från orten skulle komma i stället. Men hon fick förhinder och jag, en skolflicka som nyss fyllt 16 år, fick ta över hela ansvaret.

Jag hade bara varit där några dagar och nu skulle jag plötsligt bl. a. koka köttsoppa till 48 personer, jag som bara kunde koka te och kaffe och steka ägg och knackkorv! Men jag hade nybörjartur och soppan blev god. Min kokbok fanns på inre sidan av skafferidörren. Där hängde en lista från något ministerium med noggranna specifikationer gällande ransonernas dagliga storlek och innehåll. Om jag nu berättar att jag subtraherade hälften, morgonmål och lunch, och multiplicerade resten med 48, förenklar jag nog skolflickans dilemma, men ungefär så gick det till.

Följande dag när vi förberedde maten och satt i ring och skalade rotfrukter och pratade och då sa jag det mitt hjärta var fullt av: "Hoppas den nya lottan kommer i morgon för jag är inte så van vid matlagning åt så här många." Då fick jag veta att en av skalarna var kock på restaurant Torni! Hon övertog matlagningen och jag organiserade en städgrupp, en diskgrupp, en vedhuggningsgrupp och när ortens kommunalnämd igen inspekterade rapporterade de till lottachefen: "Paras tunnelma on Ratulassa, vaikka siellä on niin ahdasta ja kovin nuori helsinkiläislotta emäntänä." Jag var stolt och glad men hemlighetsfull när det gällde en sak: min ålder. Mina evakuerade var först väldigt nyfikna, men någon trodde sig veta att jag var 21! De evakuerade var mellan 6 månader och 80 år.

Jag har skrivit i min dagbok att det nog var ansträngande dagar, för kommunen levererade åtminstone inte i början råvarorna utan varje husmor måste ringa runt till olika gårdar för att få t. ex. ärter, potatis, en slaktad kviga eller gris. Alla matvaror måste hållas bakom lås och allt skulle noga bokföras. Det gällde också kolonialer och ved, samt att hålla reda på bastuturer och tvättstuga. Jag har också skrivit att jag förutom "föreståndarinna" ibland fick vara sjuksköterska, trösterska, brevskrivare och diskerska.

Min arbetstid var från 7.30-19.30 varje dag och så ensam hem i mörkret och kölden, först genom en park där en del gamla knakande träd var förstärkta med jämringar som gnisslade, sedan förbi ett f.d. katolskt kapell, där det enligt ortsborna spökade. Sedan uppför en backe där en hög mörk sommarvilla ruvade i månskenet och vars fönsterluckor förde oljud.

Men det som fick mitt hjärta att bulta var rädslan för desanter. Varje vecka ringde telefonen ett par gånger mitt i natten och det var jag som måste svara för mitt rum låg närmast telefonen. Då meddelades att desanter i fallskärm iakttagits och skyddskårister kommenderades ut.

Jag var så barnslig att jag inte berättade för någon hur rädd jag var för hemfärden men när min morbrors finska spets troget började möta mig varje kväll, kunde jag nästan ha gråtit av tacksamhet. Det var alltså kulissen bakom föreståndarinnefasaden.

En morgon mellan jul och nyår hölls jag inte på mina ben när jag skulle stiga upp. Det kändes verkligt skrämmande, jag trodde att jag hade förlamats. Jag ville inte oroa min mamma som skulle vara sekreterare vid en hästuttagning och som trodde att jag bara var trött och ordnade ett bud med nycklarna till kocken. Följande dag var jag på jobb igen, men började känna mig trött och efter ett tårfyllt avsked lämnade jag mina evakuerade och den 25 januari reste vi till Helsingfors igen.

"Skjut int´, skjut int´..."

Den 31 januari började jag arbeta i folkskolan i Haga, där lottorna hade en kantin för IT-grupper som skolades där och i Ilmala-terrängen, där de hade luftvärnskanoner. Även där var stämningen god och vänskapsband som knöts då består ännu, trots att det snart gått 60 år sedan dess.

En gång blev t. ex. pojkarna utkommenderade till terrängen mellan Sockenbacka och Haga för att en desant hade iakttagits. På en av de kullerstensbelagda vägarna (byggda under den ryska tiden strax före l världskriget av bl. a kineser!) kom en ensam man vandrande. Hjärtat bultade säkert på de unga skyddskåristerna när de rusade ut från skogen och ropade: "Ruki veh". De blev nog ganska förvånade när en upprörd gammelmansröst svarade: Skjut int, skjut int, ja e Himmelroos från Strömberg". Det var en pensionerad mästare som fabriken kallat till sin hjälp och som var på hemväg från ett nattskift.

Jag brukar påstå att det under vinterkrigets 105 dygn oavbrutet var 25 grader kallt och att månen lyste varje natt. Men kanske minns jag en aning fel för en dag med tö och regn mötte jag bildhuggaren Johannes Haapasalo. Han uppträdde i kask som han tidigare vitmålat med gips- eller kritblandning från sin ateljé men när jag såg honom i regnet blänkte kasken mörkgrå och på skyddskårsuniformen löpte ett brett vitt band runt axlar, bröst och rygg, som en cape ungefär. Det såg ovanligt ut!

Sedan kom den 13 mars och den tunga freden. Men landet var fritt kanske för att alla hade gjort sitt bästa, även 16-åringen.

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

- Luftbevakningen

Valborg Louhisto f. Westerlund

 

Jag kom i beröring med skyddskårs- och lottaarbetet redan som barn. Min far var aktiv skyddskårist och min mor var aktiv lotta. Från 1920-talet och 1930-talets början minns jag bäst de gemensamma skyddskårs- och lottafesterna som närmast hölls på sommaren samt lottamötena vilka turvis hölls i en del lottors hem. Då lottamöte hölls i vårt hem fick vi flickor vara med i början, så länge kaffet dracks, vi fick hjälpa till vid serveringen. Visst var man nyfiken på vad tanterna pratade om. Men när klockan blev 8 "tittade mamma menande på oss" och då förstod vi att nu skulle vi niga godnatt och gå upp till övre våningen och lägga oss snällt och vi lydde naturligtvis.

Till mina viktigaste fritidssysselsättningar hörde till en början scoutingen, men jag blev också intresserad av lottaarbetet och måste då välja mellan de två. Jag valde lottaarbetet.

Redan som tioåring hade jag deklarerat att jag vill bli sjuksköterska. Det var naturligt för mig att välja sanitetslottaarbetet. Efter sanitetslottakursen "praktiserade" jag en tid under sommaren på ortens sjukhus. Min första uppgift blev att tillsammans med en praktikant ta emot en patient man ringt om och som behövde bli hjälpt. När taxin kom fram kunde vi konstatera att patienten, en gammal man med kateter och urinpåse, satt död i bilen. Min första erfarenhet av sjukhusarbetet var att möta döden och att tvätta samt ställa i ordning liket. Men det avskräckte mig inte från att fortfarande ha som mål att bli sjuksköterska. Jag antogs till sjuksköterskekurs 1942 och på den vägen blev jag.

Luftbevakning under vinterkriget

Under vinterkriget var jag luftbevakningslotta på hemorten. Min far var ansvarsperson för luftbevakningen. Vi var en grupp lottor som turades om i luftbevakningstornet i den stora granen på "berget" enligt en uppgjord lista.

Det var dramatiskt ibland. Man hade fått information om att desanter synts till i Västra Nyland, och vi lottor fick öva oss i pistolskytte (parabellum) under pauser mellan luftbevakningsturerna. Det här var hemligstämplat, hemma fick jag inte berätta att lärt mig att hantera en pistol. Om vi såg någon skum person närma sig vakttornet, skulle vi ropa "ruki veh", rikta pistolen mot personen och skjuta först. Lyckligtvis såg vi aldrig någon misstänkt person.

En gång när vi med min far var på väg till vakttornet och gick på en väg med öppna fält på bägge sidorna, dök plötsligt en jagare upp över horisonten och siktade in sig mot vägen och oss. Vi kastade oss ner i diket som var rätt djupt och fick lyssna till maskingevärets smatter på landsvägen, men vi skadades inte.

Mellan vaktturerna som inträffade med några dagars mellanrum utförde vi luftbevakningslottor andra uppgifter - det gällde att förfärdiga förbandsmaterial, ställa i ordning paket till "den okända soldaten", sticka och baka mm.

Tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget fylldes främst av skolgången. Jag hann inte med så mycket mera, läxorna och skolresorna tog tid.

Kommendering till Hangöfronten

Följande dag efter krigsutbrottet midsommaren 1941 fick jag kommendering till Hangöfronten. Min första uppgift var att tillsammans med andra ställa i ordning sjukstugan i Hitis kyrkoby. Men staben där behövde kanslilottor, och jag placerades på s.k. "sotatoimisto" med uppgift att tillsammans med "lottaäldsten" handha den konfidentiella korespondensen. Där lärde jag mig skriva på skrivmaskin. Ibland hade jag förbindelseuppgifter, satt i telefoncentralen och tog emot rapporter samt förmedlade olika meddelanden, exempelvis om att nu är flygmaskinseskader på väg mot Finland över Finska viken.

Ibland besökte lottor från kyrkobyn bemannade öar med kantinen. Färderna gjordes med en snabbgående hyttförsedd motorbåt. En gång när jag var med tappade vi bort oss på hemvägen i dimman. Fiskaren som var vår båtförare stannade motorn och så låg vi där i tjockan och lyssnade, vi uppmanades att hålla oss moltysta. Vi hörde ropen som växlades mellan de sovjetiska kustbevakningsmännen i deras båtar och flera gånger hörde vi båtarna närma sig oroväckande. En ryttmästare var med på turen som enda officer och hans pistol var det enda vapnet vi hade. Ryttmästaren sade att vi inte skulle vara rädda och att han inte skulle tillåta att vi tillfångatogs. Han hade tillräckligt många patroner i sin pistol för att ge oss var och en ett skott i pannan om fienden upptäckte oss. Vi drog en lättnadens suck när äntligen dimman skingrades och båtföraren kunde fortsätta till Hitis.

Som lotta på fångsjukhus

En dag den sommaren bombades Hitis kyrkoby. Stabens huvudbyggnad fick en fullträff, och kanslilottan som arbetade där omkom. Det var chockerande. Efter att sovjetarmén lämnat Hangö vid jultiden, kom en del av oss som varit stationerade på Hitis över isarna med häst och släde till Hangö. Synen som mötte oss var hemsk. Hästkadaver låg vid stranden där vi körde upp. Husens våningar hade fyllts med stora stenar och källarna hade fungerat som bostäder. Vattenledningarna och sanitetsanordningarna fungerade inte. Städpatrullen hade röjt upp mycket, men man såg nog hur ryssarna hade huserat i staden. Uppröjningen, städningen och gatuarbetena fortsatte med fart. Stränderna var förbjudet område, de var minerade. Ett fångläger hade placerats i Hangö. Fångar utförde främst gatuarbeten. Nu placerades jag på fångsjukhuset som var inrymt i en skola. Patienterna hade infektionssjukdomar och smärre skador som de fått i exempelvis gatuarbetet. Det jag främst minns är att många av männen hade bölder, i massor. Så varje dag tog det lång tid att putsa och lägga om de här skavankerna. Jag assisterade också på polikliniken. Där arbetade en fånge, han var farmaceut till yrket. En medicinekandidat var sjukhusets läkare.

En dag skulle vi öppna en panarit på en av patienterna, en allmän blodförgiftning låg nära tillhands. En lätt narkos behövdes för att åtgärden skulle kunna genomföras, men det fanns ingen eter, endast kloroform. Min uppgift var att ge ruset. Patienten protesterade högljutt. Hans protester togs inte på allvar, patienten bands fast vid bädden, farmaceuten droppade kloroform i narkoskåpan, jag "greppade" patientens haka enligt alla konstens regler och höll kåpan tätt över patientens näsa och mun. Plötsligt, innan läkaren hann göra någonting åt panariten, slutade patienten att andas. Himla makter! Där flög kåpan och instrumentbordet rullade iväg av sig själv. Läkaren och jag började ge konstgjord andning (enligt den gamla metoden), farmaceuten såg förskräckt på. Gudskelov började patienten andas igen. Den panariten förblev oöppnad, åtminstone den gången - hur det sedan gick med patienten har jag inget minne av. Förmodligen hade han förklarat att han inte tål kloroform, men farmaceuten, som ändå förstod vad han sade, trodde att han bara bråkade. Om mannen hade dött för oss hade vi ställts inför krigsrätt...

Jag fick också vackra minnen från fångsjukhuset. Fortfarande kan jag dra mig till minnes hur fångarna låg i sina sängar och sjöng sina vackra ryska sånger, med försångare och djup känsla. Stenka Rasin minns jag speciellt från den tiden.

En av fångarna kunde tyska, så medan jag putsade hans bölder pratade vi med varandra. Han bodde i Moskva, han skötte maskinen på en biograf. Han berättade att han från sitt fönster hade utsikt över en park där fåglarna sjöng och när kriget var över skulle han föra mig till Moskva, hemska saker. När jag senare såg honom i ett arbetslag som lade gatustenar i stadens centrum, gick jag långa krokvägar för att undvika att han skulle se mig. Barnsligt, men jag var bara nyss fyllda 19 år - och på den tiden hade säkert få 19-åriga "familjeflickor' något hum om realiteter trots alla erfarenheter som kriget gett. Våren 1942 gick jag någon månad i skolan och blev "gratisstudent". Efter att skolan var slut fortsatte jag ännu i Hangö som lotta tills sjuksköterskekursen började i augusti samma år. Det var därmed slut med lottaarbetet för min del. Under kurstiden var jag kommenderad till fältsjukhus som "tvåbandare" (vid andra årets början i sjuksköterskekurs som räckte 3,5 år fick man sitt andra blåa band på elevmössan). En tid vakade jag på Invalidstiftelsens sjukhus som enda "sjuksköterska" och hade lottor till hjälp, var med om att ställa i ordning ett sjukhus för evakuerade i Träskända mm. Under tredje året gick jag hälsosysterkursen som specialisering, vilket förlängde kurstiden med 4 månader. Jag blev dimitterad som hälsosyster i december 1945.

Man vande sig på något sätt vid att det var krig. Man tog uttryckligen en dag i sänder, jobbade på utan att fundera. Och man var uppfylld av känslan att man gjorde sin plikt, man tänkte inte ens på att protestera mot någonting.

Men i många år hade jag en återkommande mardröm: Ett plan kom störtande mot mig där jag gick på en väg, och när jag vaknade ur drömmen slog hjärtat vilt.

Folkhälsans Veteranserviceprojekt: Lottor minne


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

- En 7-årings minnesbild av då fadern ryckte ut i kriget

Raija Vertainen os. Orava

 

Min far Antti Orava f. 13.1.1903 hörde till den äldsta åldersklassen som inkallades i tjänst. Fars utryckning i kriget från Toholampi minns jag på många sätt som svår. Man hade vetat att vänta på och vara rädd för inkallelsen. Budbärare hade valts för byarna och de förde på tu man hand bud från gård till gård. Husbonden i granngården var en av dem och han hade med sig en annan bybo. Och än i dag får jag samma känsla: vi låser dörrarna, nu kommer de! Männen inkallades till skyddskåren i kyrkbyn där de fick anvisningar av olika slag och uppgifter om när transportbilarna kommer och avhämtar dem från skyddskårshuset.

Läs mer...

- Bombmaskiner över Helsingfors

Gunnar Johansson

 

Då hördes sirenvrålet över Helsingfors - steg och sjönk, steg och sjönk. Det skrek ut sin förtvivlade varning om dödsfaran som hotade från den klarblå vinterhimlen - det skrek om krig och död och förintelse - det kramade hjärtat och fick alla människor att stanna som förlamade.

- Nej, det kan absolut inte vara allvar - det är bara ett hot, sade Hjalte. Jag tror absolut inte på krig förrän jag hör att det smäller.

Torggummorna fortsatte sin handel - människorna vandrade omkring utan mål och sågo upp mot solen. De tänkte väl som Hjalte.

Men i samma sekund susade en bombmaskin in över centrum och luftvärnet slog dånande upp sina molntappar kring den, medan maskingevären ritade sina vita ljusstreck genom luften.

Hjalte kände den underliga apatiska känslan, som han känt förr när faran varit stor, en känsla som med smygande visshet slutligen ger plats åt instinkten. Exercisen däruppe hade förbytts i hårdaste allvar - filosoferandet och gnabbet om kriget hade fått svar:

- Hur månne det är med pojkarna däruppe - har de redan kastats i elden - har de redan förluster? Kommer ryssen igenom? Har Suominen lyckats övertyga sig själv och manskapet om att det är krig? Var finns Tuominen, var är Erikson, var är Berger. . .?

Hjalte såg i smyg på sin hustru och tänkte:

- 180 miljoner mot 4 miljoner - mej behöver du inte se som gubbe.

Men människorna vandrade omkring på gatorna - de trodde inte att det var allvar. Hjalte såg några flygblad singla genom luften.

- Kanske alltsammans ändå bara är en hotfull gest? Men ute i Djurgården och åt flygfältshållet hördes dova dunsar i jorden - bomber?

Under fem timmar gick Hjalte omkring i staden och tänkte - ville inte tänka. Så kom sirentjutet, långt och utdraget och lika ohyggligt:

- Faran över!

Hjalte och hans hustru stämde möte med sonen, som från skolan förts ut i en park, men nu hunnit hem till Sandviken.

I söder över havet framför Estland hade en tjock molnvägg stigit upp. Då såg han - han grep tag i sin hustrus arm.

-- Sex maskiner - tre maskiner - bomber ... !

Han slöt ögonen - sirenerna flämtade till ett tag - det brakade några sekunder över staden - det var som om hela hus hade rasat ihop - så blev det så förunder ligt tyst - några sekunder dödstyst - han hade aldrig upplevat en sådan tystnad förr - så ett skrik någonstans oändligt långt borta. Och sekunden därpå slog förintelsen upp den ena dånande, röda jättekupan efter den andra - det yrde gnistor och brann i Sandviken över hela kvällshimlen.

Hjalte och hans hustru stodo stilla en stund med det totala kriget för sina ögon - de hade båda under hösten, då det blåste hårda östanvindar, trott att ett sådant krig skulle medföra den ögonblickliga och fullständiga förintelsen. Och nu - när de ylande brandbilarna och ambulanserna körde genom de grusade kvarteren, där jämmern steg mot skyn - trodde de att här var undergången.

Och deras enda tanke var:

- Vi måste åtminstone rädda pojken.

Gårdskarlen berättade att gossen kommit springande hem och rusat direkt ned i källaren. Där satt han. Följde blint med när Hjalte tog honom vid handen. Sade inte ett ord. De togo sig genom den dånande branden och glasskärvorna ned till busstationen - där brann en buss - där var en blodpöl på perrongen. Man hade just burit bort en liten flicka. Hjalte tryckte hårt sin hustrus hand till avsked:

- Sköt om er - jag klarar mej alltid.

- Tänk inte på oss - jag vet att det är bäst för mannen att vara ensam när det gäller.

- Och kriget måste ju sluta på något sätt. Klara pojken.

Så sade han ytterligare sakta: - Förlåt.

Ty det finns alltid många hårda ord i två människors liv som behöver en uppmjukning om de aldrig mera skola träffas.

Och hon svarade: - Förlåt.

Djupast inne i bussen satt Hjaltes son - han stirrade ännu rakt framför sig - varför denna stela blick? - vad hade han sett där bland bomberna på torget?

Hjalte sträckte sin hand genom ett skärvhål i rutan för att ta avsked av sonen:

- Hör du pojke. Adjö nu och håll reda på att mamma inte i onödan reser in till stan.

- Säj pappa - blir det ändå som i Polen?

Hjalte stod svarslös - han strök med skinnvanten i ögonvrån - han trodde på undergången. Han gick till sitt hem genom den dånande branden i Sandviken - tog vad han tyckte var honom kärast och tänkte när han stängde dörren efter sig:

- Detta får jag aldrig mera se.

Ur boken:
Gunnar Johansson: Vi ville inte dö


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

- Stämningar i Helsinge landskommun under viterkriget

Sirkka Borg

 

I slutet av november höll var och en av oss på med sina sysslor på vår lantgård. På förmiddagen hade min mor begett sig till butiken och berättade andfådd då hon kom tillbaka att hon hade hört där att ryssen hade anfallit över gränsen och att Helsingfors hade bombats. Tillsammans med far skyndade jag in och satte på radion. Klockan tolv kom nyheterna, i dessa berättade man om hur det var. Jag var en 19-årig flicka, och inte förstod jag heller helt, vad ett krig betydde.

Läs mer...

Berättelser