Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Civilbefolkningen

Civilbefolkningens berättelser

- Lottan i hästsjukhuset

Ulli Moring f. Wallgren
Folkhälsans Veteranserviceprojekt: Lottor minns

 

Mamma blev lotta när vinterkriget bröt ut och vi tre yngre barn evakuerades till släktingar på en gård i Borgå lk. Gårdens värdinna var lottaordförande och hennes dotter var chef för fältkökslottorna och matlagren. Jag var 14 år och älskade djur, så jag fick på min lott att sköta svingården med bl.a. ett trettiotal modersuggor och en del gödsvin. Jag körde också alla morgnar efter svinmat från Borgå. Mamma jobbade i kantinen i Borgå lyceums gymnastiksal. Min äldre bror hade vaktturer i luftbevakningstornet på Kokon. Min äldsta bror var skyddskårist och pappa var inkallad i militären som sanitetskapten.

Vi unga som varit evakuerade under vinterkriget kom tillbaka till Helsingfors. l hemmet på Lönnrotsgatan 15 fanns det inga fönsterrutor, bara skivor i alla fönsterbågar. Skolan var stängd den våren.

Beredskapskurs och arbetsplikt

Högvalla husmodersskola ordnade sin första "beredskapskurs" för unga flickor i april 1940. Jag anmäldes till den. De flesta av oss var inkvarterade i "Annexet" som numera inte finns. Kursen räckte fyra veckor och vi lärde oss grunderna i att koka, baka, städa, sy, jobba i växthus, ladugård och hönshus. Ordningen var god och sträng, ja mycket sträng. Vi fick inte ens under ledig tid gå till stationen, till posten eller butiken utan lov.

Så kom första juni. Jag var 15 år och följaktligen arbetspliktig. Dessutom tyckte föräldrarna att min savolaxfinska behövde en ansiktslyftning så jag for till Äänekoski. Gården som hette Tourula låg 7 kilometer från samhället mot Saarijärvi. Familjen bestod av far och mor samt tre barn. De hade en anställd arbetsledare och en deja samt varje år manliga och kvinnliga praktikanter, vanligen 2-3 pojkar och 3 flickor av vilka en i hushållet. Det fanns många hästar och föl, 34 mjölkande kor, kvigor och kalvar, får, grisar och höns.

Snart blev det klart att det blev mitt jobb att hämta hem hästen som behövdes för mjölkandet. Senast kl. 4.30 vandrade jag efter Terttu, ett 8 år gammalt sto med ett litet föl. Jag tyckte det gick lätt att sätta grimman på henne, koppla tömmarna och sedan med hjälp av t.ex. en hög sten ta mig upp på ryggen och rida hem till gården. Fölet följde snällt med. Väl hemma selade jag hästen och spände för mjölkkärran som sedan skulle lastas med allt som behövdes.

När vi var färdiga med mjölkningen och kört hem mjölken, sänktes stånkorna i isvatten och spädkalvarna fick sin mjölk. Elden tändes under en stora gryta med vatten i ladugårdsköket. Så gick vi alla in i köket på morgonmål med gröt, mjölk, smörgåsar och kaffe. Vi flickor var i trädgårdsarbete eller åkerarbete allt efter behov. Så förflöt 6 dagar i veckan. Om lördag var det bastu för alla i tur och ordning. Till saken hörde att man drack kaffe efter bastun och till det uppenbarade sig flickorna i folkdräkt. Folkdräkten var också vår söndagsklädsel utanför arbetstiden. Någon gång cyklade vi också, vi flickor i våra folkdräkter, till skyddskårshuset för att dansa.

Skolan började igen den 1 augusti 1940 och då var det slut med "friheten", d.v.s. jordbruksarbetet, för min del. På hösten 1940 blev jag flicklotta och deltog i mötena för att det hörde till saken. Intresset saknades helt ännu då. Jag hade varit scout från 7 års ålder och lårt mig mycket.

När vårterminen slutade 1941 var det helt klart att min arbetsplikt igen gällde Tourula och dit for jag. En dag i juni när jag kom ridande på min unga arbetshäst mötte jag tre lastbilar med unga män på flaken. De sjöng en gammal tysk soldatvisa som jag kände till. Väl på gården berättade jag för värdinnan om min upplevelse och fick till svar att de säkert var gymnasister som skulle på talko och att "kuulit näin mutt'ei ne kyllä saksaksi Iaulanu". Det betvivlade jag för jag talade tyska. Vad det betydde visste jag inte.

Desantvakt på Pellinge

Från mitt föräldrahem blev pappa inkallad. Det var hans tredje krigstjänst. Min äldsta bror kallades in. Min andra bror var redan i armén och mamma som varit på villan med min lilla bror blev fältkökslotta på Glosholms fort.

Senare på sommaren behövdes jag hemma. Jag sade adjö till Tourula och åkte iväg till Pellinge. Man måste bl.a. kunna ro bra! När ljudet av de ryska planen hördes skulle man snabbt ro i land och ta skydd i skogen. Ryssarna var utrustade med maskingevär och sköt en salva så fort de såg någon. Om vi var hemma när det hände sprang vi in och trycke in oss i springan mellan kakelugnen och muren. Så hade nämligen mamma lärt mej och min lillebror. När nätterna blev mörka beslöts det i Söderby på Storpellingelandet att byn skulle ha "desantvakt". Där talades allmänt om "dosenter". Det blev jag som tillsammans med någon av flickorna från gårdarna satt halva natten på ett berg invid byn och tittade upp mot himlen. Vid riktigt mulet väder fick man stanna hemma. Det hela var nog litet kusligt.

l slutet av sommaren var jag flera veckor fältkökslotta i Borgå för transportkompaniet och lärde mig laga mat för över hundra personer. Sedan fick jag order att komma hem till Helsingfors för att arbeta i Nylands södra skyddskårsdistrikts matsal som var placerad i finska flicklycéet på Runebergsgatan. Där arbetade två äldre lottor och fyra unga och det fanns mycket arbete.

Senare på hösten startade gymnasiet i min skola med kvällsundervisning kl. 18-21. Riktig skolgång blev det först på vårterminen och då var det slut med lotta-arbetet för en tid.

När vårterminen 1942 var över kallades jag till en tre veckors sanitetslottakurs i Borgå. Sedan blev det igen fältköksarbete i Borgå, denna gång i Dövstumsskolan. Den första september blev jag abiturient och studentskrivningarna hölls i början av maj.

"Som skötare på ett hästsjukhus"

Ungefär den 15 maj fick jag order att infinna mig på llI HevS, militärt hästsjukhus i Fredrikshamn. Jag blev nog väldigt glad. Väl framme i Fredrikshamn frågade jag en militärpolis var hästsjukhuset fanns. Gå rakt fram tills du hittade vallgraven, sedan i den åt höger tills du ser barackerna. Jag knackade på dörren och anmälde mig. Där satt en fältväbel och tog nådigt emot mig.

Efter att ha sett mitt kvarter, fördes jag på rundtur i alla de sex stora stallen. l ett av stallen fanns operationssalen och apoteket var i ena ändan av samma stall. Den unga svenskspråkiga helsingforsflickan fördes också till sjukhusets fältväbeL Han var liten till växten och var ett stort original. Han placerade mig genast i stallet längst bort som sjuksköterska, med order att hållas där. Det var inget fel på det, men inte skulle jag ha lärt mig så mycket nytt där.

Följande morgon kom chefen, veterinäröverste Ros och då skulle jag visas upp innan hans mottagning började. Han gav nya order: Jag skulle finnas i operationssalen där också mottagningen sköttes och delta i vården, diska och desinficera allt efter behov.

Man skuIle lägga fram de rätta instrumenten, räcka instrument, packa upp och städa bort röntgenapparaten som "bodde" i en träkista på ett skåp (inga blyförkläden här inte!) m.m..

Man skulle stjälpa hästen före operationen på ett läderklätt bord. Till det behövdes åtta personer, fler om hästen var stor. En lotta höll i huvudet och vanligen en i svansen. Hästen fick remmar med en metallring om varje ben ovanom hoven. Genom varje ring drogs en kätting som var fäst i ena bakbenet. Den andra ändan hölls av två stadiga gubbar. Runt kroppen bakom frambenen drogs en bred schåar-rem, likaså framför bakbenen. Remändama förenades och båda remmarna drogs åt av två eller tre män. En man kommenderade takten så att alla drog samtidigt. Det lyckades för det mesta med första försöket. Genast när operationen var över kommenderades hästen upp, och det var inte alltid så enkelt. Oftast sov den då ännu, men en häst sover ofta stående. Efter det att man fått upp hästen skulle den vaktas ett tag ty den raglade ofta. När patienten blev stadig på benen fördes den till sin spilta. Ibland hade sårade hästar feber redan när de hämtades med ambulanståget. Då fanns det inte penicillin, man hade bara enkla mediciner. Alla sårförband var gjorda av cellstoff och papper. "Gasbindorna" var av kreppapper och förträffliga i användning. Det blev vackra förband av pappersbindorna. Dem har jag senare saknat många gånger. l juni upplevde jag det första ambulanståget på stationen i Fredrikshamn. Det var vanliga godsvagnar fulla av skadade och sjuka finska hästar, för det mesta inkallade civila hästar men också ibland arméns egna hästar samt massor av ryska krigsbyteshästar. Alla krigsbyteshästar hade ett inbränt S i huden, vanligen på framländen. De inkallade hästarna hade två olika siffror på vänstra benets skinka.

När tågvagnarnas dörrar drogs upp, då rann nog mina tårar. Jag var nog inte den enda för stora starka karlars tårar rann nog också. Från stallarna fördes hästarna som var konvalescenter på bete och så hade vi igen spiltor för de nya. Från tåget hämtades de sjukaste med lastbil. De andra leddes genom staden till hästsjukhuset.

Behandlingarna och operationerna lyckades ofta, men rehabiliteringen tog sin tid. Sedan kom den dagen då hästen igen granskades och bedömdes som duglig till antingen krigstjänst eller hemförlovning. Men det hände också att hästen bara dög till tvål och det jobbet blev min lott. Jag hade lärt mig tvålkokning på Tourula.

Jag hade gärna stannat kvar på hästsjukhuset men måste påbörja mina studier vid Agro-Forstfakulteten. I början av maj 1944 hade jag de sista tenterna för terminen vid Helsingfors universitets agro-forstfakultet och fick till min förtjusning igen order att anmäla mig för tjänstgöring vid III. HevS i Fredrikshamn.

Just innan jag skulle åka kom det ett brev från militärdistriktet om att jag följande måndag skulle infinna mig på Stadion kl 5 f.m. l utrustningen skulle ingå marschkängor, psalmbok och tvättfat! Jag kontaktade lottadistriktet, men nu var det militärdistriktets order som gällde. Jag skulle bli 'Strålkastarlotta" och få rekrytutbildning.

Strålkastarbatteriet - manskapet bestod av lottor till 94 %

Jag vandrade alltså i väg till Stadion med min packning på ryggen. Småningom hade vi alla blivit registrerade och intervjuade bl.a. om vilken studieinriktning var och en hade. Alla var studenter. Mycket viktigt var också att man hade körkort. Tyvärr hade jag bara kört häst och traktor, men det senare ansågs vara extra fint.

Vi var en grupp på över 100 kvinnor som tagits ut för att få rekrytutbildning. Våra utbildare var lottor, officerare och underofficerare. Utbildningen följde i huvudsak den som användes inom militären. Vår skolning till rekryter omfattade sammanlagt ca. 374 timmar.

Av 110 lottor på Degerö förband sig 86 att stanna kvar inom militären. Till samma uppgift kom också utbildade lottor från Åbo och Björneborg. De övriga lottorna försvann till andra uppgifter.

l medlet av juni var rekryttiden slut. Alla fick delta i ett hörselprov och så delades vi upp i olika skolningsgrupper. De 30 med bästa hörseln skulle skolas till lyssnare vid de stora lyssnarapparaterna. En grupp om 25 lottor skulle i underofficersskola och 63 skulle bli strålkastar- och lamplottor. Resten skulle skolas till motorlottor (förutom två som skolades för stabsuppgifter).

Det var en grundlig men kort, hård och intensiv utbildning vi fick av militären. Nu efteråt brukar vi bl.a. ha roligt åt en föreläsning om röstning. Det sades till exempel att det finns olika slag av röstning - sluten och öppen - men att öppen röstning också kan vara "skrikröstning". Och detta övades!

l slutet av juli fick vi betyg och permission några dagar. Den första augusti bildade vi XIV. strålkastarbatteriet där lottornas andel var 94 %. Batterichefen var vår chef från Degerö. De övriga stabsofficerarna och troppcheferna var likaså bekanta från skolningstiden. Den högsta lottaposten var posten som fältväbel vid staben. Batteriet var indelat i 3 troppar. Varje tropp hade en lottasergeant. Lottacheten för varje strålkastare var undersergeant och vice chefen var korpral. Jag hade utsetts till sanitetsundersergeant vid tropp 2. Troppledningen fanns alltid vid en ledarstrålkastare. Vår tropp hade 2 ledarstrålkastare och 2 följstrålkastare. Alla fyra fanns väster om Helsingfors på olika ställen. l början bodde vi lottor i en statarbostad om 1 rum och kök. l kammaren bodde 14 lottor i sju tvåvåningssängar.

Strålkastaren och lyssnarapparaten fanns i djupa gropar uppe på berget. Senare sprängdes också en grop för gruppchefen och en grop för en ny grej, d.v.s. en fjärrstyrningsapparat. Fjärrstyrningsapparaten var någonting helt nytt från Tyskland och då utökades det redan fulla dagsprogrammet med tyska föreläsningar. Vi gjorde vakttjänst och var ständigt i beredskap. Alarmet nådde oss när de ryska planen startade. Oftast skedde det på natten. På ett ögonblick var stugan tom och alla på sina respektive poster.

Den kvällen då vi via radion nåddes av nyheten om vapenstilleståndet satt vi och grät av sorg men också av lättnad. Strålkastarlottorna hemförlovades 30.9.1944 och stugorna övertogs av soldater. Vi överlät våra överhalare och kängor den 2 oktober. Då var de andra flickorna förutom jag redan civila. Dagen efter vapenstilleståndet fick jag blindtarmsinflammation och opererades. Civil blev jag först 28.12.1944.

Strålkastarlottatiden var fordrande och hård, men under den tiden utvecklades mellan oss en otrolig vänskap. Redan 16.4.1966 samlades vi, 11 officerare och 44 lottor med vår regementschef i spetsen, för första gången. Sedan dess har träffarna varit många.

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser