Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Marschernas tid

Åke Sourander

 

Marschernas tid 14.-15.2.1940

Det var en brokig skara, som började sin vandring norrut, bort från granateld och ansträngande avvärjningsstrider. Det var ingen paradtrupp som med musik och sång drog vägen fram. Nej, smutsiga och gråa, otvättade och orakade sedan veckor tillbaka knogade pojkarna på med trötta, lik­giltiga steg sin vandring mot vila och mat, som hägrade någonstans i fjärran. De av krut, jord och smuts helsvarta snödräkterna hade i linjerna smält bra samman med den omgivande stridsterrängen, men här bakom där snön låg vit och ren, och där träden bar en vit, vacker snöskrud, hade de ingen som helst betydelse som camuflage. De fyllde dock en funktion, då de skyddade mot blåst och köld. Stämningen var ovanligt dämpad, inget onödigt prat hör­des. Var och en gick i sina egna, allvarliga funderingar, utan tanke på om det var seger eller nederlag han varit med om, eller om han uppträtt som hjälte eller som käring. Dylika tankar var likgiltiga i detta nu, huvudsaken var att man klarat sig undan med livet, tillsvidare. Men det var en obesegrad trupp, som marscherade vägen fram, och vid behov var den åter beredd att slåss på liv och död. Innerst inne syntes i pojkarnas ögon en viss glädje och lättnad över att få lämna det lilla helvetet där framme.

På marschen upp mötte vi delar av ett helvitt regemente då väg ned till linjerna. Allt vad man såg på var vitt och jungfrurent, mannar, hästar, slädar, t.o.m. skidorna var vit­målade. Det var en verklig spöktrupp, som var svår att upptäcka, där den ringlade fram i skydd av den vitklädda naturen. Mannarna tittade förundrade på våra svarta grott­gestalter och de tänkte väl å sin sida, att det var vi som var underliga spökfigurer där vi kom framkrypande längs vägen. Men vi tänkte i vårt stilla sinne: "Stackars satar, snart blir det nog er tur."

Bataljonens olika medlemmar träffades åter efter en längre period. Sakta diskussioner hördes här och där i mörkret. Man sökte i dunklet efter bekanta ansikten och undrade i sitt stilla sinne: "Är han eller han ännu med oss?" Ofta hördes orden "han gick" eller så "han fick sej", eller vidare "kanske han klarar sej, men nog blir han invalid". Ibland hördes ett glatt utrop: "du lever än" och därpå följde en hjärtlig handskakning. Men i allt detta förmärktes dock en viss förstämning trots återseendets glädje, det var tan­ken på alla dem som gått och de kamrater, vilka med sönder­trasade lemmar förts bort - men därom resonerades ej. Det var ännu för färskt i minnet.

Rasten i Kiltee blev inte lång - bataljonen fortsatte sin marsch och jag ville fort få bort kompanierna, så att marschordern inte skulle hinna annulleras. De olika enhe­terna marscherade skilt för sig. Marschmålet var det förut angivna Suur-Pero. Då jag fått iväg de olika kompanierna, märkte jag, att jag var ensam på landsvägen tillsammans med min skugga, underserg. Hellund, som dök upp ur mörkret med vår enda Petromax-lampa i näven. I sista ögonblicket kom sanitetssergeant Backman och anmälde, att de sista sårade från Munasuo var välbehållna på rege­mentets JSp. Vi blev nu tre i sällskapet, - adjutanten hade med ordonnanser farit på förhand för att rekogno­scera förläggningsmöjligheterna -, och så spänstade även vi i väg mot Suur-Pero i den kalla vinternatten, mot häg­rande vila och sömn, och mat i massor. Men det blev nog inte så idylliska dagar och nätter, som vi tänkt oss.

Marschen gick genom Kämärä station, som såg ännu ödsligare ut än på vår nedmarsch för 6 veckor sedan, samt vidare genom Pien-Pero vid stora Viborgsvägen till Suur-Pero. Vägen var lång och tung och med tanke på att poj­karna varit i strid sedan första februari i ett kör och de senaste dygnen utan varm mat, var det en fenomenal marsch­prestation som gjordes. Slottes Purmo-Essepojkar, vilka vandrat den långa vägen utan ryggsäckar, anlände först till marschmålet, och det redan kl. 7.00 den 15 februari på morgonen. De övriga enheterna introppade en efter en under förmiddagens förlopp, förutom de pojkar, vilka döds­trötta blivit på vägen för att vila ut i tomma byggnader. Under dagens lopp var dock bataljonen församlad i sin helhet i de kalla, oeldade förläggningsplatserna i Suur-Pero. Det var nog ingen krigsstark bataljon som här gick till vila, utan en starkt decimerad trupp. Förluster i stupade, sårade och sjuka gjorde att i varje enhet saknades så gott som varannan man, men vapen och ammunition hade vi med oss i fullödigt antal. Med övrig materiel och utrustning var det värre ställt, bl.a. hade artillerielden tagit kål på tre av våra "soppkanoner". Vi var sålunda i stort behov av komplettering i många avseenden och vi måste i lugn och ro få genomföra vår omorganisation i enheterna för att åter kunna bli stridsdugliga och aktionsberedda.

Marschnatten var mycket kall och då pojkarna i stridens hetta glömt att byta sina svettiga kläder, blev det förfrys­ningsfall i massor. Här och där såg man vita näsor och öron, men dem som som förfrusit tårna gick det värre med. Det blev sjukhusvistelser och andra obehagligheter. Själv hade jag också förfrusit mina tår och hade inga torra strumpor att taga på, då min ränsel och kappsäck blev i Kiltee, där de väl ligger ännu i denna dag, om inte ryssen lagt beslag på dem. Det var mångens gepäck, mindre vik­tiga attiraljer, som måste lämnas kvar då våra transport­möjligheter var så begränsade. Då undersergeant Finnström nästa dag med lastbil sökte sig ner för att avhämta de kvar­lämnade sakerna, var fienden redan herre över dessa om­råden. Det var bara att låna sig fram med strumpor och underkläder, tills komplettering hann anlända hemifrån. Mina avsomnade tår fick jag dragas med så länge kriget varade, men till fältlasarettet fick ingen läkare mig att fara.

Av vila och varm mat blev det ej så som vi hade drömt under nattens vandringar. Alla kåkar var oeldade och vi kunde inte värma upp dem. Ej heller kunde vi elda under de två återstående fältköken på grund av ryssens ivriga flygverksamhet, som tycktes vara mycket värre här bakom, än ute i linjerna. Hela dagen knogade jag med att få batal­jonen samlad och någorlunda inom räckhåll, då pojkarna sökt sig åt olika håll för att få skydd och värme inomhus. Vi låg spridda på ett stort område, men till kvällen hade det hela blivit så pass redigt att enheterna visste ungefär var alla deras medlemmar höll till. Hela dagen var fiendens bombflyg i aktion och störde vår "nervvila".

Åke Sourander: Österbottnisk bataljon I/IR9:s strider vinterkriget 1939-1940

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002

Berättelser