Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Den trettonde februari

Ragnar Öhberg:

 

"Jag tillhörde pjäsmanskapet och bodde i olyckskorsun vid Summa 1940.

Nångång på eftermiddagen den 13 februari fick vi sista gången eldkommando med order att ladda med minsta krutsats, och avståndet, tror jag, var det kortast möjliga. Detta kunde ej betyda annat än att vi hade fienden nära inpå. Inför detta oroväckande läge packade jag i korsun min ryggsäck och tog ut den och hängde den på en trädgren nära förbindelsegången som ledde till första troppens korsu.

Eldledningsmanskapet, som föregånde kväll tvingats att lämna eldledningsplatsen och nu befann sej fördelade i batteriställningens korsur, hade uppskakat berättat att främsta linjen var helt söndermald av fiendens artilleri. Infanterilinjen var uppriven sedan ett stort antal ryska stridsvagnar med efterföljande manskap brutit sej igenom. Alla pansarvärnsvapen var förstörda, och nu hade infanteriet endast "kasapanos" och brännflaskor som enda vapen mot stridsvagnarna. Endast den djupa snön mellan främsta linjen och batteriställningen kunde i någon mån fördröja stridsvagnarnas framfart.

Det var en ständig brist på ammunition till våra pjäser för att effektivt kunna delta i försvaret. Varje gång ammunition hade anlänt till Honkaniemi station hämtade våra körkarlar ammunitionen på parstöttingsslädar, och om det fanns någon möjlighet så kom nog lasterna ända fram. Men det var helt enkelt så att behovet var större än produktionen.

Någon order, att retirera bakåt med våra pjäser, kom ej. Därtill fanns ej heller någon möjlighet under rådande förhållande. Alla var medvetna om vårt utsatta läge. - Men vi hade fått löfte om undsättning i försvar mot stridsvagnar, vilket kanske ingav manskapet en allt för stor trygghet.

Mot kvällssidan, när ryssarna hade flyttat fram sin granateld och vi fått det lite lugnare, begav jag mej längs gången mot tredje pjäsen för att få bättre överblick av läget framför.

Jag hann inte fram förrän en stridsvagnsgranat kreverade i pjäsställningen så att maskeringen flög all världens väg. Jag vände nu om och skyndade tillbaka med avsikt att ta ner ryggsäcken för att vara beredd, ifall att vi måste ge oss av.

Med mitt gevär försökte jag peta ner den från trädgrenen, men nu kom en skur av kulor från ett maskingevär och stoppade försöket. Ryggsäcken med sitt innehåll var mycket viktig för mej, varför jag ogärna ville lämna den. Jag försökte därför på nytt, men åter smattrade en kulkärve kring mitt gevär, så nu insåg jag att den måste lämnas.

Nästan genast efter hände följande: Vi var tre stycken, Ragnar Åminne, jag och Olof Sundfors som nu i nämnd ordning befann oss i förbindelsegången utanför korsun. För att få en hastig överblick av läget klev jag ett par trappsteg upp på en stege så att jag kom med bröstet över kanten.

Här mötte en oväntad syn. En stridsvagn klättrade som bäst upp på korsutaket, och jag hann se en ryss samtidigt som han kastade en handgranat, vilken träffade mej i bröstet, varefter granaten ramlade ned i gången.

Nu gällde det sekunder. Åminne sprang in i korsun, och jag tillsammans med Sundfors hann just kasta oss bakom en död vinkel i förbindelsegången när granaten exploderade. Nu kunde vi ej annat än skynda längs förbindelsegången mot första troppens korsu, även med risk att här möta fiender. Tur att vi ej mötte någon av eget folk, då kunde det lätt ha hänt en olycka," menar Öhberg.

"Till våra officerare, som befann sej i första troppen, rapporterade vi genast om läget. Man hade just då telefonförbindelse med den andra korsun och gav dem löfte om att bakifrån begära hjälp med antitanksvapen. Men samtidigt bröts förbindelsen. Telefonförbindelsen bakåt till staben fungerade ännu, och där lovade man göra vad man kunde.

I detta skede kunde vi konstatera att stridsvagnen fortfarande uppehöll sej på korsutaket, och där syntes också några ryska infanterister- som ropade och var högljudda.

Själv såg jag endast en stridsvagn, men enligt andras observationer syntes åtminstone två andra. Det har också talats om fem stycken stridsvagnar.

Visst undrade vi över hur snabbt och obemärkt stridsvagnen och dess manskap kunde överraska oss vid den andra korsun. Tydligen så hade de kommit fram mellan tredje och fjärde pjäsen, och eftersom det på ställningsområdet knappast fanns något snöhinder kunde de där ta sej snabbt fram.

Vårt infanteri var upprivet så någon linje framför oss fanns ej mera, och här i den öppna flacka terrängen var det svårt att bilda något försvar, särskilt mot stridsvagnar. I kvällsskymningen inledde vi därför reträtten, och alla som befann sej i första troppen lyckades ta sej oskadda bakåt.

Under reträtten bakåt mätte vi tre finska infanterister försedda med "kasapanos". De skulle tjänstgöra som tanksförstörare. Det var det enda tanksvärn som hade kunnat uppbringas.

Att i öppen terräng försöka nå tanksen med detta vapen hade varit ett säkert självmord.

Det följde en kall natt under vår reträtt. Men på tal om köld berättar Öhberg: "I vårt krutförråd, som var på ett kort avstånd från pjäsen, hade vi en termometer, därför att temperaturen skulle beaktas vid skjutkoordinaternas uträkning. Lägsta temperaturen som noterades var 52 grader."

Ur boken:
Larsmo-Öja batteriet under Vinterkriget 1939-40 Summa


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser