Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Nu gällde det livet!

Efter Gunnar Norrgård

 

Vi som låg i sandgropen hade endast en väg öppen och den gick över kärr och mossar. Det blev en mödosam marsch hela förnatten. Min bror var hjälpskytt för ett snabbeldsgevär. Han blev så trött, att han kastade ammunitionskannorna. Jag sade då, att jag tar dem, för vi kan behöva dem för att ta oss ut ur ringen. Jag bar dem ända fram till Tolvajärvi, dit vi kom vid midnatt. Att det var ett gagnlöst bärande förstod jag då ännu inte, men det skulle mycket snart stå klart för mig.

Vi sökte oss fram till broarna. Det var för sent! Ryssarna var redan där! Vi var inneslutna från alla sidor!

- Vad gör vi nu? frågade vi.

- Ja, vad gör vi nu? frågade också plutonchefen, löjtn. Wiik. Vi var i samma situation som Israel vid Röda havet.

- Det finns bara en väg nu. Den som kan ta sig över sjön, klarar sig, men det kan hända, att ryssarna är på andra stranden redan.

Den 28 juli hade just gått in. Natten var mörk. Himlen var mulen och regnmolnen hängde lågt. Längre bort gick åskan och långa blixtar klöv nattmörket.

Tolvajärvi låg mörk. Då och då reflekterade vattenytan ljus från blixtarna. Hur skulle vi klara detta? Hur lång simtur kunde det bli? Ingen visste. I väster låg en strand i mörker.

- Hör ni pojkar? Kom hit och se! Här är en del trävirke. Så ropade en bäst det var, en som utforskade omgivningen.

Ja, det fanns en del mindre stockar från en kanonställning. Dessa kunde bli oss till hjälp. Vi var ett trettiotal man, så vi blev ett tiotal tremanna-grupper. Ett par kamrater och jag tog hand om ett par stockar.

Men vad göra med så viktiga saker som gevär och ammunition? Endast ett alternativ tycktes stå oss till buds. Det blev snabb expediering. Det sa plask ute i sjön i mörkret och där stod 30 man vapenlösa. Nu gällde det vad viktigast var: livet.

Vi skuffade ut stockarna och lade oss med bröstet på dem med armarna framåt. Vi sparkade på. Men nej, det lovade inte bra. Stövlarna vattenfylldes och drog mot djupet. Vi vände mot stranden, gick i land och befriade oss ifrån dem.

Vi gjorde ett nytt försök, och det föreföll att gå ganska bra. Jag hade tunna sommarblusen på och i brödväskan på ryggen hade jag ett egenhändigt förfärdigat träskrin och en karta över Fjärrkarelen. Mitt värdefulla amerikanska silverur av märket Elgin följde med i klockfickan och dess vattenhållfasthet skulle nu sannerligen bli prövad.

Här gällde det att behålla lugnet och hushålla med krafterna. Regnet tilltog och med detta mörkret. Åskan kom närmare. Blixtarna ljungade och hjälpte oss att se hur vi avancerade. Vi blev snart sams i rytm och rörelser. Det kändes lättare. Hoppet växte inom oss och tände en förvissning om att det här klarar vi. Men situationen erbjöd inte till något muntert samtal. Intet ord sades. Det skulle ha varit att slösa med krafterna.

Regnet vräkte ner. Sjöns yta bubblade och kokade och åskans kanonad fortsatte. Nu låg vi verkligen lågt och något ögonblick glömde vi vår nödsituation och fascinerades av nattens skådespel.

Och så med ens! En enorm blixt blottar en strand framför oss och vi hinner tänka:

- Var det ändå inte längre! Hur länge vi hållit på förblev bara gissningar av varierande slag. Vi drog upp våra stockar på den låga stranden. Och pustade ut! Alla var välbehållna.

Här växte låg alskog. Här var tyst. Vi gick längs stranden. Stenar och trädrötter var oss till förfång och buskaget piskade vatten i ansiktet på oss, men våtare än vi var kunde vi ej bli. Regnet hade avtagit och åskan var fjärmare. Blixtarna lyste oss väg för något ögonblick.

Vi gick och gick och höll oss intill stranden. Det verkade som om vi skulle gå nästan i cirkel. Och då vi klart insåg detta, hade vi kommit tillbaka till utgångspunkten, landningsplatsen och var nära att snava på våra primitiva flytetyg. Vi var på en holme!

Vi fick lov att fortsätta. Vi behärskade nu paddlingstekniken. Lugnt bara! Spara på krafterna!, Vi tog sikte på en liten eld framöver. Ibland syntes den inte. -Men den måste ju befinna sig på land. Var där vän eller fiende? Vi måste ta chansen och tro, att det var värt folk. Eller kunde det vara en villoeld så...

Och nu! En oerhörd smäll, brak och eldslågor! Vi sade ingenting, men vi förstod att där gick en av Tolvajärvis broar i luften. Tänk om vi varit där!

Vi paddlade i lugn och jämnt takt. Vi närmade oss den mörka silhuetten i väster. Stranden! Där fanns vakter. De hörde plask i vattnet och vi hörde dem växla skott i vapnen. Skulle slutet ändå bli skottdöden för oss som kämpat på?

- Kuka siellä? Frågan aktiverade hela vårt finska ordförråd.

- Oma poika. Omat pojat! Älä ammu! Eget folk! Men de tycktes ha svårt att höra i träd- och regnsuset. Eller var det misstänksamhet? Fiendelist också här?

Vi lyckades komma fram till stranden, och finnarna förlorade inte nervkontrollen. De lät vapnen vila. Stranden var bråddjup. Ingen botten kändes. Obehagligt sendrag besvärade oss efter den långa ansträngningen. Vi hade hållit på säkert mer än en timme, kanske två.

Finnarna hade där en stockeld under ett nävertak. Vi skulle där torka våra kläder, men det kunde inte genomföras. Brasan var liten, finnarna var många och trängdes runt härden och vi, som steg ur vattnet, var alltför många. Vi som gjort försök att få kläderna torra, nödgades dra på de våta kläderna igen.

Natten var inte kall och spänningen, detta att vi måste klara oss gav tydligen värme. Men visst kände vi senare då och då köldrysningar i vår genomvåta mundering.

Följande dag gjorde vi en stockeld åt oss själva och fick våra plagg torra.

Först två-tre dagar efter den långa nattliga simturen över Tolvajärvi hittade vi resten av kompaniet och fick vår utrustning kompletterad.

Ur boken:
Einar Snickars: Veteraner minns

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser