Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Soldathemssystrarna

Ur boken:
17:e Divisionen

 

En betydande del av kantinarbetet var anförtrott soldathemssystrarnas organisation. Med betydande - i dag helt obegripliga svårigheter fann soldathemssystrarna lokaliteter och möbler för sina kantiner. Man kom över tvättmedel och kunde skapa de yttre betingelserna för verksamheten.

Till en början hände det ofta, att man väl kunde koka kaffesurrogatet och baka brödet inomhus, men så måste man servera allt ute i det fria - ganska kallt då temperaturen kunde falla till -25-30º. Ett betydande steg framåt innebar det, att man började köra ut det kokade kaffesurrogatet och det bakade brödet i värmeisolerade lådor till lämpliga lugna platser nära det stridande manskapets positioner.

Under ställningskriget byggde man senare särskilda kantinkorsur - ofta till hälften nedgrävda i marken. Ofta blev det en outtalad tävlan mellan regementen, bataljoner och sektioner, när det gällde att bygga och inreda kantinerna. En del var nästan lyxiga. Marttinique i Sjemenski och Uroborg bakom II Bataljonen av Infanteriregementet 61 var kanske de mest bekanta.

Betydande svårigheter hade soldathemssystrarna att skaffa fram det man skulle servera och det brevpapper, de kuvert och pennor man skulle sälja. Om detta skriver:

Anna-Liisa Veijalainen:
Fanny Ohtola var en särdeles dam. Ofta förvånade jag mig över, hur hon fick ihop sådana mängder förnödenheter som fördes till oss vid Svir. Då man där hemma i Finland den vintern (1942) inte kunde få några som helst läckerheter, kom till oss ett ton karameller, en vagnslast kaffesurrogat, som faktiskt innehöll 25 % riktigt kaffe, och 500 kilo korv. Vi fick fyra ton flaskgrädde, keks och kringlor. Vi var naturligtvis urförtjusta över att kunna fördela allt detta på vårt område. Fröken Ohtola som också besökte oss vid Svir gjorde i släde en resa till många kantiner och korsur. Hon såg vad som behövdes och snabbt skaffade hon fram det man önskade sig. Bland annat skaffade hon radioapparater och snart spelade sådana i nästan varenda korsu.

Lottorna och soldathemssystrarna var oftast flickor i högre skolåldern eller litet äldre. För dem betydde en kommendering till fronten ett äventyr, men framför allt en känsla av tillfredsställelse att på sitt sätt kunna tjäna sitt forterland. En av dessa flickor,

Helena Valve-Hänninen
beskriver hur hon, liksom säkert många andra upplevde den första krigssommaren och tiden efter den. Hon beskriver den sympatiska anda som rådde bland systrarna och de soldater, som de hade att göra med:

När skolornas sommarlov började i juni 1941 reste två skolflickor till Hangö udd för att delta i soldathemsarbetet, min syster Mirja till Skogby kvarn, jag själv med min unga tant Naimi Vähätupa till Harparskog. Från denna resa minns jag följande:

I ett brev till min mamma, daterat den 6 juni, beskriver jag de första intrycken på följande sätt."Här är vi nu, i en nätt barack mitt inne i en vacker men dammig skog. Chef för soldathemmet är Rakel Ihatsu. Hon är mycket hjärtlig. Sedan finns här ett biträde, Tyyne, en annan är på permission och vi turar henne. Nästan alla talar svenska. Till en början var det förskräckligt, men sedan märkte jag, att visst förstår jag om de vill ha kaffe, mjölk och tobak. Och det går nog lika lätt att säga "var så god" och "tack" på svenska som på finska. -"Sotapesä" är öppet klockan 11-13 och 17.30-21. Det är bråttom både på förmiddagen och på kvällen. Dagskassan uppgår till ungefär 2 000 mark. Mitt på dagen har jag ändå tid att bekanta mig med omgivningen, ta sol, skriva brev och tvätta byk.

Köerna framför vår disk växte och det visade att någonting håller på att hända. Av nyheterna i radio kunde vi snappa upp ett och annat; bl.a. fick vi veta att Tyskland just före midsommar hade anfallit Sovjetunionen. Härintills hade vi varit ganska sorglösa, utom Rakel, som var bekymrad över hur hennes förråd skulle räcka till. Vi fick en tredje hjälppojke och från Helsingfors en femte soldathemssyster och med henne litet tillskott till våra förråd.

Den 26 juni snappade jag upp i radionyheterna att "våra trupper står sida vid sida med tyskarna mot vår arvfiende". På kvällen hördes söderifrån kanondunder. Vi fick order att packa ihop soldathemmet och allt det vi hade för att dra oss bakåt. Vi packade hela natten och på morgonen fördes vi med hästskjuts längs den dammiga landsvägen och den gropiga skogsvägen till stranden vid Långträsk. Här, vid en vik, mitt mellan kullar i skogen slog vi upp vårt soldathem på en reservbataljons lägerområde. De bekanta pojkarna lämnade vi. Vi sade inte ens adjö till andra än våra hjälppojkar Friman, Aaltio och Åkerbäck, som hjälpte oss med packandet och följde oss på vägen.

Så som vi låg, bakom fronten, fick vi ibland somna till ljudet av kanonernas avfyrningar. Någon gång öppnade man elden tidigare, då satt vi på ett berg efter kvällsdoppet i sjön och såg hur elden lyste upp himlen i söder.

I början av juli flyttade den bataljon som legat i skogen bort, en ny var på kommande. Vår glädje var stor då vi kom tillbaka från kvällssimningen och byket och fann på vårt skattbord en med ett snöre hopbunden rosenbukett och en lapp: 'Vi komma i natt. 2. Bataljonen."

I slutet av sommaren var jag ute på åkrarna i Loppis, räfsade hö och havre. När skolan började i september kom jag tillbaka till Sveaborg. Jag kunde inte få ur minnet den bataljon som hade förflyttats österut. Den första hälsningen kom från Aron Friman daterad den 20.7 norr om Ladoga. "Nästa natt eller nästa dag fortsätter vi dit, vart våra trupper nu har ryckt fram." Ett par veckor senare kom ett kort från honom avsänt i Vasa. "Jag sårades samma dag som Lindman - men för honom gick det värre." Redan därförinnan hade jag läst i Uusi Suomi att överste Hagelberg och major Lindman - vår gamla granne på Sveaborg - hade stupat. Sedan kom ett brev från Birger Aaltio: "Tack för kortet som jag fick för en vecka sedan, men det är så bråttom att jag inte har hunnit skriva. Nu har redan sex stupat i vår grupp, fänrik Jaatinen, en av dem." Och Edvin Åkerbäck, som i sitt brev mindes veckorna vid Långträsk skrev: "Mycket har hänt sedan dess. I vår pluton finns bara några kvar, många har sårats och några har stupat under de tre senaste dagarnas strider."

Utklippta dödsannonser i Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat berättar om flera som stupat under hösten. Och på gatorna i Helsingfors kommer många emot som jag minns från dagarna vid Långträsk. Någon har armen i band, någon stöder sig på en käpp. I ett brev som Mirja sänt från Petroskoi finns följande rader "I går såg jag fänrik Karikoski från eldledningen i Skogby och 5. Kompaniets fältväbel. Och i dag fänrik Birger Burman från maskingevärskompaniet. Han hade sårats och skulle i dag fara tillbaka. Vi vandrade fram och tillbaka längs de ödsliga gatorna. Han berättade och jag lyssnade. Och tvärtom. Och ibland vandrade vi tysta. Då vi slutligen skiljdes, hade jag nästan lust att gråta.


 Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 214

Berättelser