Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Häränpäänniemi, mars 1940

Jarl Gallén: Tionde regementet

 

Följande dag fortsatte eländet. Vår stab passerades av en major från AKE. Han kom närmast från Tervajokihållet och berättade att Karjaniemi var ryskt och striden i full gång i Nisalahti. Det var för resten denna dag Er. P 7 gjorde sitt sista dödsanfall.

Det ryska artilleriet och flyget utvecklade en allt livligare verksamhet. Telefonförbindelserna strejkade flera gånger och reservkornett Herlins mannar hade fullt arbete. På Meriosniemi hade ryssarna placerat granatkastare och infanterikanoner, som öste sina projektiler över kapten Kronlöfs folk. Ute på Muhulahti vandrade kolonner, men något anfall blev det dock icke av.

En allvarligare vändning togo händelserna på vänstra flygeln. Åtskilliga tanks åkte långs uppkörda vägar upp på stranden och in i skogen. Pansarvärnskanonerna likviderade under förmiddagens lopp åtta vagnar, och våra pojkar hurrade på propsstaplarna då besättningen hoppade ut med kläderna i ljusan låga. Våra kanoner ledo dock av brist på ammunition och försträckte slutligen rekylbromsarna, varför de måste föras undan. Därpå huserade de ryska vagnarna fritt, körde i skogen genom våra linjer och vållade många otrevligheter. Det såg ett par gånger kritiskt ut, men befälets självuppoffrande fasta uppträdande höll manskapet kvar i ställningarna. Det ryska infanteriet mäktade under sådana omständigheter inte följa vagnarna. Ryssarna voro tydligt berusade och nöjde sig med skrik och skrål. Läget var länge kritiskt. Reservfänrik P. Aspegren från 9. K stupade för en kula, medan han med sitt personliga exempel höll modet uppe hos männen. Likaså sårades reservfänrik Anthony Savonius från Krh. K - såret var icke livsfarligt, men tyvärr träffades han ett par dagar senare under transporten till krigssjukhuset av en dödande kula från en rysk jagare. Föregående dag hade plutonchefen, reservfänrik Ström blivit dödligt sårad av en granat och avlidit på JSp.

Krh.K samlades nu på vänstra flygeln, och reservfänrik Sjöman tog befälet. Från andra sidan Vilajoenlahti lösgjordes två plutoner av 7. K, som under reservfänrik Lindberg kommo för att bringa förstärkning och avlösning. Under tiden åkte den ena tankskolonnen efter den andra upp, tills en sannskyldig pansararmada var samlad på isen mellan Häränpäänniemi, Tuppura och Teikarsaari. Det var som tanksparaden på Röda torget i Moskva, för att citera kapten Lassenius rapport i telefonen. Från stranden vid p. 17,7 kunde man tydligt räkna 160 vagnar som rullade eller stodo stilla. Längre borta syntes länga rader av svarta punkter - om det var tanks eller lastbilar var omöjligt att avgöra ens med kikare.

Läget på vänstra flygeln var i längden ohållbart, sålänge pansarvagnarna kunde husera fritt. Kompanicheferna anhöllo därför att få draga linjen tillbaka till en svårare terräng, ett par hundra meter från p. 17,7. Här kunde vagnarna passera endast i riktning av skogsvägen, som löpte ut till udden. Hela eftermiddagen fortgick striden och det ryska infanteriet led svåra förluster. Så snart skymningen börjat falla, tillät kapten Lassenius lösgöringen. Denna lyckades fullständigt. Då ryssarna omsider gingo till anfall på nytt, mötte de ingen fiende, men väl reservfänrik Sjömans välriktade granatkastareld. Husgruppen antändes av de våra och belyste målen förträffligt. Därpå satte ryssarna åter in sina tanks. De tvungos nu att köra i rad långs vägen. En rysk pansarvärnskanon hade dock anlänt i stället för de skadade Boforspjäserna. Den sköt två av vagnarna. Ännu sökte tre tanks forcera våra ställningar. I P:s läkare, reservsanitetslöjtnant Gylling, befann sig tillfälligtvis nere i linjen och blev påskjuten av vagnarna, ilsknade till och serverade kanonen med den framgång, att första skottet bragte ledar vagnen att stanna. Den blockerade sedan vägen för de följande. Fyra tanks försökte samtidigt från strandsidan kringgå höjden p. 17,7, där kapten Lassenius hade sin stab i en kall källargrop. De måste dock ha känt det kusligt i nattmörkret, eftersom de vände om utan att fullfölja sitt uppsåt.

I regementsstaben medförde denna dag en viss omväxling. Vi hade varit totalt avskurna från yttervärlden på senare tid - ingen post, inga tidningar, inga vackert duplicerade meddelanden om läget. På återväg från en bombräd mot kolonnerna på isen blev ett eget Blenheimplan nedskjutet av en rysk jagare. Endast en av de ombordvarande lyckades rädda sig, löjtnant Hakala, som omhuldades på det bästa av oss innan han fick resa vidare, och i gengäld berättade mycket om kriget ur flygarens synpunkt. Slutligen kom reservunderlöjtnant Steiskal i ett specialuppdrag för kustförsvarets räkning, som det nu var för sent att fylla. Han hade till och med varit i Stockholm den senaste månaden och kunde ge oss nyheter från stora världen. Någon tröst var där icke att hämta, men vi hade resignerat inför vår ensamma kamp, och huvudsaken var förströelsen, som lät oss koppla av sinnet från det närvarande för en stund - tills telefonen igen ringde och kapten Lassenius eller kapten Kronlöf för hundrade gången förklarade hur väl våra tappra pojkar både förtjänade och behövde avlösning. Men var taga bröd i öknen! Hade vi tidigare sökt trösta med löften, voro vi nu alltför ärliga för att kunna göra det, fastän sinnet sved vid tanken På att tvingas ständigt kräva insats utan att kunna ge någon lättnad.

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser