Civilbefolkningens berättelser

- Tiden efter krigen

Moilanen, Veikko Armas

Av de negativa verkningarna efter kriget måste man nämna att hemmet blev kvar på den avträdda sidan och att man måste flytta bort. Jag sårades två gånger i kriget, ersättningar lyckades jag inte få. Det var brist på bostäder och någon ordinarie arbetsplats fanns inte.

Jag gick en lagerskötarkurs och en kurs i oljebekämpning. Jag var i arbete vid Krigstekniska depå och Bränsle- och smörjmedelsdepån (Ase V I).

Efter att jag gift mig1.12.1946 fick mitt liv mera innehåll, men att hitta en bostad blev ännu svårare. Ett betydande arbete var att bryta mark till ett hemman och uppföra nödvändiga byggnader i Vorna i Pukkila. Arbetet var tungt. År 1948 kom frosten och hela skörden frös bort.

På grund av mina arbetsförhållanden är jag medlem i Statens Arbetares Förbund och Statens Tjänstemannaförbund. Till min veteranverksamhet hör Krigsinvalidernas Brödraförbund, Frontmannaveteranernas Förbund och Krigsveteranernas Förbund.

Under många års tid var det möjligt att enbart för sig själv minnas krigserfarenheterna. Som svar på frågan om våra rättigheter fick vi: "Vad gjorde ni där!" Slutligen fick vi kontakt med vapenbröderna och vi kunde tillsammans med våra hustrur samlas i kretsen av den krigstida enheten. Vi har träffats årligen på olika håll i Finland. Så har vi kunnat fortsätta våra öden nu redan ett kvarts sekel. Också på vårt regementes årsdagar har det varit många deltagare. Känslan av samhörighet stärker humöret.

Mina krigsskador fick jag sköta på egen bekostnad nästan tjugo år innan olycksfallsverket fattade ett positivt beslut. I synnerhet de tunga jordbruks- och skogsarbetena kändes ibland övermäktiga på grund av skadorna.

Till slut ett par exempel på enskilda veteraners svårigheter vid anpassningen till det civila livet.

Då var det ingen som hängde läpp/Suru ei tullut puseroon

Detta hände i Paavola kommun vintern 1949 på Siikajoki rensningsarbetsplats. Det berättades att det fanns en man på arbetsplatsen som arbetade som en galning. Jag gick för att se på underverket alldeles på nära håll. Jag märkte att bar hud skymtade under hans byxor. "Har du ingenting under byxorna?", frågade jag. "Nej", svarade mannen. Då jag inte trodde på honom, förde han ner sina byxor; han hade inga underkläder. De ädlaste kroppsdelarna var skyddade med papper. Mannen öppnade sin blus; inte heller någon underskjorta hade han! Han sa ännu svärande: "Jos suru tulee tähän puseroon mä poltan sen, vaikka tää on mun ainoa!"

Man övergav inte en broder

Vi var i flottningsarbete på båtar från Siikajoki i Kestilä inom Pulkkilaområdet 1949. Då flottningsarbetet var slut för dagen övernattade vi i en bastu på en gård. Till vår grupp anslöt sig också luffare, veteraner som inte funnit sin plats i vårt samhälle. På natten var det någon av luffarna som skrek: "Öppna dörren! Jag är sårad i magen!" Mannens mardröm berodde på att han inte fått mat på många dagar. Följande dag kokade gårdens husmor ärtsoppa. Luffaren som hade haft mardrömmen fick en tallrik och åt hälften av innehållet. "Nå, smakar inte soppan?" frågade husmor. "Jag sparar resten till kamraten, han blev kvar där på andra sidan älven, och har under lång tid inte ätit annat än beläggningen ur pipan."

--------------------------------------------------------------------------------

Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Veteraanien perintö - Itsenäinen Isänmaa 2002, 2014