Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Jägarrörelsen

Bakgrunden till jägarrörelsen och därmed tillkomsten av den 27 Preussiska Jägarbataljonen är i Finlands historia de så kallade ofärdsåren, med andra ord det ryska kejsardömets strävan att förryska storfurstendömet av Finland och att utplåna dess inre autonomi.

Efter den första förtrycksperioden åren 1899-1905 och den andra som började 1908 såg det hopplöst ut för vårt lands framtid. I landet rådde en kraftig antirysk stämning. Särskilt fientlig mot Ryssland förhöll sig ungdomen, som inte hade egna minnen av den föregående tiden med finskt-ryskt samförstånd före år 1899.

Efter att första världskriget brutit ut år 1914 hoppades man allmänt i Finland på nederlag för Ryssland. Förhoppningarna stärktes av de hårda motgångarna som ryssarna led i krigets första skede. I studentkretsarna i Helsingfors uppstod en ny aktivistisk rörelse i samma anda som rörelsen under ofärdsperioden. Man ville göra något för att påskynda Rysslands nederlag.

I november 1914 publicerades ett nytt omfattande förryskningsprogram i tidningarna i Helsingfors, som förverkligat skulle ha inneburit att också spillrorna av Finlands autonomi hade utplånats. Den upprördhet som nyheterna väckte sammanförde de små aktivistgrupper som hade verkat utan varandras vetskap. I Ostrobotnias kassarum i Helsingfors hölls ett slags konstituerande möte för Finlands självständighetsrörelse på kvällen den 20 november. Där ansåg man det nödvändigt att lösgöra Finland från Ryssland. Då detta mål emellertid kunde uppnås enbart med vapenmakt beslöt man vidta åtgärder för att ställa upp en folkarmé.

Ledningsorganet för självständighetsrörelsen bestod till en början av unga medborgare som för det mesta ändå redan hade akademisk slutexamen. De ansåg att den kommande folkarmén behövde vapen och utbildade ledare. Försöken att skaffa utbildning i hemlandet, i Sverige och Danmark ledde inte till resultat. Däremot gav Tyskland ett positivt svar.

I januari 1915 beslöt Tysklands militärledning och utrikesministerium att ge 200 finländare militärutbildning. I studentkretsarna vidtog genast en skyndsam värvning till Tyskland. Genom att använda sina utrikespass kunde alla utan svårigheter till en början resa via Sverige till Tyskland. Utbildningen skedde i Lockstedtlägret i Holstein. Finländarna ansågs inte vara soldater, utan de var klädda i pojkscoutkläder och kallades Pfadfinder. Utbildningstiden var från början bestämd till fyra veckor, men den förlängdes gång efter annan.

Efter många planerings- och förhandlingsskeden undertecknade Tysklands kejsare Wilhelm II i slutet av augusti 1915 en order genom vilken Pfadfinderkursen förstorades till en förstärkt jägarbataljon. Målstyrkan planerades till 2 000 man. Nu började anskaffningen av tilläggsmanskap. Till en början värvades de finländare som i början av kriget blivit kvar i Tyskland. Huvuddelen av kompletteringsmanskapet måste ändå fås från Finland. Som ledningsorgan för värvningsverksamheten bildades en kommitté, i vilken alla borgerliga partier var representerade. Fastän det socialdemokratiska partiet stod utanför kommittén förhöll sig många av partiets ledare positivt till självständighetsrörelsen och gjorde den betydande tjänster. Rörelsen hade inga som helst inrikespolitiska syften och således följde inte gränsen mellan dem som understödde den och motsatte sig den politiska partier.

I det av ryssarna ockuperade och noga bevakade landet började en hemlig värvningsverksamhet, inom vilken de lokala värvarna i allmänhet var vanliga civila män vilkas yrkesfördelning var brokig, men som för det mesta på sin ort var kända och uppskattade personer.

På hösten 1915 beviljade man inte längre utrikespass åt 19-35-åriga män. Männen måste fara till Tyskland i smyg. För detta inrättades ett slags etapper som uppehölls av lokala invånare för dem som skulle överskrida gränsen. Etappernas personal och gränsöverskridarna måste hela tiden vara rädda för att åka fast.

Den viktigaste etappvägen gick från Kemi till Haparanda. En annan viktig rutt gick via Torneåetappen. Från södra Österbotten färdades också blivande jägare över isen till Umeå. Ryssarna fick nys om jägarrörelsen redan på hösten 1915 och skred till motåtgärder. De lyckades fängsla ca 50 aktivister.

Värvningen som försiggick i farliga och svåra förhållanden förutsatte inte eller möjliggjorde någon gallring bland kandidaterna. Den finländska jägartruppen var ett slags folkarmé i miniatyr, eftersom alla yrkesgrupper och åldersklasser mellan 15 och 50 år var representerade i den. Studerande var exempelvis ca 300, skolelever 150-200, arbetare över 500 och jordbrukare, småbrukare och torpare medräknade nära på 300.

En del var inte lämpade för stridsverksamhet och således kom endast 1261 av de 1890 som varit inskrivna i Tyskland att delta i frihetskriget, som då jägarna anlände till Finland närmast hade ändrats till ett medborgarkrig. Kriget krävdes dock för att lösgöra Finland från den ryska regimen. De som inte var lämpliga för stridstrupperna placerades på civila arbetsplatser i Tyskland. Majoriteten var likväl gott soldatmaterial. Ett stort antal var lämpliga som befäl.

Den juridiska ställningen för de finländska frivilliga ändrades i månadsskiftet augusti-september 1915. De blev soldater i Tysklands armé. Man krävde ändå inte krigsmannaed av dem, men de förband sig att tjäna Tyskland.

Jägarnas utbildning var effektiv, hård och petig. Erfarenheter som erhållits i krig beaktades i utbildningen. En del fick ledarutbildning. Finländarna fick erkännande av sina tyska utbildare i synnerhet för sin skjutskicklighet, marschförmåga och sina idrottsprestationer.

De finländska jägarna förflyttades till Tysklands östfront på våren 1916. I samband med detta fick det finländska truppförbandet namnet 27 Kungliga Preussiska Jägarbataljonen. Bataljonen hade frontansvar på den relativt lugna fronten i Lettland på sydvästra sidan av Riga från juni 1916 till mars 1917. Under denna tid led bataljonen förluster i stupade eller försvunna på 13 man och 49 man blev sårade. Det ohälsosamma klimatet inom det sumpiga området medförde ändå för sin del att många jägare avled eller insjuknade i olika farsoter. I synnerhet besvärades soldaterna av malaria och tuberkulos.

Efter denna fronttillvaro förflyttades jägarbataljonen i reserv till Libau. Detta skede var svårt, eftersom jägarna väntade på att återvända till Finland. Väntan räckte likväl ännu 11 månader. Trots den effektiva utbildningen och olika slags kurser besvärades många jägare av en djup hemlängtan.

Några tiotals pfadfindrare och jägare hade sänts till Finland för värvnings-, spanings- eller sabotageuppdrag. Av dem hade 19 hamnat i händerna på ryssarna. En del hamnade tillsammans med 60 civila aktivister till Petersburg till Spalernaja fängelset. De kallades gallerjägare.

Sammanlagt 38 jägare kom till Finland på hösten 1917 och förde med sig vapen som de erhållit från Tyskland. Av dem kom åtta med en tysk ubåt. Återkomsten till Finland för jägarnas huvudtrupp fördröjdes av fredsförhandlingarna som inletts i Brest-Litovsk i december 1917 mellan Tyskland och Ryssland. Det fanns inte längre några hinder för att göra Finland självständigt.

Den länge väntade återkomsten till Finland började så att den 27 Jägarbataljonen i upplöstes i Tyskland officiellt den 13 februari 1918, varefter jägarna svor faneden till Finlands lagliga regering. Följande dag började hemresan. På passagerarfartyget Arcturus och fraktfartyget Castor placerades 950 jägare. Efter isbrytaren Sampo anlände dessa fartyg till Vasa 25.2.1918 exakt tre år efter att pfadfindrarnas utbildning hade börjat i Tyskland. En dag senare uppträdde jägarna för sista gången tillsammans i en parad på Vasa torg. Därefter skingrades de till olika uppgifter inom den lagliga regeringens trupper. Två tredjedelar fungerade i underofficersuppgifter och en tredjedel i officersuppgifter som chefer för fronttrupper, utbildare och krigare.

Jägarnas inverkan på krigets gång i frihetskriget-medborgarkriget år 1918 var synnerligen stor och till och med avgörande. Av de förluster som den lagliga regeringens trupper led var jägarnas andel exceptionellt stor. I det korta kriget stupade 127 jägare och sårades 238 sårades av de 1261 som deltog i striderna.

Efter kriget återvände största delen av jägarna till det civila livet. Huvuddelen var arbetare, småbrukare och tjänsteinnehavare. Några jägare kom sig högt upp inom det ekonomiska och kulturella livet. En del fortsatte på den militära banan. Deras betydelse för utvecklingen av Finlands försvarsmakt var mycket stor ända in på 1950-talet. Sammanlagt 49 jägarofficerare fick generals militärgrad. Den största delen av jägarna deltog ännu i vinter- och fortsättningskriget, en del i mycket betydande uppgifter. Som belöning för uppnådda synnerligen viktiga resultat eller för speciellt förtjänstfullt ledda krigsoperationer utnämndes 20 av dem till riddare av Mannerheimkorset.