Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Vörobor i Essens bataljon

Sigurd Nickull:

 

Jag kom mig till den här gamlingarnas bataljon därför att jag under värnpliktstiden var obevärad och därför i teorin oduglig i fronttjänst. I Essens bataljon togs ingen hänsyn till det utan jag antogs kunna med vapen som de gamla. Vi var ett fåtal ynglingar endast.

I tredje plutonen med Helge Högström som chef var vi flera vöråbor: Stenroos Hugo, Hertells Verner, Grannas Verner, Lindgrens Hannes, Härtulls Alfred och jag.

Den 12 februari lastades vi på tåg och kördes i ilfart till Karelska Näset. Tågen som mötte fick vänta på stationerna medan vi körde rakt fram. Redan den 16 låg vi i ställning vid stranden av Näykkijärvi sjö. Framför oss 300 meter från stranden fanns en ö med en gård. Väg var plogad på isen parallellt med stranden till gården. Det befarades att ryssarna skulle ta gården i besittning. Vi hade order att låta ryssarna i lugn och ro komma framför oss förrän vi skulle öppna eld. Våra ställningar var väl dolda i skogsbrynet.

Mycket riktigt, vi hörde krasandet i snön på långt håll och ryssarna kom i fyramansled. Avståndet till vägen var måhända 250 meter. Någon på vår högra flank förivrade sig och öppnade eld för tidigt. Det var kanske bara två plutoner som vi hann få framför oss. Vår eldgivning var häftig men hade inte avsedd verkan - nämligen att slå ut en större truppstyrka. Vi anade att mera ryssar i skydd av snövallarna kunde ta sig fram till gården vilket besannades.

På morgonen bolmade rök ur skorstenen både på gården och bastun en bit ifrån. Det vimlade av folk på gårdsplanen, och där stod också två stridsvagnar. Dessa gjorde oss betänksamma och vi var noga med att inte visa oss över bröstvärnskanten. Jag tänkte inte på att snabbeldsgevärspipan kunde ses med kikare, från stridsvagnen. Jag hade stödbenen på gropkanten, pipan rätt upp och kolven mellan mina knän.

Jag resonerade om situationen med Envik från Korsholm. Han stod bakom en stor sten 10 meter bakom. Plötsligt kastades geväret ur min hand och det kom en krevad vid stenen. Envik syntes inte till - bara krutrök, Geväret var helt förstört. Jag måste bakåt efter ett nytt vapen och för att se hur det stod till med Envik. Han låg svårt sårad men vid medvetande. Jag ville gå efter sanitär och pulka, men han bad mig ta honom med genast så inte ryssen tar honom. Då jag tog i hans armar visade det sig att bägge var av. Fortfarande bad han mig släpa honom med. Jag tog honom i fötterna och släpade honom på rygg. Efter några sekunder var han tyst. Han hade svimmat.

50 meter bakom fanns en grop där några man tryckte för maskingevärselden som nu beströk området. Envik fick bli där medan jag hämtade en pulka. Nytt snabbeldsgevär gick inte att få, varför plutonchefen gav mig sin parabellumpistol och bad mig hjälpa sanitären resten av dagen. Vi fick den sårade till JSP. Där låg då redan Hugo Stenroos. Båda kom till livs men med men för livet.

Den 8 mars - sista dagen för mig i vinterkriget

Vi befann oss den dagen i ställning alldeles nära Viborgs-vägen. Staden hade fallit dagen förut. Allt kändes hopplöst. Vi hade vakat två dygn i köld och snö. Mittpå dagen fick vi order att flytta fram till högspänningsledningen 100 meter framåt i skogen. Vi vadade fram i den djupa snön och kom till en tät gärdesgård. Den skulle ha utgjort ett utmärkt skydd för insyn, men vi fortsatte över och kom så vi såg el-ledningen skymta mellan träden. Jag hade inte, fått något nytt snabbeldsgevär utan var hjälpskytt åt andra snabbeldsgevärsskytten. Fänrikens pistol var mitt enda vapen. Jag gick före för att söka en lämplig sten som skjutställning. Pistolen höll jag i beredskap.

Plötsligt såg jag 7- 8 ryssar 30 meter framför mig som just gick ner i skjutställning med vapnen riktade till vänster mot mina kamrater, som det hördes ljud av. Mig såg de inte men pistolen dög till ingenting nu. Jag smög mig bakåt till kamraten och visade vad som var å färde. Innan han hunnit fram till mig kände jag ett våldsamt slag på halsen och föll ihop i den djupa snön. Jag var oförmögen att röra mig. Inte ett ljud kom fram fast jag försökte kalla på hjälp. Syn och medvetande hade jag, men ingenting annat fungerade. Snön blev röd invid mitt ansikte och jag förstod att halsen var skadad. Med avskurna halsådror lever man inte många sekunder eller minuter. Jag bad på något sätt en bön, tänkte på mina anhöriga och inväntade lugnt slutet.

Ingenting av vad jag väntade hände. I stället började jag höra ljud och kvicknade till. Kamraten ropade svagt mitt namn. Han hade skadats av samma tanksgranat. Småningom fick jag rörelseförmåga så jag kunde krypa mot de egna. Ena armen var totalt förlamad men jag kom ändå fram i snön. Det gick också bättre sedan jag nått kamraten och han kröp före. Vi blev beskjutna hela tiden, men snön skyddade tillräckligt. .

Fram till gärdesgården kom vi men inte genom och inte heller över. Jag hade bara en stickad skidmössa på huvudet. Den hade ett 10 centimeter långt klipp ovanför örat - om av skärva eller kula visste jag inte. Vi kom i skydd av några träd och där lyckades vi komma över gärdesgården. På andra sidan tog sanitärerna hand om oss.

Sanitärerna hade satt upp ett tält över en granatgrop och på det viset fått splitterskydd. Hästen för sjuktransport stod bunden i skydd av täta granar. Just som vi skulle placera oss i släden kom ett ryskt eldledningsplan cirklande över oss. Vi kunde tydligen se spanaren som tittade ner.

Efter bara några sekunder brakade artilleriet till och en granat slog ned en bit från tältet. Vi hävde oss ner i tältgropen och jag som stod närmast kom under fyra andra sårade. Det var inte så hävt att vara sårad och ligga underst.

Krevaderna upphörde så vi kunde krypa ut för transporten. Ute låg hästen död. Jag var oskadad i benen och började gå mot JSP 2 kilometer längs en väg som sanitärerna visade mig. Då jag kommit ut till viborgsvägen, mötte jag John Vestin på väg med en pulka efter sårade. Han visste berätta att den väg som jag skulle gå var bevakad av tanks. John visade mig en annan väg till en stuga på sidan om där andra sårade väntade på hästskjuts.

Jag hann gå bara en liten bit så stod plötsligt en ung fänrik i fin, ren uniform framför mig. Med pistolen under min näsa röt han: "Vart fan ska ni?".

Jag behövde inte svara - bara vända den nedblodade andra sidan mot honom. Då var det en snäll, liten fänrik som ärligt bad om ursäkt.

Till stugan kom jag. För de andra sårade där kunde jag berätta att hästen de väntade på var död. Sergeanten Nordin från Närpes hade som jag oskadade ben. Han föreslog att vi två tar oss till JSP gående. Vi skulle gå längs ett skidspår draget med tre skidor i stället för med två. Detta spår ledde till JSP.

Allt gick bra i början. Spåret höll att gå på. Inne i tätare skog blev det värre. Vi slog genom. Vilopauserna blev tätare. Inte hade vi heller begripit att blodförlust nedsätter krafterna.

När vi kom ut till en väg satte vi oss utmattade ned på snökarmen. Vartåt vi skulle hade vi ingen aning om sen vi lämnat spåret. Men en finskatalande kusk kom och kunde visa var vårt JSP fanns - bara 300 meter framåt.

Vi var räddade.

Vöråbor i Fält

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser