Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- Som krigsbarn till Danmark

Anna-Liisa Pentinmikko

 

På hösten 1941 for vi som krigsbarn till Danmark. Vår resa började på Kurikka station. Då jag lämnade hemmet tittade jag ännu tillbaka: där blev en liten grå stuga kvar, på trappan vinkade syster Kerttu. Det kändes så härligt då vi fått nya kläder för resan. På stationen var vi 14 barn med lappar kring halsen. Då jag steg på tåget hörde jag mammas förtvivlade rop: "Liisa, sköt om ungarna!" Min syster var fyra, min bror två och jag var nio år. Jag försökte uppfylla mors begäran genom att sköta om de mindre. På fartyget inspirerades jag att torka också många andra barns stjärtar, vilket gjorde att lottorna som var där förundrade sig.

Då vi kommit till Köpenhamn var vi några dagar på ett barnhem där vi blev läkarundersökta. Därifrån började man fördela oss till olika håll i Danmark. Vi var i den grupp som sändes till ön Möen. Hem ordnades för oss i staden Stegen. Min syster kom till domare Pedersen, min bror till färghandlare Jensen. Jag fick mitt hem på prästgården i Stegen. Vi bodde alla nära varandra, så vi såg varandra ofta. Genast började jag skriva om det nya till mor: "Nog är det bra att vara här, jag har redan fått ett äpple och en näsduk". Det var mycket att lära, livet var helt annat än hemma. Vi anpassade oss dock snart till det nya livet.

Genast följande år började jag i skolan. Under den första skoldagen ställde läraren varje elev framför mig och jag måste säga deras namn efter läraren. Naturligtvis uttalade jag namnen alldeles fel och hela klassen brast ut i skratt. Tillsammans med mina fosterföräldrar gick jag ofta i kyrkan och besökte ålderdomshemmen, där jag fann många nya vänner. På kvällarna kändes det emellanåt tråkigt och vemodigt, men hemmet i Finland var som en fjärran dröm.

Slutligen kom bud om att barn återsändes till Finland, trots att förhållandena i hemlandet var dåliga. Det var svårt att vänja sig vid nöden, men mors och fars kärlek övervann alla svårigheter. Finska språket var bristfälligt så man pratade det man kunde. Lärarna hade problem, då vi kom både från Sverige och Danmark. Man lät oss förstå, att nu var det slut med de främmande språken, annars skulle det bli stryk. Genom inlärningen kom finska språket tillbaka.

Vi flickor for hem men vår bror stannade för gott i Danmark. Fosterföräldrarna släppte inte honom.

Med glädje minns jag min krigsbarnstid och med glädje har jag bevarat danska språket.

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser