Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Försvaret

Vaihda kieli

- Nödmeddelandet 30.11.1939

Radisti

Torsti Juhavaara,

 

I november 1939 strax före vinterkriget i Helsingfors på adressen Högbergsgatan 21, effektiverade högsta ledningen för Finlands försvarsmakts Högkvarter och bland annat generalstabens operativa avdelning beredskapen för eventuella kommande krävande uppgifter. Jag hade som ung fänrik 25.11.1939 överraskande fått kommendering till Högkvarterets operativa avdelning, närmare bestämt sagt som chef för avdelningens kansli.

Då det allmänna läget skärptes blev jag också ganska snart förordnad till avdelningens jourhavande officer. Det råkade vara natten mot den 30 november då vinterkriget bröt ut. Jag kan tänka mig att alla finländare just då fick personliga upplevelser, som beskrev den stundens dystra stämningar. Var och en upplevde sin situation på eget sätt och i efterhand har vi i tidningar och böcker fått läsa färgstarka och måhända påspädda beskrivningar av medmänniskornas ödesstunder.

Som jourhavande på operativa avdelningen

Min jour började 29.11.1939 kl.16.00 och slutade 30.11. kl. 9.00. För jourhavanden hade plats reserverats i tredje våningens korridor utanför marskalk Mannerheims rum. Först tog jag itu med att gå igenom handlingar, omgivning och utrustning som hörde till uppgiften. Samtidigt noterade jag ganska snart hur stabspersonalen före klockan 17.00 precis som under normal tjänstetid lämnade tredje våningen där operativa avdelningen var belägen och begav sig till stan. I Finland levde man ju nära nog i fredliga förhållanden och beteendena var därefter.

Vartefter kvällen led kände jag mig övergiven, eftersom jag var ensam och dessutom de båda telefonerna jag hade var mest olycksbådande tysta. Några förfrågningar som berörde personalen kom, men just inte annat. Husets allmänna jourhavande kom på sin vanliga runda och pratade en stund. Vid ytterdörren fanns normal dörrjour och på gatan kontrollerade yttervakten läget enligt de anvisningar han fått och telefoncentralen fungerade rutinmässigt alert och nästan ampert. Min verksamhet koncentrerades i huvudsak på skeendena i tredje våningen, på telefonkontakterna och andra beaktansvärda göromål. Det var inte tal om att sova och natten led mot följande dag, alldeles som med en föraning och väntan på vad som komma skulle, tills sedan på morgonen några minuter över sju då telefoncentralen med en avvikande ringsignal lät förstå att något speciellt var på gång. Jag hann knappt svara, då centralen redan meddelade "ni får ett samtal, ett NÖDMEDDELANDE! Lägg på luren och vänta; samtalets beställare söks!"

Då sedan andra uppringningen hördes, lyfte jag luren och hörde hur hastiga ljud som påminde om blixtar sprakade på telefonlinjen. Det kokade verkligen i etern och läget blev allvarligt. Så upplevde jag det också i samband med samtalet som fördes under de följande minuterna under rubriken "nödmeddelande".

Den andra uppringningen var ett tecken på att förbindelsen var kopplad, varvid jag svarade som jag blivit lärd. Samtalets beställare övertog kommandot och meddelade sakligt, men synnerligen bekymrat: "Detta är ett nödmeddelande, här är överste Svensson". Då formaliteterna var avklarade bl.a. till den delen i vilken egenskap jag fungerade som stabens telefonsvarare hördes överstens röst: "Förena genast det här samtalet till Marskalken". Jag förklarade att han inte var anträffbar på staben. "Var är han då", hördes följande fråga? På detta kunde jag av säkerhetsskäl inte ge ett direkt svar, varvid samtalet fortsatte. "Förena sen till general Oesch". Jag var tvungen att svara "Herr överste, inte heller han är här". Efter en liten ordväxling skulle överste Svensson ha varit beredd att berätta sitt ärende till överste Airo eller överstelöjtnant Nihtilä, men då inte heller de fanns på plats, frågade jag om jag i enlighet med mina uppgifter kunde förmedla meddelandet. Efter ett kort funderande och efter att på nytt ha kontrollerat mina personuppgifter var översten färdig att diktera texten i nödmeddelandet till mig, för vidarebefordran till mina nämnda förmän. Meddelandet lydde som jag minns det i koncentrerad form så här:

"Nödmeddelande"

"Sovjetunionens trupper har i dag klockan 7.00 överskridit riksgränsen. De egna förposteringarna har dragit sig bort från sina ställningar. Våra skyddstrupper är som bäst i hårda strider med fienden. Striderna fortsätter". Jag upprepade texten för överste Svensson och då jag fått hans godkännande, underströk han ärendets skyndsamhet och viktighet och uppmanade mig genast att vidta åtgärder för att befordra meddelandet till Mannerheim, Oesch, Airo och Nihtilä. Så gjorde jag och ringde hem till major Peitsara på landstridskrafternas byrå, med vilken vi kom överens, att han meddelar Nihtilä om saken och att jag samtidigt förmedlar meddelandet till Airo. Så fortsatte vi och de båda i ansvarig ställning fick genast vetskap om det uppkomna krigsläget som förmodligen var den första informationen. Då jag frågade Airo om hur ärendet fås till marskalkens och generalstabens chefs kännedom, svarade han att han omedelbart sköter saken och att ärendet genast tas till behandling vid det gemensamma mötet på morgonen då personerna i fråga kommit till platsen. Han gav mig order att stanna på staben tills ärendet blivit klarlagt. Så hade vinterkrigets första signalförbindelse förts fram. Det där nödmeddelandet var verkligen inte anspråkslöst, utan synnerligen viktigt och allvarligt.

--------------------------------------------------------------------------------

Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014
Veteraanien perintö - Itsenäinen Isänmaa 2002, 2014