Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Försvararens berättelser

- Min första permission

Axel Byholm

 

min-forsta-permi1u
Axel Byholm vid Jandeba 1942. Byholms foto.

I januari 1942 fick jag min första permission. Jag hade då varit i armén i tio månader. Jag fick ut min permissionssedel från bataljonsstaben utan komplikationer, men lika bra gick det inte för ett par andra pojkar, som underlät att svara "herr fänrik", när de blev uppropade. De fick återvända till linjen.

Vårt tåg från Podporoze kom försenat till Äänislinna, så vi fick vänta på följande tåg. Det var oxvagnar vi åkte med och i dessa eldades i oljefat. Det rökte in så vi blev svarta som afrikaner. Alvar Berglund och jag beslöt att uppsöka en barberare under väntetiden. Vi hittade ett ställe, där en gammal, vithårig ryss med långt skägg fungerade som barberare. Han striglade rakkniven på en läderrem och gjorde en gest mot barberarstolen. Skulle vi väga låta en man av fiendefolket raka oss med ett så förskräckligt vapen? Vi vågade och kom "slätkindade" till tåget. Innan vi gav oss under hans behandling, funderade vi nog om hans stol kunde vara farligare än ett postställe i främsta linjen.
Vi upptäckte ett matställe för militärer och vi ställde oss i kön. Nära intill stod civila ryssar tiggande, trasiga och undernärda. Jag gick flera gånger fram till utdelarna och fick mat, som begärligt och tacksamt mottogs av de hungrande.

Tåget var fullt med permittenter. Ett lok drog, ett sköt på. Vid stationer med längre uppehåll försökte vi få oss en mugg kaffesurrogat och möjligen en rönnbärsbakelse. I Seinäjoki, där väntetiden blev kort var detta inte möjligt.

På morgonsidan anlände jag till Kristinestad. Jag behövde få en sovplats någonstans. Jag gick till rådhuset och fick polis Axel Nordström som eskort till både hotell och resandehem. Men nej! Dörrarna stänges hastigt framför näsan på oss. Man ville absolut inte ta emot någon lössbärande frontman. Jag fick sedan soffan i aulan på rådhuset som sovplats. Inte heller poliserna ville ta emot mig i sina tjänsterum. Orsak: Nerlusningsfaran. I aulan var det inte många värmegrader, betydligt kallare än i en korsu. Jag beslöt att försöka ta mig hem och detta efter vintervägen via Pantolinas. Det var dock närmare trettio grader under nollstrecket och därtill snöyra.

I början gick marschen bra, så länge jag hade en väg att hålla mig till, men då jag kom ut på Svisskärsfjärden försvann vägen i det nattmörka snölandskapet. Jag försökte ta riktningen på Solax med Svisskärslandet i sikte men jag fick vada i mycket djup snö. Ibland gick den ända upp till midjan. Jag var hungrig, jag var trött, jag var rädd att jag skulle somna, när jag vilade mig. Det var nära, att jag skulle ha stupat av utmattning.

Jag kom småningom till Solax-slätten och jag hittade vintervägen där. Jag riskerade inte ta vägen över Härkmerifjärden, även om den skulle ha varit litet kortare.

Det var en oerhört utmattad pojke som kom hem. Förvåningen var stor, isynnerhet över hans sista strapatsrika äventyr, som var nära att kosta honom livet.

Jag drog av mig alla mina militärkläder, kastade en del ut i snön och hängde upp en del ute, allt för att kölden skulle få göra sitt med lössen. Magen ropade efter mat. Jag kröp i säng, sedan hungern stillats, men jag var för trött för att kunna sova.

Under hemresan hade jag ätit en gång. Det var i Äänislinna och under fortsättningen fick jag inte mera än två koppar kaffesurrogat. Resan tog fyra och ett halvt dygn av min tolv dygns permission.

Ur boken:
Einar Snickars: Veteraner minns


 Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser