Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Vilajoki

Eric Gardberg: Adertonde Avdelta Bataljonen

 

Vi befinner oss på yttersta spetsen av Häränpäänniemi tidigt om morgonen den 4 mars. Posterna står orörliga och stirrar ut i mörkret över isen, därifrån ett obestämbart ljud redan under en timmes tid har hörts. Är det isen som knäpper i kylan före gryningen, eller är det människor som tassar och mumlar där ute? Isen skall ju sågas upp längs stranden, men man skulle känna sig tryggare om det skett redan i går. Två dunkla skepnader glider tyst mot stranden, viskar lösen och kommer fram till linjen. Det är lyssnarposterna som stått 80 á 100 meter ute på isen.

- Har ni hört, det försiggår något fanskap därborta, det hörs som om mycket folk skulle marschera förbi, ibland ropar någon, men vi kan inte höra vad.

Ögonen blir trötta av stirrandet, man försöker trotsa mörkret för att se vad där sker. Himlen börjar redan ljusna, gryningen är inte långt borta. Nu hörs de mystiska ljuden alldeles tydligt - och de har kommit närmare. Det råder intet tvivel om att något kommer emot oss över isen, och man kan inte vänta annat från den sidan än fiender. Ljuset tilltar, man kan redan skönja Tuppuransaaris konturer vid horisonten -och nu får vi visshet. På knappa två kilometers avstånd från oss rör sig en massiv kolonn av män och fordon. Marschriktningen går rakt in mot Vilalahti, och något slut på kolonnen kan inte skönjas, den förlorar sig i det fjärran diset vid Tuppuransaari.

Från två ställen på udden kommer rapport om observationerna samtidigt till kommandoplatsen, belägen ett 100-tal meter från stranden. Alla man ut till linjerna och telefonrapport till staben. Första kompaniet ligger för långt till höger för att verksamt kunna delta i försvaret så länge fiendekolonnen inte ändrar riktning, varför styrkorna på Häränpäänniemi och Vilaniemi, spärrande inloppet till viken på var sin sida om Vilalahti, får ta emot stöten. En styrka om sammanlagt ungefär 80 man, med fyra tunga maskingevär, några snabbeldsgevär och maskinpistoler utgör "oxhuvudets" horn, och vi är fast beslutna att stånga ifrån oss.

Grovt kanondunder bryter plötsligt den spänningsfyllda tystnaden. Det är batteriet på Ristiniemi (Krysserort) som spelar upp med tolvtums kanoner. Mäktiga snöfontäner reser sig över isen vid halvtonsgranaternas nerslag runt den fientliga kolonnen. Men den låter sig ej bekomma utan fortsätter sin marsch in mot viken med maskinmässig precision.

Ett sammanbitet lugn vilar över pojkarna. Avståndet till fienderna uppskattas nu till ungefär tusen meter, det är ännu för långt för att öppna eld. En alldeles ny erfarenhet väntar oss. I skildringar av striderna på Näset har vi läst om dessa kolonner som marscherar rakt emot de våras blysprutande maskingevär, men våra strider i Lemetti och Kitelä-terrängen var av en helt annan karaktär. Synbarligen skulle vi nu få pröva vår förmåga att hejda en sådan lavin. Till vår bestörtning tystnar Ristiniemis kanoner efter 10 á 12 skott, nu om någonsin skulle vi behöva deras understöd. Kolonnen är nu så nära att de enskilda männen kunna urskiljas. Tuppuransaari var ju ännu för någon dag sedan i våra händer, och en bekväm, upplogad väg leder över isen från VilaIahti dit ut. Det är längs denna väg kolonnen kommer gående som om ryssarna inte alls skulle vänta något motstånd från vår sida.

Avståndet uppskattas småningom till endast 500 meter. Då sätter det yttersta maskingeväret i gång, givande signalen till eld längs hela linjen. Vi brassar på med allt man kan skjuta med. Det är en härlig sång. Kolonnen stannar tvärt, de som går i täten faller som grödan för lien, medan långa delar av kolonnen kastar sig omkull och besvarar elden. Man ser hur förmännen gestikulerande springer längs de liggande leden, tydligen för att förmå dem att resa sig och gå vidare. Tunga maskingevär rullas fram och öppnar eld mot oss. Avståndet är ännu väl långt, varför vi sparar på ammunitionen och skjuter endast när, någon i kolonnens spets reser sig. Det här går ju fint. Högarna av orörliga fiender blir allt större, och man märker att de bakomvarande ogärna går fram för att öka anhopningen av fallna.

Uppe i förläggningarna vid bataljonsstaben bar alarmet något efter efter kl. 8 som på morgonen brutalt avbrutit kaffedrickandet och brevskrivandet i de, trivsamma logementen. Det i reserv liggande andra kompaniet beordras omedelbart ut till första, resp. tredje kompaniernas avsnitt.

Under två timmars tid lyckas vi hålla kolonnen tillbaka. Den första störtvågen har slagits till skum mot strandens granitklippor, men ännu större och våldsammare vågor vältrar emot oss. Långt i kolonnens bortersta del varsnar vi en mängd mörka, rörliga punkter som snabbt närmar sig. Vi behöver inte använda kikare för att förstå, hur otroligt det än är. Ryssarna har verkligen vågat sig på det dristiga företaget att föra sina stridsvagnar över isen. Denna gång är naturmakterna emot oss. Med bitterhet erinrar man sig att Finska vikens isar under normala år redan i mars brukar vara söndersprängda av förrädiska råkar, medan istäcket i år ligger obrutet långt ut till havs. Fienden blir hjälpt av denna tillfällighet, utan malörer rullar tanksen över Viborgska viken och in till kusten, endast de tyngsta vagnarna torde ha sjunkit igenom. Och vi har inte hunnit såga upp isen längs stranden, motorsågarna står ännu uppe i byn och väntar på experterna. Vi har heller intet som helst pansarvärnsvapen - redan en enda kanon, till och med ett antitanksgevär, skulle ge nödigt stöd åt försvaret.

Den kompakta fiendemassan ute på isen gör inga försök att fortsätta framryckningen, den inväntar stridsvagnarnas hjälp. Likt ivriga jakthundar som får syn på sitt byte hörs deras skall redan på långt håll, och det välbekanta visslandet av tankskanonernas projektiler blandar sig med gevärseldens smatter.

Småningom är den vidsträckta viken översållad av dessa rullande fästningar, som likt vidriga gråsuggor krälar över det solbelysta, bländande isfältet. Bakom dem kommer infanteriet smygande, tusentals och tusentals soldater så långt ögat når. Ilskna serier från våra maskingevär förmår intet mot stridsvagnarnas tjocka pansar, man hör de metalliska smällarna när kulkärven träffar plåten, men det är som att blåsa ärter på elefanter. Situationen börjar se svag ut. Kommer dessa vidunder närmare, har vi inte ens bensinflaskor att tända på dem med. Allt har vi väntat, men inte stridvagnar.

Tankarna dröja en stund vid föregående dags rykten om förstärkningar som är på väg. Ligger det någon grund för ryktena och skall trupperna i så fall hinna fram i tid?

Elden blir allt häftigare, knappa 200 meter skiljer oss numera från den framryckande massan. Med beundransvärd tapperhet går ryssarna på, hurraropen skallar och officerarnas visselpipor skär igenom larmet. Isen är så tätt packad med fiender att vi inte hinner skjuta dem alla, över likhögarna tränger nytt folk på, långsamt men oemotståndligt. Piporna på våra gevär är brännheta av skjutandet.

Stridsvagnarna defilerar nu förbi våra linjer på 25 a 30 meters avstånd, svänger utåt isen för att därefter backa rakt in mot stranden, spyende stål och järn över oss. Endast de stora, kullriga strandstenarna hejdar dem och räddar oss från att bli överkörda. Fientliga jaktplan uppenbarar sig plötsligt över udden, de störtdyker ner mot oss och låter sina maskingevär spela - när de igen reser sig ger de upp ett avgrundsvrål som överröstar gevärselden.

Uppe i skogen faller träd knakande till marken, den orörda snön färgas svart och gulgrön av granaternas nerslag. Luften är full av tjutande, ylande och surrande metaller. Från tältplatsen hörs det genomträngande skriet av en sårad häst. Man kan inte höra smällen när man själv skjuter, av stöten mot axeln vet man att skottet gick. Det är en överväldigande braksymfoni med alla de ljudeffekter krigets orkester kan åstadkomma. I groparna ligger pojkarna så platta som möjligt. Man håller utkik på stridsvagnarna - när deras kanoner är riktade åt annat håll passar man på och ger eld på fotfolket, men när granaterna igen visslar rakt emot en kan man ej annat än ligga platt i gropen. Och under tiden kommer fiendens infanteri närmare.

Ett av maskingevären blir skadat. Under försök att rädda geväret upp i skogen stupar Hans E. Sarén, träffad i bröstet av en kula. Förrän han dör och hans huvud sjunker ner i snön hinner han framstamma en hälsning till sin familj. Sanitärerna har ett övermänskligt arbete. De sårade och stupade ligger på de mest utsatta platserna i själva strandlinjen och det är ingen lätt sak att med pulkan ta sig utför sluttningen ner mot stranden, med tusentals skjutande fiender rakt framför.

Ute på isen närmar sig två stora vagnar. De liknar täckta lastbilar och stannar ett par hundra meter från stranden, varefter två fältkanoner avlastas. Servisen börjar genast skyffla undan snön för att få stadigt underlag för kanonerna, men den ena snöskottaren efter den andra faller för vår eld. Slutligen lyckas kanonerna ändå öppna eld med direkt inriktning på detta korta håll. Samtidigt som mynningselden syns, vrålar projektilen in i strandbrinken där den kreverar så att lufttrycket tar andan ur oss.

Läget blir nu alldeles ohållbart. Ytterst på udden har fienden redan lyckats mata in sitt infanteri och tre av våra fyra maskingevär har tystnat - två har dragit sig längre upp i skogen och ett gevär har vi varit tvungna att lämna kvar på stranden i skadat skick. Endast ett maskingevär skjuter ännu, och där ligger pojkarna lugna som på skjutbanan, med några snabbeldsgevär och maskinpistoler på sidorna. Här ligger två Ingå-pojkar bredvid varandra, mellan eldserierna talar de om den gemensamma hemorten. Men samtalet förstummas. Den ena av dem, serg. A. V. Lindholm, svarar inte mera, hans genomskjutna huvud sjunker ner i snön som hastigt färgas röd.

Hela linjen sviktar för det kolossala trycket. Vi måste formera en ny linje om vi inte vill krossas under välten som rullar fram över udden. Stridsvagnarna blir djärva då de inte har något motstånd att frukta, de har rullat långt in i viken, avskurit vägen från Häränpäänniemi upp till byn och därmed våra möjligheter att få undsättning. I sista stund drar vi oss tillbaka från strandlinjen - och den hurrande och skrikande fiendefloden väller in över våra skjutgropar. Fiendens mördande eld hindrar oss att ta med oss liken av våra båda fallna kamrater, men vi hoppas ännu på att kunna kasta fienden tillbaka när hjälp anlänt.

Ungefär en kilometer från udden samlas de oordnade styrkor som ännu finns kvar, och en ny linje formeras. Striden har pågått hela dagen, det börjar redan skymma och vi är både trötta och hungriga. Hästarna har förts undan i tid, men en hel del tält blev kvar på udden med största delen av pojkarnas packningar, filtar och innan utrustning. Ett 50-tal stridsvagnar har kört in i Vilalahti, steg för steg tränger den övermäktiga fienden efter oss och med tanksen i ryggen är vi redan beredda på det oundvikliga slutet.

Man är ännu en gång i tillfälle att beundra den storartade självbehärskning som utmärker den finländska soldaten. Situationen är hopplös. Den handfull män som blivit kvar på udden har ingen möjlighet mera att dra sig tillbaka upp mot byn, och det är blott en tidsfråga när vi skall förintas under den framryckande pansarlavinen. Visst är vi rädda, det skulle alla normala människor vara i detta läge, men man aktar sig noga för att visa hur man darrar invärtes, ej ens den närmaste vännen får ana att man formligen mår illa av kallsvettande fasa. Man ser ju en och annan som har ett vansinnigt uttryck i ögonen - den stora skräcken kämpar med självbehärskningen - men av den fruktan som gör sin man redlös ser man ej ett spår.

Stridsvagnarna har strukit fram på båda sidor om udden, utsättande även första kompaniet för sin eld. Trycket av den hårda pressen nådde ända till Meriosniemi, och när tredje kompaniet tvingats att uppge den egentliga Häränpäänniemi-udden, har också första kompaniet dragit sig ungefär en kilometer tillbaka från Meriosniemi. Telefonförbindelsen med bataljonsstaben var bruten och kompaniet i fara att bli kringränt.

Men när läget ter sig som dystrast stiger hoppet på nytt. Pansarvärnskanoner begynner plötsligt smälla i fjärran, flammande bål upplyser isen när tanksen i vikbottnet skjuts i brand. Långa kolonner ringlar sig från byn ner mot udden. Kompani efter kompani breder ut sig i våra svaga linjer - och de nya männen talar svenska. Det är två bataljoner ur JR 10, det nyländska regementet, som jämte en bataljon ur JR 40, i ilmarscher skyndat till hjälp. Kommendören för JR 10, major R. Wiberg, blir nu kommendör för Häränpäänniemi-avsnittet.

Ett motanfall insätts genast. Kapten Kronlöf med första bataljonen av JR 10 tilldelas det högra avsnittet av udden, och kapten Lassenius med tredje bataljonen det vänstra. De förstärkta kompanierna av Er. P 18 underställs dessa bataljoner -och i stället för vila får kompanierna delta i angreppet. De första motanfallen bli ursinniga och leda delvis till framgång, men i längden kan trupperna inte hålla stånd mot de mångdubbelt övermäktiga ryska styrkorna, som oupphörligt erhåller förstärkningar av starka pansar- och infanteriförband. Tröttheten blir pojkarna övermäktig. Vilan under järnvägsresan från Ladoga-Karelen har varit för kort, krafterna har inte hunnit återvända. Trots stridens oavbrutna larm sjunker huvudet ner mot geväret i snön - för en stund är man helt borta från hungern, kölden och det hopplösa läget, den förtvivlade tröttheten tar ut sin rätt, utan att akta på krigslagarnas stränga straff för mannen som somnat på sin post.

Dagen gryr den 5 mars, och striden pågår med oförminskad kraft. Sida vid sida rycker österbottningar och nylänningar fram mot de fientliga ställningarna, manfallet är ohyggligt på ömse sidor, men alltjämt går keden framåt. Det ena fientliga maskingeväret efter det andra erövras, terräng vinnes -men förloras igen. Ett 30-tal stridsvagnar ligger nu sönderskjutna på Vilalahti, men dubbelt så många kommer genast i stället. Hundratals fiender har stupat på Häränpäänniemi - men hela regementen träder i deras spår. Fiendens jaktplan blir allt mera närgångna. Alla vägar och öppna platser patrulleras av dessa snabba rovfåglar, och som hökar kastar de sig över marschkolonner, lastbilar och foror, till och med enskilda män blir utsatta för angrepp. De sårade kan inte förbindas nära den ständigt rörliga linjen, de förs till närmaste väg - och med svindlande fart susar bilarna mitt på dagen med sin blodiga last till närmaste förbandsplats, förföljda av de rovgiriga jaktplanen.

Striden är förtvivlad. I männens förpinade ansikten lever den sega kampviljan kvar, men krafterna är på upphällningen. Med sammanbitna tänder gör man ännu sitt bästa, men det hjälper inte, det är som att försöka hejda ett jordskred med bara händerna. Res.fänrik Gunnar Juslin stupar och tredje kompaniet förlorar med honom för sjätte gången sin chef. Den långa linjen över udden sviktar och trängs långsamt tillbaka. Åter rasar striden het vid propstravarna på östra sidan, där endast handgranater och maskinpistoler förmå något mot de dödsföraktande fiender som använder travarna till stödjepunkt.

Mot skymningen fick bataljonens enheter tillfälle att söka sig mat och hämta andan. Dödströtta sjönk pojkarna ihop genast när de kom under tak - och somnade, omedelbart.


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser