Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- En etappmans upplevelser

Igor Sandman

 

Den 23 november fick Igor Sandman ett meddelande från länsmannen i Kronoby. Gendarmer skulle inom de närmaste dagarna sändas till Öja.. Nu återstod bara en utväg - att ta sig över till Sverige. I en odaterad handskriven redogörelse berättar han så här:

etappman-2u
Landsflyktiga patrioter i Umeå 1916. Övre radenfrån vänster: En fläggblom, Igor Sandman från Öja, Johan Nygård från Replot, Joel Westeröfrån Maxmo, samt en rikssvensk. Nedre raden från vänster Karl Erik Björkas från Replot, Anders Andersson (Laxö-Andérs) från Munsala, Johan Back från Korsbolm samt Ida Westerö, hustru tilljoel.

Jag väntade på tre män som skulle med, men då de icke hördes av, sade jag till min närmaste man i Öja, att nu gör vi oss klara för färden till Sverige.

Den 21 november sträckte vi segel på en skötbåt, en präktig båt, och under den mörka kvällen bar det av med vind från SO genom vår skärgård med kurs på NV Bjuröklubb.

Vinden var rätt stark där ute vid Olofsörarna, en god bit från Tankar fyr, varför vi beslöt bida och kojade i en fiskarstuga. Kl. 3 på morgonen spände vi vår duk och satte upp de mindre seglen. Vid de yttersta strömmingsgrunden kom vi i en brottsjö, fick ganska mycket vatten in över aktern men klarade oss ut till klart vatten. Det ljusnade och vi såg rök akter om oss och trodde då, att det måtte vara ryssbåten Vanjakka, och jag sade åt min kamrat att han skulle hålla noga öga på kursen den hade. Snart voro vi klara på att det var en ångbåt från Yxpila, som hade kurs på östra Kvarken. Det började skymma och vi såg inget land. Det började bli mörkt och fortfarande såg vi ingen Bjuröklubb. Vi tog ner storseglet och kamraten ställde sig vid fockmasten för att lyssna efter bränningar, då vi insåg att vi borde vara vid den svenska kusten. Snart var vi i lä och kom till Skäran, en by långt söder om Klubben. Där gjorde vi fast, och satte kaffet på och tältade över natten, som blev lång. Äntligen ljusnade det och vi kom till en gård, där vi blev vänligt mottagna. Andra dagen kom sonen med häst o släde till båten, som vi svängde upp och ner och tog alla våra saker upp till gården. Satte mig i förbindelse med länsman och vår etappchef i Umeå. Med skjutshäst bar det av sedan till Umeå. På gästgiveriet tog vi av och där såg vi vår chef Kullberg, som han kallades (Kekoni), och många skärigubbar från Vasa skärgård."

Så enkelt och anspråkslöst berättar Sandman om den dramatiska och livsfarliga seglats, som han och Gustafsson gjorde över ett vintrigt hav i månadsskiftet november-december 1916.

Gustafsson begav sig till Tyskland och Lockstedter Lager, där han trädde i tjänst den 2 februari 1917. Han återkom till hemlandet med jägarnas huvudtrupp den 25 februari 1918, kämpade som underofficer i Frihetskriget och befordrades till fältväbel.

På grund av sin invaliditet kunde Sandman inte tänka sig en sådan bana. Men han kunde tjäna den goda saken på annat sätt.

etappman-3u
Einar Sundfors, som övertog etappverksambeten i Öja efter Sandmans och Gustavssons flykt.

Av aktivistledningen kommenderades han till Stockholm och inkvarterades hos "Baron Walter von Reutenfelt". Det var en bror till general Paul von Gerich, som hösten 1917 skulle bli chef för Vasa skyddskårslän. Dagen efter ankomsten begav sig Sandman enligt order till "Lassens firma", ett centrum för den tyska underrättelseverksamheten. Den leddes av två bröder von der Lassen, " Stor- Lassen" och "Lill-Lassen". Den senare var kommodor, den förre kapten, och det var till honom, "en sträng herre", som Sandman hänvisades. Han fick veta att tyskarna önskade honom i sin tjänst och att de skulle ge honom erforderlig utbildning. Enligt vad Sandman själv berättar, dels i en tidningsintervju, dels i efterlämnade anteckningar, skedde kontakterna på tyska, likaså den utbildning, som omedelbart vidtog.

Den tyska underrättelsetjänsten hade listat ut att ryssarna hade för avsikt att våren 1917 grunda en flottstation i Vasa. Utbildningen gick ut på att lära sig hålla reda på den verksamhet som skulle förekomma på stationen. De ryska fartygssilhuetterna studerades noggrant. Särskild uppmärksamhet ägnades sådana fartygstyper, som kunde tänkas bli stationerade där. Sandman fick lära sig hur ett fartyg kunde kamoufleras eller maskeras. Extra skorstenar kunde uppmonteras och överbyggnaden ändras. Det enda som inte kunde ändras var kanonernas placering. Utgående från den skulle det alltid gå, att bestämma vilket fartyg eller vilken fartygstyp det var fråga om.

Utbildningen omgavs med största sekretess. Den första morgonen skulle Sandman finnas i ett bestämt gathörn kl. 9.00. En person, som ledde en tax, skulle komma gående. Honom skulle han sedan följa. Varje morgon upprepades proceduren, men på olika mötesplatser. Lassens kansli fanns i fjärde våningen i ett hus, och det var där undervisningen skedde. Kursen pågick ett par veckor. Efter det utnämndes Sandman till chef för den tyska underrättelseverksamheten i Kvarken och stationerades på Holmögadd. I väntan på våren och ryssarnas stationsbyggande i Vasa förelåg andra uppgifter. Tyskarna ville veta, om lastbåtar gick genom östra Kvarken. De ville också få uppgifter om hur man lättast kunde komma från Monäs hamn i Munsala upp till järnvägen, vilka broar som måste passeras och hurudan skog som växte längs vägen. Ryssarnas fruktan för en tysk landstigning i Österbotten var således inte helt obefogad.

För att kunna leverera alla dessa uppgifter måste Sandman komma i förbindelse med pålitliga män hemma i Finland. Det kunde ske i form av sälskyttefärder vintertid, och då havet svallade fritt, skulle strömmingsfiske vara en lämplig täckmantel. I samband med aktiviteter av sådana slag kunde också fartygstrafiken i Kvarken effektivast övervakas. Tyskarna godkände hans planer .

Vintern 1915-16 hade varit mycket sträng, och hundratals tysklandsfarare hade kommit över isen till Sverige. Följande vinter verkade att bli betydligt mildare, så det fanns gott om tid att planera. Sandman tog kontakt med några av de landsflyktiga etappmän, som bodde på gästgiveriet i Umeå och för vilka tillvaron i väntan och overksamhet var föga angenäm. Med glädje antog de Sandmans erbjudanden, och så påbörjades förberedelserna.

Den äldsta i skaran var Karl Erik Björkas från Replot. Han visste det mesta om sälskytte, så det blev han som skulle leda skaran, då isarna lagt sig och blivit tillräckligt starka. Men före det var det mycket som skulle göras. Först måste man få de svenska myndigheternas tillstånd att bedriva säljakt och strömningsfiske på svenskt territorialvatten. Det gick över förväntan lätt att utverka det. Sedan anskaffades proviant för tolv veckor. Det var rätt mycket som krävdes, ty förutom Sandman och Björkas hörde till skaran Johan Back från Jungsund i Korsholm samt Johan Nygård, Henrik Sid och Frans Edvard Öist från Replot. I Umeå inköptes dessutom gevär och ammunition, kikare, kompasser och solglasögon. Det var i januari 1917.

Sedan begav sig männen till Holmön, där utrustningen ytterligare kompletterades. En fälbåt inköptes. Det var en äkta replotbåt, som sålts till Holmön. Björkas kände väl till den. Ytterligare inköptes två fäljullar samt kälkar, rännstänger, isbillar, matsäckar, fälbyttor och annat som hörde till fälmäns utrustning. Via Holmögadd tog man sig ut till Gaddsnytan, ett grund söder om Holmögadd. Sandmans avsikt var att därifrån segla in i Bottenviken och vidare till Olavsöarna, där man skulle träffa bekanta. Genom deras förmedling kunde man sedan få meddelanden till fastlandet, samtidigt som rapporter kunde fås därifrån. Det var framför allt Einar Sundfors från Öja som Sandman önskade träffa. I den mån etappverksamhet kunde ske efter Sandmans avresa till Sverige var det Sundförs som hade hand om den. "Nog hörs skarpklackar mot stenhällarna ännu", sade man i Öja.

När männen kom fram till Gaddsnytan, kunde de till sin harm konstatera, att Kvarken just hade frusit till. Det stod klart för dem, att väntan på förändringar i isläget kunde bli långvarig. De vandrade varje dag till Holmögadd för att träffa fyrmästaren och av honom få veta hur isläget utvecklades.

Så kom marsrevolutionen i Ryssland, och det berättades, att den spritt sig till de ryska soldaterna i Finland.

Det försäkrades att de soldater som bar röd rosett var ofarliga. Dessutom sades det att alla politiska fångar frigetts. Det gällde såväl fångelserna som förvisningsorterna i Sibirien. De landsflyktiga i Sverige utgick ifrån att amnestin gällde också dem.

etappman-4u
Hewik Sid. ; Frans Edvard Öist.

Sandman och hans kamrater dryftade ivrigt det nyuppkomna läget. Till sist beslöt de att ta sig över till hemlandet. De lastade in sitt pick och pack i fälbåten och drog den till Snipkallan, ett grund knappa tio nautiska mil väster om Valsörarna. Följande dag tog de sig till Medelkallan, ett grund något över tre nautiska mil sydost om Snipkallan. Där drog de upp båten och övernattade.

Nästa morgon beslöt de sig för att göra ett besök på Valsörarnas fyr för att få närmare upplysning om läget. Sandman bar på en hel del viktiga och farliga papper. Det var tyskarnas skriftliga instruktioner och en samling bilder med ryska fartygssilhuetter. Dem gömde han i fälbåtens för, och så gav sig männen iväg på rännstängerna. Då de närmade sig fyren, märkte de att ett tiotal män kom emot dem och plötsligt spred sig i skyttelinje. Det stod klart att det var fråga om ryska soldater. Goda råd var dyra. För att skrämma dem avlossade sällskapet några skott, men ryssarna kom allt närmare. Med kikare kunde man se, att de var försedda med röda rosetter.

De graverande papperen i fälbåten bekymrade Sandman. Han beslöt att ta sig tillbaka dit. Med hjälp av rännstången satte han upp fart, men märkte rätt snart, att han var utsatt för ryssarnas kulor. Han försökte åka i sicksack men måste till slut kasta sig ned bakom ett isblock. Där kunde han konstatera, att han förföljdes av fyra ryssar. Han tog fram geväret ur fodralet för att besvara elden, men kom åter att tänka på papperen i båten. Han beslöt att fortsätta dit men blev på nytt utsatt för soldaternas kulor. Igen måste han söka skydd bakom ett isblock. Det skulle nu ha varit en lätt sak för honom att skjuta de fyra ryssarna. Det blev likväl ingenting av det. Han såg nämligen hur kamraterna togs av de andra ryssarna och beslöt att själv ge sig, för att kamraterna inte skulle råka riktigt illa ut. Han sprang upp och sträckte händerna i vädret som tecken på underkastelse. Soldaterna tog hans vapen och 3.600 kronor, som han hade i pengar. Under sträng bevakning fördes han sedan till de övriga, där han kunde konstatera, att en av kamraterna, Öist, hade mördats.

Denna dramatik utspelades den 25 mars 1917 och finns relaterad i boken "Öjabor i kamp för ett fritt fosterland" samt i tidningen "Veteranen av år 1918" n:r 2, som utkom i maj 1963. Johan Back intervjuades i oktober 1937 av Konrad Westlin. Hans redogörelse är nedskriven och finns i Vasa Reservofficersklubbs arkiv. Det som enligt Back hände sedan Sandman begett sig mot fälbåten var att man försökte kornma undan ryssarna. Föret var dock tungt med blötsnö, vilket gjorde att kraftema tog slut. Det återstod bara att ge sig. Man hissade vit flagg och inväntade ryssarna. Då de kom fram, rusade en av dem med fälld bajonett mot Öist, som parerade med att gripa tag i geväret och en stund brottas med ryssen. Sedan släppte han taget, vände sig om och började springa bort. Soldaten sköt ett skott, och det dödade honom. En annan soldat rusade med fälld bajonett mot Back men halkade omkull och tappade geväret innan han var framme. Han steg upp, kom fram till Back, rev av honom hans kikare och slog honom i tinningen med den. Björkas hade kastat bort allas revolvrar och trampat ned dem i snön, men ryssarna hittade dem och siktade på fångarna under hotelser, utan att dock skjuta.

På morgnen den 26 mars var Björkas dotter Hilda som vanligt i fåhuset och skötte sysslorna där.

Hennes sjukliga mor var sängliggande inne i huset. En man kom till fähuset och berättade för Hilda vad som hade hänt. Öist var mördad, Back slagen, de övriga fångna. Flickan rusade till skolan. Där var fullt med folk. Ryska soldater fanns överallt och hindrade folk att komma in på gården. En rysk fänrik hade upplyst de närvarande om att fångarna skulle skjutas, och man hade kallat på prosten Karl Smeds, som man hoppades skulle kunna tala ryssarna till rätta. Han lyckades också genomdriva att de fångna inte sköts i Replot, det skulle få anstå, tills man kommit till Vasa och hunnit förhöra dem. En kvinnlig släkting till Öist blev vansinnig, då hon såg hans döda och misshandlade kropp, som hans kamrater burit med sig.

Dethär berättas i boken "Replot II". Där berättas vidare, att då de fångna fördes till slädar för fortsatt färd till Vasa, sprang Hilda Björkas fram för att ta farväl av sin far. Hon blev två gånger omkullslagen av vakternas gevärskolvar. "Hon grät och detsamma gjorde fadern, som vanmäktigt vinkande med handen fördes bort utan att kunna hjälpa sitt barn. ... Från den dagen började Hilda hata ryssarna, och så fort hon såg någon av dem, hade hon helst velat skjuta ihjäl honom, ty fruktade dem gjorde hon ej."

Hon vandrade den två mil långa vägen till Backs i jungsund för att berätta om vad som hänt. På vägen fanns flera vakter utposterade. Tillsammans med en av Backs anhöriga reste hon sedan till Vasa. Följande dag fick de veta, att männen ännu levde och fanns på länsfängelset. Efter många krokar i långdansen fick de träffa sina anhöriga och tala med dem några minuter.

etappman-5u
Karl Erik Björkas, en av de mest legendariska motständsmännen, en värdig representant för österbottniska skäribor.

Back berättar, att det under förhören två gånger hände att soldater trängde in för att "ta hand om" dem. Befälet lyckades dock avstyra försöken.

Sandman berättar så här om ankomsten till Vasa och om det som sedan hände:

Under transporten såg jag en bekant i ett gathörn vid fruntimmersskolan i Vasa. (I dag Pedagogiska fakultetens hus). Det var Harald Blornqvist. Jag ropade till honom, att han skulle berätta för våra anhöriga, vart vi var på väg. Jag tystades ner av våra vakter, men Blornqvist hade känt igen mig och slog larm. Nu satte sig motståndsledarna i rörelse för oss, Harald Boucht, Eric von Troil och andra.

Vistelsen i kasernen blev kortvarig. Vi flyttades till fängelset och insattes i skilda celler. Där förhördes vi flitigt i fyra dagar av en rysk kapten med tolk. Man hade hittat ett och annat hos oss, som tydde på att det inte var enbart sälskytte vi hade gett oss ut på. Bl.a. hade de hittat en av mina anteckningsböcker, där jag likväl hade skrivit allt som berörde politik med helt annan handstil. Det gjorde att jag fick det bortplockat som bevismaterial. Så klockan fem en morgon öppnades dörren till min cell, och vakten sade, att jag skulle till kansliet. Då jag kom dit, fanns mina kamrater redan där och dessutom en eskort på sex man.

Fängelsechefen, han hette Holm, meddelade oss att det blir tågfärd av. l den vackra vårmorgonen tassade vi iväg till stationen. Där blev vi infösta i en fångelsevagn, var och en i sin box. När tåget satt sig i rörelse, kunde jag konstatera, att en av vakterna kunde finska. Han var est och frågade vem av oss som var Sandman. Sedan slog han upp klinkan på min cell och uppmanade rnig att komma till ett hörn av vagnen, där en kamin och två bänkar fanns. Han hade ett brev, som visade sig innehålla pengar för vår färd. Jag fick dessutom veta, att han skulle köpa mat åt oss, det var bara att säga vad vi ville ha. Jag frågade, vart vi var på väg och fick till svar att målet var Petrograd men att det skulle bli en tids uppehåll i Viborg. Mina kamrater kunde inte finska. För att inte göra dem oroliga, sade jag bara, att vi var på väg söderut. På Tervajoki station fick vi franskbrödssmörgås och mjölk. När vi sedan kom till Haapamäki, frågade jag vakten, vad han hade i sin väska. Han förklarade, att han hade våra förhörspapper från fängelset där och att de skulle överlämnas till kommendanten på slottet i Viborg. Jag sade, att han får trehundra mark, om han bränner papperen. Han funderade en stund och sade sedan att då vi kommer till Tammerfors skall han ge sina medvakter ledigt. Så skedde, och jag fick följa honom till kaminavdelningen. Där öppnade han kaminluckan och tog bort hällringarna. Sedan stoppade han in det ena papperet efter det andra tills portföljen var tom. Så tog han kuvertet med pengarna, räknade upp trehundra mark och undrade om det var så här det var tänkt. Jag sade, att det var just precis så här. "Sandman hyvä poika, hyvä poika", sade han och stoppade pengarna i fickan.

Till mina kamrater sade jag ingenting om allt det här. Då vi kom till Viborg, sade jag till vakten, att han skulle få ytterligare tvåhundra mark, om han såg till att vi plockades in i samma cell på fängelset där. Innan vi kom innanför fängelsemuren fick han sina pengar, och alldeles riktigt, vi sattes in i samma cell.

I cellen hade varit härbärgerade en massa kirgiser strax före oss. Det var därför inte något rent ställe, och inte var det heller i avsaknad av småkryp. Klockan halv tio blev vi bekanta med fängelsets förhållningsregler, och så sade man, att vi skulle byta kläder. Det vägrade vi att gå med på, och jag krävde att få komma till tals med fängelsedirektören. Till honom sade, jag, att man velat klä oss i fängelsekläder och att vi inte gått med på det, eftersom vi inte var några vanliga banditer. Han frågade vad vi då var för ena, och jag svarade, att vi var österbottniska sälskyttar, som tagits av ryssarna. Jag kunde inte förstå, hur de fått den uppfattningen, att vi skulle vara fientligt inställda mot myndigheterna. Direktören sade, att eftersom ärendet tycktes vara av politisk art, borde förhörsprotokollen finnas hos Viborgs fästnings kommendör. Jag visste bättre, nog brann de i kaminen på tåget.

Den ena dagen efter den andra gick. Så en dag öppnades celldörren, och jag kommenderades till kansliet.

Fängelsedirektören var en äldre, hygglig man. Han berättade att prokurator Svinhufvud samma dag klockan fem på eftermiddagen skulle komma till fängelset för att tala med någon av oss. Det var jag som utsågs till talesman. Då prokuratorn anlänt, frågade fängelsedirektören, om han ville tala med fången i enrum. Det ville han, och direktören gick ut ur rummet. Svinhufvud berättade, att han i Helsingfors haft besök av baron von Troil från Vasa, som bett honom ta sig an de fängslade österbottningamas sak. Till vårt ombud hade utsetts assessor Selin i Viborg. Innan vi skildes, sade Svinhufvud: Då den ryska rannsakningsdomaren kommer och förhör er, skall ni säga sant, för nu är det annat än under tsartiden. Tala sanning!"

Att inför ett nytt ryskt förhör tala sanning tycktes otänkbart för mig. Jag gick tillbaka till min cell, och efter tre dagar fick vi besök av assessor Selin. Han berättade, att han varit i förbindelse med Svinhufvud, som låtit meddela, att vi inte skulle bli förda till Ryssland. Vi skulle dock vara tvungna att vistas inom ett visst länsmansdistrikt så länge kriget varade. Min första tanke var att bara vi blir lössläppta tar vi oss nog till kusten. Men den ena veckan efter den andra gick utan att något hände.

Så en morgon vid tiotiden kallades jag till kansliet och fick veta att förhören med oss skulle inledas samma dag. Vid det laget kände vi oss ganska underliga till sinnes, den tarvliga kosten hade gjort oss alla knäsvaga. När klockan blev fyra, blev jag på nytt kallad till kansliet. Där satt fängelsedirektören och en högväxt ryss samt ett litet fruntimmer, som var tolk. Jag blev anmodad att sätta mig, och jag tyckte att det lät bättre än i Vasa, där vi hade tvingats stå under ett fyra timmars förhör. Så sade tolken till mig, att herr domaren ville veta, varför vi hade måst rymma från landet. Jag kom ihåg vad Svinhufvud hade sagt. Men det gick nog en kall kåre längs ryggraden på mig, då jag svarade att jag tillhörde den sammansvuma liga, som arbetat för att lösgöra Finland från Ryssland. Jag hade alltid och överallt varit mot tsarregeringen. Med den nya ryska regeringen borde jag inte ha något otalt. Tolken avbröt mig och utbrast nästan bestört att jag sagt för mycket. Jag svarade, att i så fall kunde vi inte göra mera. Med darrande röst berättade hon på ryska vad jag hade sagt. Domaren steg upp och kom fram till mig och lade händerna på mina axlar. Sedan sade han något som jag inte förstod. "Herregud! Det gick ju lyckligare än jag trott", utbrast tolken,"domarn säger att ni är den etthundrasjunde aktivist han förhör, men ni är den första som talar sanning. " Allt kändes komiskt. Jag skrev under förhörsprotokollet, och sedan var det min tur att avlägsna mig.

Nästa i tur var gubben Björkas. Han var var en stor och stark skärikarl. Han frågade mig hur det gått, och jag svarade, att allt går bra, bara vi talar sanning. Om en stund klingade låset på vår cell igen, jag blev åter kallad till kansliet. Där satt Björkas på stolen, och både domaren och tolken skrattade. Björkas vände sig till mig: "Nog förstår jag, vad de säger, men de förstår inte vad jag säger. Nu får du förklara för dem, att det började under Bobrikovs tid, och sedan har det legat i tills nu." Jag berättade för domaren, att vi alla tillhörde de samma sammansvurna. Sedan Bobrikovs tider hade det gått på en enda uppdragning. Tolken förklarade för domaren, och båda skrattade. "Nog är det märkligt att vi måste ha dubbla tolkar i det här ärendet", sade domaren, " från svenska till svenska och sedan till ryska". Och sedan tog han fram sitt fina cigarrettfodral. I Ryssland har de långa cigarretter med bara ungefär en tum tobak. Han frågade Björkas om han rökte, och det jakade gubben till. Det stämde ju, för han hade rökt sedan skriftskoltiden. När han sedan blev bjuden på eld, så blev det bara en en stor glödande klump, och så var den cigarretten rökt. Sju stycken hann han dra, och efter den åttonde blev det bara lite aska kvar. Sedan skulle förhörsprotokollet undertecknas. Björkas hörde ju till dem som inte kunde skriva annat än sitt namn, och det med stora, klumpiga bokstäver. Han började intill papperets vänstra kant för att allting skulle rymmas med och lyckades nätt och jämt klara sig. Karl Erik Björkas stod det med stora bokstäver över hela papperet. Enligt tolken sade domaren, att en så stor karl nog kan behöva rum också på papperet. Förhören stökades undan det ena efter det andra och till sist kom slutspurten, då vi alla var inkallade samtidigt. Fängelsedirektören förklarade att vi var fria och kunde återvända till våra hem. Då tog jag till orda och sade, att vi blivit så väl omhändertagna, att vi gärna stannade tills vi fått våra pass från länsmanskontoren i hemtrakten. Jag misstänkte att de inte annars skulle telegrafera efter pass åt oss. I väntan på passen bodde vi i fängelset men fick fritt röra oss i staden. Och när vi sedan fått våra pass, suddade vi hem. Men före det måste vi underteckna en förbindelse. Då prokurator Svinhufvud en gång gått i borgen för oss, måste vi lova, att inte i fortsättningen blanda oss i politiken. Naturligtvis skrev vi under. Men- jag vet nu inte riktigt hur det förhöll sig.. inte tror jag att gubben Svinhufvud någonsin har haft orsak att misstro vårt löfte .... fast man kanske någon gång glömde det.
Ur boken:
Nils-Erik Nykvist: Igor Sandman


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser