Kvinnornas ansvar blev större

Då männen under krigen bands till de egentliga militära uppgifterna tog kvinnorna i allt större utsträckning ansvaret för många uppgifter både inom operationsområdena och på hemmafronten. Dessutom var kvinnorna tvungna att ensamma ordna sådant som hade att göra med familjens skötsel och barnens fostran. Själsligt var krigsänkornas ställning synnerligen svår.

Vid frontens närhet fungerade över 20 000 kvinnor under hela tiden. De var lottor, soldathemssystrar, sjukskötare, hjälpsystrar, läkare och arbetspliktiga.

Under fortsättningskriget hörde över 200 000 kvinnor till Lotta Svärd organisationen, av vilka i medeltal 13 000 kontinuerligt var i olika uppgifter inom krigsoperationsområdet. I uppgifter på hemmafronten fanns ca 50 000 lottor. Resten över 100 000 lottor fungerade som hjälpande arbetare vid sidan om det egna arbetet. Lottornas uppgifter ökade under fortsättningskriget så att särskilt antalet signallottor ökade kontinuerligt. Vid fronten närmast soldaterna fanns kantinlottor, provianteringslottor och sanitetslottor. Luftbevakningen låg till stor del på lottornas ansvar. Särskilt själsligt tungt var de frivilliga lottornas arbete som fungerade vid evakueringscentralerna för stupade. De lade ner de stupade i kistor för transport till hembygden.

Lottorna var i allmänhet obeväpnade. Undantag utgjorde det strålkastarbatteri som på våren 1944 inrättades för Helsingfors luftförsvar, och vars bemanning utgjordes av lottor. Dess 145 unga studenter fick också handeldvapensutbildning. Ibland kunde också en lotta i främsta linjen ha med sig en pistol.

Lottorna som fanns inom krigsoperationsområdet sommaren 1944 råkade ut för det rörliga kriget. Lottorna var tvungna följa med de retirerande trupperna och hamnande också under fiendens eld.

Redan från och med början av 1930-talet hörde också flickavdelningar till Lotta Svärd organisationen. Dessa var inrättade i anslutning till lokal- och byavdelningarna. Också i skolorna kunde flickavdelningar fungera under lottaledningen. Man använde benämningen lillotta på flickorna. Benämningen ändrades år 1943 till flicklotta. Flickornas ålder var 8-16 år. Under fortsättningskriget fanns det till slut nära nog 2 000 flickavdelningar, till vilka hörde ca 50 000 flickor.

Flickavdelningarnas viktigaste verksamhetsform var arbetskvällarna. Då höll man föreläsningar, samtalade och ordnade mångsidiga underhållningsprogram. Idrott utgjorde en betydande del i flicklottornas fostringsprogram. Flicklottorna deltog också ivrigt i talkon och insamlingar som Nuorten Talkoot ry ordnade. Flickavdelningarna ordnade olika slags tillställningar till förmån för fadderbarn, krigsvärnlösa, invalider, folkhjälpen och vapenbröderna. Flicklottorna hjälpte lottorna i deras många sysslor på hemmafronten. Äldre flicklottor var i arbete till exempel på provianteringsplatser, i kantiner, som jourhavande i luftskyddscentralerna samt som stafetter på byråer och krigssjukhus.

Soldathemssystrarna fungerade i fortsättningskrigets anfallsskede ofta mycket nära främsta linjen.

Till en början var man tvungen att placera soldathemmen i tält, lador eller i byggnader som var mindre lämpliga för ändamålet. I anslutning till ett fast soldathem fungerade rörliga soldathem i bussar, lastbilar och paketbilar som besökte trupperna. Under ställningskrigsåren inrättades permanenta soldathem i närheten av fronttrupperna. Frontsoldathemmen var till slut ca 1 000 och i dem fanns ca 3 000 soldathemssystrar.

Under fortsättningskrigets andra år drabbades soldathemsorganisationen av en förlust, då Soldathemsföreningens ordförande och två andra förtjänta medlemmar blev dödade i ett partisanbakhåll under en inspektionsresa i Kuusamo.

Under reträttskedet sommaren 1944 var man tvungen att lämna kvar hela egendomen i många soldathem. Frontsoldathemsverksamheten fortsatte trots detta ända till fortsättningskrigets slut, likaså i Lapplandskriget.

Soldathemsföreningarna fungerade under kriget dessutom i omfattande utsträckning på hemmafronten. Förutom den traditionella soldathemsverksamheten ordnades bland annat klädesinsamlingar, man bistod inom sjukhusverksamheten och hjälpte krigsinvalider. Dessutom fungerade soldathemmen som stöd- och servicepunkter för soldaterna som for till fronten eller kom från fronten. Efter krigen har Soldathemsförbundet och soldathemsystrarna fortsatt sitt värdefulla arbete särskilt för beväringarnas bästa.

Särskilt nära fronttrupperna arbetade gränsbevakningsvärdinnorna. De hade under fredstid fungerat alldeles invid gränsen på gränsbevakningens verksamhetsorter. Då gränsbevakningstrupperna uppställdes i samband med att försvarsberedskapen höjdes följde de flesta gränsbevakningsvärdinnorna med sina trupper. Under kriget låg många arbetsplatser mycket nära främsta linjen.

Under vapenvilan utförde sjuksköterskebyrån vid Finlands Röda Kors, på uppdrag av Högkvarterets sanitetsavdelning, en kartläggning av vårt lands hela sjukskötararbetskraft enligt de principer som hade följts redan från och med år 1926. Utgående från den fick Finlands Röda Kors av Högkvarteret i uppgift att placera ut sjukskötare. Då fortsättningskriget bröt ut placerades ca 4 700 sjukskötare i försvarsmaktens tjänst. Den största delen av sjukskötarna fungerade på krigssjukhus i hembygden, men en del arbetade på fältsjukhus inom krigsoperationsområdet, på sjuktåg och på en del andra verksamhetsplatser för sjukvården. I fältsanitetsformationerna placerades unga 23-35-åriga sköterskor. Under krigets olika skeden fanns sammanlagt 13 194 sköterskor i försvarsmaktens tjänst ditplacerade av Finlands Röda Kors. Antalet som var i tjänst samtidigt varierade mellan 2 500 och 4 700.

Också hjälpsystrar arbetade på krigssjukhusen under fortsättningskriget. I slutet av juni hade Finlands Röda Kors inrättat en hjälpsyster organisation, som i sin direktion bland annat hade representanter från arbetarkvinnoorganisationerna och scoutrörelsen. Hjälpsystrarna fick ca nio månaders utbildning på sjukhus. Före det hade många genomgått till exempel en förstahjälpkurs ordnad av scoutrörelsen. Särskilt på sommaren 1944 var behovet av hjälpsystrar stort och man försökte få dem alla i tjänst. Sammanlagt ca 3500 unga kvinnor hörde till hjälpsysterorganisationen.

Också arbetspliktiga kvinnor arbetade inom krigsoperationsområdet. Lagen om arbetsplikt hade stiftats i oktober 1939. De arbetspliktiga var alla 18-54-åriga medborgare, således också kvinnor. Kvinnorna som var försörjningspliktiga för sina familjer var dock befriade från arbetsplikten. En arbetspliktig kunde också beordras utanför sin hemortskommun och kunde inte heller välja sitt arbete. För det betalades en särskilt bestämd lön. Huvuddelen av de arbetspliktiga kvinnorna arbetade i hembygden, men en del var tvungen att arbeta inom krigsoperationsområdet. Till exempel på tvättågen som fungerade i närheten av fronten arbetade förutom lottor också förhållandevis många arbetspliktiga kvinnor. Deras arbetsinsats var stor, eftersom man på tågen månatligen tvättade ca 70000 kilo av soldaternas kläder. Trots tvätteriverksamheten var soldaterna självfallet tvungna att själva sköta om sina kläders renhet och skick.

I början av fortsättningskriget var det allvarlig brist på arbetskraft på hemmafronten. Då man från de normala arbetena mycket snabbt var tvungen att lösgöra 400 000-500 000 män för krigsoperationerna, var det livsviktigt med tanke på landets näringsliv och de fortsatta krigsoperationerna att åtminstone till avgörande del få dem ersatta med ny arbetskraft. Kvinnorna påtog sig detta ansvar. Många kvinnor var tvungna att lära sig yrken som tidigare helt och hållet hade hört till männen. I slutet av år 1941 underlättades arbetskraftsläget i viss mån av hemförlovningen av de äldre åldersgrupperna som delvis inletts just på grund av arbetskraftsbristen. Det rådde ändå brist på yrkeskunnig arbetskraft under hela tiden kriget pågick. Kvinnornas andel av vårt lands hela industriarbetskraft var till slut ungefär hälften. Av krigsförnödenhetsindustrins ca 140 000 arbetstagare var 55 % kvinnor. Deras insats var således synnerligen viktig vid upprätthållandet av industriproduktionen.

Också lantbrukarhustrurnas ansvar och arbetsbörda ökade avsevärt då husbonden och annat manfolk var vid fronten. Förutom de normala uppgifterna var kvinnorna tvungna att sköta lantbruksarbeten som normalt hörde till männen. Till dessa hörde också tunga kroppsarbeten. På grund av arbetskraftsbristen var man tvungen att använda tiotals tusen sovjetiska krigsfångar i lantbruksarbetet. Härvid hamnande lantbrukshustrurna ofta också i arbetsledaruppgifter vid sidan om sina egna göromål.

På hemmafronten fick de arbetspliktiga kvinnorna mycket mångskiftade uppgifter. Speciellt mycket kvinnor fanns i lantbruksarbete, till exempel år 1943 ca 140 000. Arbetet räckte 1-2 veckor. En del var stadsbor som aldrig hade utfört jordbruksarbete. Många kvinnor kommenderades också i byggnadsarbete, där kvinnor i stor mängd hade arbetat redan före krigen.

Ett mindre antal kvinnor var till exempel chaufförer, spårvagnsförare och postiljoner.

Talkoarbetena var frivilliga, och inte heller kommenderade man arbetspliktiga till dem. Talkona fick mycket omfattande proportioner bland hela folket. Flickor i skolåldern samlade till en början kläder, lump, flaskor och annat som var mindre nödvändigt i hemmen. Senare deltog flickorna också i lantbruksarbeten på höängarna och i skogsarbeten på vedhuggningstalkon. Arbetsflickorna som var under 18 år var frivilliga som i huvudsak hade kommenderats till lantgårdar. De var således ännu inte arbetspliktiga på grund av sin ålder. De arbetade som hjälp åt husmor till exempel med skötsel av djuren och i alla slags hushållsarbeten. Flickorna fick gratis uppehälle och en liten dagspeng.

Förutom arbeten inom krigsoperationsområdet eller på hemmafronten kom kvinnornas ansvar att framträda i det övriga livet. Modern i många förflyttade familjer var ensam tvungen att sköta ett otal ärenden som anslöt sig till familjens placering och utkomst då fadern var vid fronten. Krigsänkornas börda var mycket tung både själsligt och med tanke på utkomsten. Förutom andra utökade uppgifter lämnades barnens fostran så gott som helt och hållet på många mödrars ansvar. Mödrarna stod mycket uppoffrande ut med sina bördor och medverkade i hög grad till att hemmafronten höll.

Som bekräftelse på tacksamheten och uppskattningen gentemot Finlands mödrar beviljade överbefälhavaren fältmarskalken av Finland C.G.Mannerheim i vår armés namn Frihetskorset till Finlands mödrar på morsdagen år 1942. Hela riksdagen hade samlats för mottagningen av denna dagorder. Dagordern överlämnades till alla kyrkor i Finland för att uppbevaras på en plats som dess värde förutsatte.