Samhälleliga missförhållanden på landsbygden

Den stora andelen befolkning som fanns på arrendehemman samt de helt obesuttna utgjorde ett samhälleligt missförhållande på landsbygden. År 1912 fanns det till exempel över 150 000 arrendehemman i Finland. Av dessa var cirka 55000 torp, landbohemmanen var 1500 och backstugorna 95 000. Storleken på arrendehemmanen varierade mycket. En del kom mycket väl tillrätta, men den största delen av arrendeodlarna var tvungna att ty sig också till avlönat arbete. Förutom arrendatorerna fanns det egentligt tjänstefolk, såsom pigor och drängar. Den obesuttna befolkningen hade den svagaste ställningen. Till denna hörde backstugusittare, inhyseshjon och statare och det var mycket dåligt med boendet och utkomsten. Häädetty perhe

Torparna och andra markarrendatorer började organisera sig i början av 1900-talet. Det första mötet med torparrepresentanter ordnades i Tammerfors år 1906 på initiativ av socialdemokraterna. Förbundet för Markarrendatorerna i Finland/Suomen Maanvuokraajien Liitto inrättades fyra år senare i viss utsträckning som en del av arbetarrörelsen. Verksamheten var inte speciellt aktiv, ty torparnas och socialdemokraternas avsikter löpte inte alltid i samma banor.

Först år 1917 aktiverades verksamheten tillsammans med arbetarrörelsen i övrigt. Nu hörde ca 12 000 medlemmar till förbundet. Förbundets ledning var avsevärt radikalare än tidigare. Torparna deltog dock i allmänhet mindre i frihets-medborgarkriget än övriga befolkningsgrupper. De fanns på båda sidor ungefär lika mycket. Detta berodde på att en stor del av arrendeodlarna trodde att äganderätten till hemmanen skulle övergå till dem genom demokratiska förfaringssätt. Trots detta kan man anse att missförhållandena på landsbygden var en orsak till att frihetskriget förändrades till ett medborgarkrig.