Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Yngre värnpliktiga...

Georg Kaustinen

 

...från Nylands Regemente i vinterkrigets JR 61

Vi kom in som värnpliktiga den 9 september 1939. Något nervöst var det i luften ty det talades hela tiden om våra relationer till grannen i öster. En fältväbel hade vi nog som ivrigt försökte förneka att, det skulle varit spänt mellan vårt land och Sovjet, men det verkliga förhållandet kunde inte döljas.

Att vi under rekryttiden skulle ha lärt oss så värst mycket av krigandets konst vill jag inte påstå. Det var ett harvande på exercisfältet dagen i ända. Vi lärde oss att vända snabbt och bra i olika väderstreck på kommando.

Först var vi på Sveaborg och sedan flyttades vi till Sandhamn. Där var vi då tiden närmade sig att vi skulle bli soldater. Inför det stora ögonblicket var det ett hejdlöst städande. Taken i logementen tvättades, golven bonades, trapporna skurades. Ja, allt som gick att putsa och polera skulle gnidas.

Men så en dag, mitt i allt ståhej, började sirenerna vråla i Helsingfors. Vi kommenderades ut på gården för uppställning. Där stod vi länge och väl utan att få veta varför. Efter ett tag kommenderades vi in efter gevären och det bar iväg till exercisfältet där vi sprang från och till tämligen meningslöst.

Vi kopplade gevären och stod i grupper och pratade då någon ropade: "Sini på satan, ryska bombplan! Nog har di fina plan di!".

Inte förstod vi att det var någon fara förrän bombluckorna öppnades och bomberna dalade rakt ned mot oss. Då var det att riva till sig geväret och springa till skogs. Planen hade kommit i glidflykt, så ingen hörde något förrän de var över oss. Något luftförsvar fanns tydligen inte. Vi i skogen klarade oss, men på kasernområdet blev många skadade och döda.

Kriget var över oss. Vi sändes till Herttonäs för att vakta, men mot flyget fanns inget försvar.

Stridsutbildningen som vi sedan fick i Träskända och Tavastehus blev härefter meningsfull. Värst för oss var att december blev så kall att vi frös förskräckligt.

Erik Tunis:
Inga kläder för vintern hade vi - bara sommarblusar och sommarbyxor, inte heller tröjor eller varmare underkläder. De hade tagit allt som funnits i lager åt reservisterna som farit på reservövning. Inte ens ryggsäckar hade vi, utan vi band ett snöre i vart hörn på dynvaren och de fick tjänstgöra som ryggsäckar. Det var nog ett elände med utrustningen av Finlands armé. Inte var vi beredda på något krig.

Befälet hittade på råd. De sände hem oss hela gänget på permission och bad oss ta med skidor de som hade och kunde.

Hemma var förstås far och mor måna om oss och vi utrustades med varma underkläder, tröjor, strumpor, vadmalsbyxor och skodon. Jag fick ett par stövlar av Dalkars Anders, av lottorna fick jag en stadig vindtygsrock. Alla på hemorten var inställda på att snabbt hjälpa pojkarna som for ut.

Det var kanske på trettondagsaftonen som alla var tillbaka från permissionen och vi lastades på tåget till Karelen. Vi kom till Pyhäjärvi, en rund sjö nära Taipale på Näset. Ute på en udde med god utsikt hade vi bevakning över sjön. Jag hade ett snabbeldsgevär som var så utnött av övningsskjutning under tidigare år så jag betvivlar om det skulle ha hållit ihop att skjuta skarpt med.

En kväll fick vi order om skärpt bevakning, och vi skulle se i luften också. Och faktiskt, det kom ned ryska fallskärmsjägare. Nog var de utrustade med allting som mat, sprängämnen, signalmaterial, vapen och ammunition. Och nog var de ena jäkla elitsoldater. Ingen gav sig levande.

Att jaga dem var allt annat än roligt. Vi hade en i en pulka som vi trodde var död. Men sidu, när vi kom till staben så drog han fram en pistol nånstans ur kläderna och skulle skjuta någon officer. Det hann han inte med ändå.

Jag blev uttagen tillsammans med 15-20 tävlingsskidare som höll 5-6 skidspår i bredd öppna mot Taipale, så bataljonen snabbt skulle kunna förflyttas dit vid behov. Vi hann inte ut dit förrän vi måste till Kämärä.

Vår bataljon hörde vid fronten till det finska regementet JR 61. Vid Pienpero skulle vi ta emot ryssarna. Under uppmarschen mötte vi svenskspråkiga soldater som kom från Summa. När de hörde vart vi var på väg sa de bara: "Stackars pojkar". Det var den enda uppmuntran de kunde ge.

Vi blev placerade på vakt i diket och groparna framför en linje med tankshinder. Det fanns en liten stuga ett par hundra meter bakom där vi försökte få plats att sova mellan turerna. Det var för trångt och inte hann vi heller med något sovande. Det kom alarm att ryssarna närmade sig, och vi spreds ut i diket som kallades löpgrav. Vi hann bara i graven s al stod stugan i lågor. Ryssarna hade träffat med en brandbomb.

När vi sedan stod där i Mannerheimlinjen och väntade på ryssarnas anfall, kom någon och ropade att vi måste bort, ur diket för fientliga stridsvagnar kommer från vänster och vi har inga vapen alls mot dem. Jag stod tillsammans med Ragnar Ingo, och vi sprang genom en talldunge som var synnerligen tät. Där var vi säkert skyddade för insyn. Fast vi sprang tillsammans tappade jag i alla fall kontakten med Ragnar, och sedan sågs vi aldrig mera. Han kom inte ut på andra sidan. När allt hade lugnat sig och vi kunde gå tillbaka fann vi ingen Ragnar hur vi än sökte. Han var och förblev försvunnen.

Tanksfaran var fortfarande överhängande, så plutonchefen bad att få frivilliga som skulle gå över till grannbataljonen för att be om "kasapanos" och handgranater. Kusinerna Hildén från Nyland och jag anmälde oss och gick. Sprängladdningar fick vi och hängde på oss så mycket vi orkade bära. Hade någon av oss blivit träffad av en kula hade vi nog försvunnit för alltid.

Bataljonen blev snart illa medfaren, glesnad, splittrad och förödd. Redan efter ett par veckor hade vi förlorat våra plutonchefer som vi så väl skulle behövt då det var som värst. Det var väl bara kompanichefen och en plutonchef kvar. De var bra men räckte inte till. Manskapets led var glesa i samma grad.

Vi var 4-5 man som tog oss över en stor mosse med en sårad i pulkan. Snön var djup och gick oss till magen. Två man skulle inte ha orkat fram med någon rimlig snabbhet. När vi äntligen kom över ödemarken hittade vi ett finskt kompani där i skogen. Den sårade blev omhändertagen och vi andra begärde mat. Vi hade inte fått kokad mat på de två veckor vi varit i linjen. Det var ett enda kaos.

De andra i kompaniet hade också fått komma ur linjen och skulle vila och torka kläderna. Vi fann dem efter några timmars tontande från och till. Våta var vi som dränkta kattor.

Det blev dock inte lång vila. Vi hann bara krypa in i tältet och dra av oss kläderna så kom någon och ropade att varje man som har maskinpistol skulle ut. Jag hade maskinpistol. Vi skulle ta reda på hur nära ryssen var. Jag minns att jag var så trött, att när patrullen stannade emellanåt så somnade jag stödd på skidstavarna. Vaknade när kamraten bakom stötte mig i ryggen med skidstaven. Vi måste ta det försiktigt och stanna, ty tanksen rasslade i skogen runtom.

Vi kom genom skogen till en stor äng. Där på andra sidan fanns en stuga på backen. Det vimlade av folk runt stugan och vi trodde de var finnar, men så var det inte. Vi hann bara visa oss i skogsbrynet s å kom eld på oss. Kvickt var vi in i skogen igen men där haglade granater runt oss. En granat exploderade i en gran en bit från mig. Jag kände ett slag i ryggen som om någon slagit mig med en järnstång. Första tanken där jag låg var om benen skulle bära mig så jag kunde komma bort. De höll och jag skulle ta mig till de andra. Men jämmer och elände! Vi var 14 man och 9 blev sårade på samma gång. Då var goda råd dyra. Vår patrullchef var oskadad och for bakåt för att söka hjälp.

Som tur var korn han på ett finskt kompani som just var på väg därifrån. De vände med ett par fordon, vi slängde oss i slädarna och så bar det iväg därifrån allt var de kunde köra. Ryssarna sköt granater hela tiden i skogen.

De lade oss sårade i en stuga invid en väg. Där fick vi ligga hela dagen utan att se en enda människa. Jag låg som i dvala och visste knappt till mig. Till sist hörde vi röster, och folk kom in och bar oss in i en sjukbuss. Färden på mycket dåliga vägar var plågsam, men till slut kom vi till Rauha sjukhus vid Saimen.

Det kan inte beskrivas hur där såg ut i korridoren där de satte ner bårarna. Där låg sårade i massor. En läkare som gick förbi frågade hur det var med mig när han såg hur jag plågades. Jag berättade att jag har en skärva i ryggen. Jag bars då upp i en högre våning där kamrater från vårt kompani låg. Trots att jag hade plågor var det underbart att få en säng med rena lakan och bli omhändertagen av sköterskor eller lottor, vad de nu var. Jag blev sårad 23 februari 1940. Två veckor låg jag i Rauha och sedan två månader på Björneborgs allmänna sjukhus. Vinterkriget var därmed slut för mig.

Ur boken:
Vöråbor i Fält


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser