Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- Barndomstiden...

Ur Boken: Pitäkää mukuloista huolta

 

...under kriget kan man inte glömma

Tåget dunkade långsamt och jämnt framåt. Det vintriga landskapet flimrade förbi som en oändlig sträng, som ibland bröts av något hus och stationerna, dit tåget kom alldeles som för att pusta ut. Februaridagen var klar och det fanns alldeles tjockt med snö invid banan. Landskapet intresserade inte resenärerna, tåget var på väg ut i det okända med vagnen full av barn, som satt spända och stirrade framför sig på de mindre barnen som sov mot varandra, en del gråtande efter sin mor.

Läs mer...

- Som krigsbarn till Danmark

Anna-Liisa Pentinmikko

 

På hösten 1941 for vi som krigsbarn till Danmark. Vår resa började på Kurikka station. Då jag lämnade hemmet tittade jag ännu tillbaka: där blev en liten grå stuga kvar, på trappan vinkade syster Kerttu. Det kändes så härligt då vi fått nya kläder för resan. På stationen var vi 14 barn med lappar kring halsen. Då jag steg på tåget hörde jag mammas förtvivlade rop: "Liisa, sköt om ungarna!" Min syster var fyra, min bror två och jag var nio år. Jag försökte uppfylla mors begäran genom att sköta om de mindre. På fartyget inspirerades jag att torka också många andra barns stjärtar, vilket gjorde att lottorna som var där förundrade sig.

Läs mer...

Berättelser