Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- En Hesa-killes vandring...

Per-Erik Ekegren:

 

... bl.a. som patrullman, inom IR 61

Min "krigarbana" började på Hangöfronten sommaren 1941 i IR 55:s granatkastarkompani. Efter det att ryssarna på senhösten samma år dragit bort sina trupper från Hangöudd upplöstes regementet.

Granatkastarkompaniet under löjtn. Sven ''Sailor'' Sjöman och kanonkompaniet under löjtn. Björn "Karhu" Wahl transporterades, efter en kort session på Sandhamn utanför Helsingfors, till frontavsnittet vid Svir och inlemmades med det under ombildning varande IR 61.

Våren 1942 blev också för mitt vidkommande händelserik med aktiv insats som eldledare i avvärjningsstriderna på den strategiskt viktiga stödjepunkten Kako. Frän Kako ledde nämligen en väg upp till byn Podporoze vid stranden av floden Svir och den vägen ville ryssen åt för fullföljande av sina onda avsikter. Alla ryska anfall slogs dock här tillbaka!

Pojkarna i vår eldledningsgrupp, under ledning av den krigserfarne sergeanten Gabriel "Gräsa" Gräsbeck, var alla hemmahörande i Helsingfors så när som på den ena förbindelsernannen, Sven Lundell, som var skäribo och kom från Iniö. Vår grupp avlöstes inte så länge våranfallet varade och inte de närmaste veckorna därefter heller. Vi sändes till stödjepunkterna Järvi 1 och 2. Motiveringen till detta var att vi som var mer eller mindre tvåspråkiga var bäst skickade till att utföra eldledningsjobbet, vilket också krävde gott samarbete med det finskspråkiga artilleriet. Jag påminner mig i det här sammanhanget speciellt "Gräsa", som förutom att han var en prima eldledare och kompis, också var en entusiastisk patrullman. På en patrullfärd sommaren 1942 steg han tyvärr på en mina, fick ena benet avslitet och dog på fältsjukhuset några dagar senare.

Alltnog, i juli åkte jag iväg till UK och hamnade där underligt nog i maskingevärskompaniet. Vid årsskiftet 1942-43 var jag som nybakad fänrik tillbaka i IR 61, och nu i I bataljonens maskingevärskompani. Tiden som stödjepunktchef på bl.a. Bockfoten, Lövkullen och Utkiken kändes enformig ibland och så kom det sig att jag vårvintern 1943 började intressera mig för Ingenmansland och vad som fanns bortom det. Fröet till detta intresse hade såtts redan tidigare. Sommaren 1943, som för övrigt var mycket vacker, varm och såväl bär- som myggrik åtminstone därborta mellan Ladoga och Onega - på hinsidan om floden Svir - förflöt lugnt och fridfullt.

Bataljonens bastu låg idylliskt vid ett litet tjärn med djupt och klart vatten, inte långt från främsta linjen. Jag minns att min klädsel denna sommar stundtals var minimal och allt annat än militärisk. Simbyxor, lätt huvudbonad d.v.s. en näsduk försedd med en knut per hörn och på fötterna nävertofflor, det var allt. Här förflöt så de vackra sommardagarna med sol, sim- och bastubad, allt medan andra krafter var sysselsatta med vakthållning och befästningsarbeten. Till natten drog vi som hörde till patrullgänget på oss terrängdräkter, smorde in oss med en tjärliknande, men mera lättflytande produkt, beckolja, som på en gång var både kamouflage och myggolja, och efter några tuggor "sissimuona" och med C-vitaminkarameller i fickan försvann vi sedan med lätta fjät genom den hemliga öppningen i det egna taggtrådshindret ut på Ingenmansland. Här utförde vi rekognoscering i avsikt att finna eventuella framkomliga vägar in i och bakom fiendelinjen.

Framför stödjepunkten Lövkullen växte rikligt med stora smultron som lockade mången finsmakare. Det gällde dock att vidtaga vissa försiktighetsmått om man ville vara säker på att få njuta i fulla drag. För fänrik Börje Nyman, en gammal skolkamrat, och hans mannar, höll det på att gå galet på denna underbara mark, men han klarade sig lyckligtvis med blotta förskräckelsen. Ryssarna hade tydligen observerat att här kunde finnas något att hämta. Man utförde naturligtvis rekognoscering på det hållet också!

För att en löjtnant med kompanichefs vakans, under denna lugna period av kriget, skulle avancera till kapten, fordrade åtminstone vår regementskommendör Marttinen att officeren ifråga skulle genomgå ett eldprov som chef för en forcerad spaning. Sådana forcerade spaningar företogs under ledning av löjtnanterna Hallvar, Holmström och Pikulinsky.

Under sommaren 1943 kom till vårt regemente några löjtnanter direkt från kadettskolan. Av dessa hamnade Ekenäs-pojken löjtn. Gösta Lindholm i bataljonen och skulle temporärt medverka i rekognosceringsverksamheten. Under tidigare rekognoscering hade vi upptäckt en svag punkt i fiendeställningarna, rakt framför stödjepunkten Carpus. Här hade ryssarna byggt en liten stödjepunkt på en låg kulle men övergivit den och härifrån löpte åt vartdera hållet en bred starkt minerad rå. Det visade sig också att en stig ledde frän den övergivna stödjepunkten fram till den ryska underhållsvägen och dit begav vi oss en höstdag under löjtn. Lindholms ledning i avsikt att taga en eller flere fångar.

Jag kan tyvärr inte påminna mig alla deltagarnas namn men sergeanterna Börje Rask, Olof Fagerström samt undersergeant Jarl Hermansson var åtminstone med den gången. Den förstnämnde, en gammal bekant från Helsingfors IFK:s fotbolls och bandysektion. Han var med på Kako i kanonkompaniet och en hängiven patrullman, han med. Vi ålade oss lyckligt och väl genom det djupa minfältet och tassade sedan iväg förbi stödjepunkten och försiktigt vidare längs stigen. Väl framme vid underhållsvägen lade vi oss i försåt i väntan på lämpligt offer. Det skulle emellertid dröja länge innan spänningen lättade. Först i skymningen kom två man gående längs vägen och så började det hända. Löjtn. Lindholm hoppade ut på vägen framför ryssarna och ropade på ryska; upp med händerna, och nästan samtidigt small den ena ryssens pistol. Han måste ha haft den redo, så snabbt gick det och efter några korta maskinpistolsserier från oss låg båda gossarna livlösa på vägen. Vi undersökte hastigt fickorna men fann inga papper och sedan var det bara att lägga "benen på ryggen" för att hinna tillbaka över den minerade förhuggningen innan maskingevären spelade upp. Priset för en i gott skick varande fånge var vid den tiden uppe i 17 dygns extra permission, så det var högst förargligt att komma tillbaka med oförrättat ärende men med "blodiga händer".

Vid det här laget var jag inte längre i maskingevärskompaniet utan fungerade som plutonchef för jägarplutonen. Så, en ruskig oktoberdag ringde telefonen, regementskommendören Marttinen hälsade godmorgon och utbrast: "Otatte pataljoonan viisi parasta miestä mukaanne ja lähdette viipymättä toisen pataljoonan komentopaikalle ja ilmoittaudutte maj. Holmbergille. Maastopuvut eivät tule mukaan, tänään ei hiivitä, tänään isketään!!" (Ni tar de fem bästa männen från bataljonen med Er och beger Er omedelbart till andra bataljonens kommandoplats och anmäler Er för major Holmberg. Terrängdräkter skall inte med, idag kommer det inte att smygas, utan att slås till!!) Några timmar senare inleddes anfallet mot ryska Teeri genom en tunnel med en stöttrupp under kapt. Rudolf Renvalls ledning, i vilket vi från I bataljonen alltså var medagerande.

Det gick hett till. Jag tror alla "rör" inom 17:de divisionen med lämplig bärlängd plus lånat tungt artilleri var engagerade och koncentrerade sin eld på några tusen kvadratmeter ca 50 m framför oss. Först med en lång eldförberedelse före anfallet och sen fortsatte beskjutningen hela dagen och fienden sköt tillbaka. Marken skalv och krutröken låg i det disiga vädret nästan som ett moln kring en alptopp. Efter anfallet bar jag vid returen på ryggen en krigare, som trampat på en mina och fått ena foten avsliten.

Väl tillbaka i kratern överlämnade jag mannen till sanitärer. Han tackade för omsorgen och slussades sedan bakåt genom den smala tunneln. Den vägen släpades alla stupade och sårade och de var mänga.

Fänrik Rundqvist och jag satt intill varandra, han något högre upp på insidan av kraterkanten än jag, då en tung projektil kreverade alldeles intill oss på utsidan och fänrik Rundqvist. ramlade över mig svårt sårad av granatsplittret. Jag klarade mig med en skadad trumhinna. Det var en dag fylld av blod, svett, svordomar, skrik och tårar, ett typexempel på krigets vansinne. Vid en sits på bataljonsstaben sent om kvällen efter ett bastubad kunde inte särskilt många osårade officerare ställa upp. Det var bara tre; kapten Renvall, löjtnant Lindholm och jag.

Stormakterna hade under de senaste åren rustat upp och var nu redo till anfall. Svåra tyska förluster på östfronten varslade om vad som var förestående. Den tyska, såväl som den finska krigsledningen, försökte därför att med alla tillbudsstående medel komma underfund med var, när och hur fienden skulle slå till. Spaningsintensiteten ökades, och så en dag under andra hälften av maj blev jag kallad till regementskommendören Marttinen. Jag steg till häst och red upp till regementsstaben, där kommendören informerade om läget. "Nu är situationen den", sade han, "att vi måste få en fånge, helst flera, m.a.o. möjligast god information." Jag genmälde att tidpunkten var synnerligen ogynnsam då snön ännu delvis låg kvar och tjälen värken bar eller brast, alltså på sina ställen si och på andra så. Följaktligen var det svårt att lokalisera minor av olika slag. Jag försökte förmå kommendören att inse att ett fångtagningsförsök så här års var dömt att misslyckas och föreslog att uppskjuta företaget med 10-14 dygn. Han litade tydligen inte på min fältkännedom, utan gav order om att uppdraget skulle genomföras omedelbart, och lovade två pionjärer som tröst samt löjtn. Pasanen frän regementets jägare som observatör.

Order är order och så var det bara att sätta igång. Det gällde i första hand att fä tag i lämpliga gossar som samtidigt var intresserade av en lång extra permission och så kom det sig att sergeant 'Bäckis" Bäckman frän regementets tunga granatkastarkompani, sergeant Börje Rask från kanonkompaniet och undersergeant Nils "Nisse" Mickelsson m.fl. den 27 april 1944 begav oss till den "svaga punkten" framför Carpus. Den mörka tiden av dygnet så här års är relativt kort och de finsktalande pionjärerna kom ungefär drygt halvvägs med upptagningen av minorna den natten. Fortsättning följde följande natt.

Då pionjärerna "trallat" färdigt fram till stödjepunkten ansåg de sitt jobb färdigt och ville inte fortsätta utan vände om, vilket snart skulle visa sig ödesdigert för hela företaget. Det var bara att ta ärendet i egna händer. Vi kröp några tiotal meter och kom fram till stigen som ledde från ställningen till vår adressort: Underhållsvägen.

På stigen, som låg bar, anade jag snart "ugglor i mossen" och skulle just börja undersöka marken närmare då "Nisse" kröp fram på min högra sida och lade olyckligtvis sin högra hand på en dold penalmina som exploderade inte långt från mitt ansikte. "Nisses" hand slets av och träffade min vänstra kind som slets upp och fylldes med bensplitter, likaså underläppen, ett splitter träffade ögat. Jag blödde starkt i ansiktet och var omtöcknad, och i stället för att backa, svängde jag runt och trampade på en invid liggande mina då jag skulle stiga upp. Mitt högra fotblad var borta, hälen hängde kvar och där låg jag och blödde.

Jag bar alltid remmar runt armar och ben som lätt kunde spännas till vid behov och det gjorde jag nu. Ryska ljusraketer lyste upp terrängen och maskingevären gav eld över förhuggningen. Jag såg inte till någon, kanske för blodflödet från sår i pannan, och ropade lågt: "Hej, killar!", men fick inget svar. "Nisse" var på väg efter bårbärare för min transport genom Ingenmansland, här på djupet ca I km, och för vård.

Jag ropade ytterligare en gång eller kanske två och då fick jag svar: "Ta de' lugnt bara, så länge 'Bäckis" lever e' de' ingen fara!" Han var en äkta ''stadin kundi" och en god krigare, flere år äldre än jag. Han svarade inte på mina första anrop, ty han misstänkte ett eventuellt försåt och blottade sig inte förrän han var säker på att så inte var fallet. Om ryssarna hade varit på plats och velat komma åt mig, hade han mejat ner dem med sin maskinpistol. Han räddade också uppenbarligen mitt liv!

Vi väntade tills den ryska elden lugnat sig, så tog han mig på ryggen och kröp genom minfältet samma väg vi kommit. Komna till Ingenmansland bar "Bäckis" och Börje mig turvis på ryggen hem till våra ställningar.

Min "krigarbana" var slut!


 

Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Sextiettan

Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002

Berättelser