Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank


Warning: Parameter 2 to modChrome_artblock() expected to be a reference, value given in /var/www/fs1/38/kylmasot/public_html/VETERAANIENPERINTO/vepe/templates/se_tietopankki1/html/modules.php on line 39

Warning: Parameter 3 to modChrome_artblock() expected to be a reference, value given in /var/www/fs1/38/kylmasot/public_html/VETERAANIENPERINTO/vepe/templates/se_tietopankki1/html/modules.php on line 39

Ämnen


Warning: Parameter 2 to modChrome_artvmenu() expected to be a reference, value given in /var/www/fs1/38/kylmasot/public_html/VETERAANIENPERINTO/vepe/templates/se_tietopankki1/html/modules.php on line 39

Warning: Parameter 3 to modChrome_artvmenu() expected to be a reference, value given in /var/www/fs1/38/kylmasot/public_html/VETERAANIENPERINTO/vepe/templates/se_tietopankki1/html/modules.php on line 39

Vaihda kieli

Krigsinvaliderna

Under krigen

I vinterkriget stupade ca 23 000 finländska soldater. De sårade var över 43 000. Bestående men fick 23 000. Av invaliderna var 80 % sådana som sårats. Resten var sådana som på grund av kriget hade insjuknat, förfrusit sig eller fallit offer för olyckor. Krigsinvaliderna var i allmänhet unga, eftersom deras medelålder år 1940 var 28 år. Ca 3 % av invaliderna var under 20 år.

Den lagstadgade omsorgen om de krigsskadade, som grundade sig på lagar som getts före kriget, visade sig vara otillräcklig. Dessutom fördröjdes behandlingen av ersättningsärendena avsevärt på grund av den stora arbetsanhopningen. Många svårt skadade och således arbetsoförmögna invalider levde till en början enbart med hjälp av släktingar och de frivilliga organisationerna. Också efter ersättningsbesluten var utkomsten, som enbart utgjordes av ersättningarna, otillräcklig åtminstone för de krigsinvalider som hade familj. De lindrigare skadades ställning var lättare, då de antingen återvände till sina tidigare arbeten eller flyttade till branscher inom arbetslivet där det var möjligt att arbeta trots skadorna.

På grund av bristerna i den lagstadgade omsorgen om krigsinvaliderna blev det frivilliga organisationsarbetets andel i omsorgen betydande. Alla samhällsgrupper deltog i arbetet. Vinterkriget hade väckt ett kraftigt socialt ansvar och omsorgen om krigets offer blev en nationell hederssak. Finlands Röda Kors, Lotta Svärd-organisationen, Finlands Civil- och Värnpliktsinvaliders Förbund och Förbundet för Frihetkrigets Invalider hade redan under vinterkriget deltagit i att hjälpa krigsinvaliderna och deras familjer.

I juni 1940 inrättades Invalidstiftelsen på initiativ av socialministeriet. Omsorgen om invaliderna i vårt land, i första hand krigsinvaliderna samt deras och stupades anhöriga bestämdes till uppgift för stiftelsen. Stiftelsens rehabiliteringsinrättning som blev färdig i Helsingfors år 1943 anslöt vetenskaplig forskning och utbildning av skadade till sin rehabiliterings- och sjukhusverksamhet. Ända till år 1945 bestod inrättningens kunder så gott som uteslutande av krigsinvalider och deras anhöriga.

Soldaterna som återvänt från vinterkriget började efter att de blivit hemförlovade inrätta vapenbrödraföreningar, vilkas uppgift var att upprätthålla vapenbrödraskapet som uppstått under kriget samt å andra sidan att sörja för krigsinvaliderna och de stupades anhöriga samt för andra som lidit av kriget. Med föreningarna som grund inrättades Finlands Vapenbrödra Förbund i augusti 1940. Förbundet var partipolitiskt obundet och medlemmarna kom från alla medborgarkretsar och världsåskådningar. Enligt finländska förhållanden var förbundet ovanligt betydande, eftersom antalet medlemmar till slut var över 200000. Genom en mycket omfattande stödverksamhet hjälpte förbundet krigsinvaliderna och de stupades anhöriga.

Krigsinvalidernas eget förbund, Krigsinvalidernas Brödraförbund, inrättades i augusti 1940. Under året då verksamheten inleddes var antalet medlemmar i förbundet 5 000 och år 1941 10 000. I början ansågs förbundets viktigaste uppgift vara att så snart som möjligt få medlemmarna tillbaka i arbetslivet. Krigsinvaliderna ville inte ligga andra människor till last och bli försörjda, såsom det för det mesta hade varit för de svårt skadade före vinterkriget.

Krigsinvalidernas Brödraförbund beslöt att det skulle vara en organisation som partipolitiskt är helt obundet och som förenar alla folkgrupper i samhället. Denna princip har högaktats. År 1942 kom Krigsinvalidernas Brödraförbund och Vapenbrödraförbundet överens om att Krigsinvalidernas Brödraförbund i första hand svarar för omsorgen om krigsinvaliderna.

Krigsinvalidernas Brödraförbund tog på sig som uppgift att bevaka att staten i tillräcklig utsträckning skötte om krigsinvaliderna. Förbundet följde med lagstiftningen och lade fram förslag för att förbättra den. Också genom sin egen omsorgsverksamhet hjälpte förbundet krigsinvaliderna. Medlemmarna gavs bidrag i den utsträckning som förbundet fick egna medel.

I fortsättningskriget och i Lapplandskriget stupade sammanlagt 59 400 finländska soldater. Antalet sårade var ca 145 000. Av dem fick 77 000 bestående men. Av dem som sårades under fortsättningskriget hade 7 300 sårats också i vinterkriget. Sammanlagt 3 200 civilpersoner sårades. Krigsinvalidernas medelålder sjönk före utgången av kriget. Till exempel år 1944 var de skadades medelålder drygt 25 år.

Tiden efter kriget

Efter kriget var man bland annat tvungen att upplösa Finlands Vapenbrödra Förbund och Lotta Svärd-organisationen. Krigsinvalidernas Brödraförbunds betydelse kom att öka ytterligare, eftersom det vid sidan om sitt omsorgsarbete sedan länge som den enda veteranorganisationen också svarade för veteranernas ideella representation i offentliga diskussioner. Förbundets medlemsantal var år 1945 redan 40 000 och i slutet på 1940-talet 50 000. Krigsinvalidarbetet flyttades allt mera över till förbundet och det tog ansvar för utvecklingen av krigsinvalidomsorgen. Krigsinvalidernas Brödraförbund utvecklades snabbt till en social omsorgsorganisation som hörde till de största i landet. Förutom uppgifterna inom den frivilliga omsorgen åtog sig också förbundet att sköta anstaltsvården av de svårt skadade.

Från och med 1950-talet hade Brödraförbundet varit en föregångare då det gällde att utveckla rehabiliteringen för upprätthållande av verksamhetsförmågan. På 1970-talet ordnade förbundet den största medborgarinsamlingen under fredstid i Finland " Ett sjukhus för de krigsskadade". Med avkastningen från insamlingen förnyades och utvidgades Kauniala sjukhus för krigsskadade som förbundet ägde.

Sammanlagt skadades ca 200 000 personer allt som allt i våra senaste krig. Av dessa tillfrisknade över hälften så att de inte blev med bestående men. De som fick bestående men var över ca 94 000.

Största delen av krigsinvaliderna återvände till arbetslivet. För de svårt skadade erbjöds yrkesutbildning, allmän utbildning samt hjälp med arbetsredskap och arbetsplacering. Under åren 1940-1955 fick nära på 10 000 krigsinvalider yrkesutbildning. Ett stort antal till och med hundra procentigt rörelsehindrade invalider kunde placeras i förtjänstarbete.

Antalet krigsinvalider har minskat under årens lopp så att i början av år 2001 var dessa veteraner som stort uppoffrat sig för vårt land bara 24 000. Nuförtiden är Krigsinvalidernas Brödraförbunds huvuduppgift att trygga åldringsvården för krigsinvaliderna. En del av krigsinvaliderna var mycket unga då de sårades, varför krigsinvalidarbetet kommer att fortsätta åtminstone ända in på 2020-talet.


Warning: Parameter 2 to modChrome_artblock() expected to be a reference, value given in /var/www/fs1/38/kylmasot/public_html/VETERAANIENPERINTO/vepe/templates/se_tietopankki1/html/modules.php on line 39

Warning: Parameter 3 to modChrome_artblock() expected to be a reference, value given in /var/www/fs1/38/kylmasot/public_html/VETERAANIENPERINTO/vepe/templates/se_tietopankki1/html/modules.php on line 39

Berättelser