Vapenbrödrarörelsen

Vinterkriget förenade Finlands folk och skapade en kraftig känsla av samhörighet som höll i sig efter att krigsoperationerna upphört. I hemförlovningsskedet inrättade vinterkrigets soldater föreningar för att vidmakthålla det erfarna vapenbroderskapet.

Som vapenbrödraföreningarnas centralorganisation inrättades Finlands Vapenbrödra Förbund (SAL) i augusti 1940. Under krigsåren var detta en central medborgarorganisation i vårt land. Till den hörde slutligen 710 föreningar, ca 200 000 vapenbröder och i det närmaste 40 000 vapenbrödrakvinnor.

Det var beaktansvärt att förbundets medlemskår och ledning i stor omfattning utgjordes av folk från olika medborgarkretsar och med olika politiska åsikter. Den förenande faktorn var framför allt vapenbrödraandan, som karaktäriserades som folkets andliga ryggrad. Förbundets ledning var ung och till den hade till exempel inte valts politiker som inte deltagit i vinterkriget. Många av dem som varit i förbundets ledning avancerade efter kriget till mycket betydande positioner inom Finlands politiska liv och på andra håll i samhället.

Samhörigheten i anslutning till vapenbrödraandan ansågs förpliktiga medborgarna till osjälviskt redbart arbete i det gemensamma intressets namn och till ansvarskänsla för att hjälpa anhöriga till dem som lidit i kriget. I praktiken innebar detta en mycket omfattande talkoverksamhet och omvårdnad samt förstärkning på det själsliga området. Vapenbrödraförbundets verksamhet skapade en ny syn på den sociala rättvisan genom att man i all verksamhet kraftigt betonade att alla solidariskt måste ha omtanke om krigets offer. Särskilt påfallande inom förbundets verksamhet var arrangemangen för talkoverksamheten både på hemmafronten och bland fronttrupperna. Detta hade, förutom de synnerligen betydande materiella resultaten, en kraftig själslig och fostrande samhällelig inverkan. Människorna med olika utgångspunkter arbetade nu utan själviska syften för det gemensammas bästa.

Efter att fortsättningskriget upphört hade vapenbrödrarörelsen fortfarande en stor betydelse då folket gick från krig till fred. I september 1944 hade vapenbrödraförbundet ett färdigt detaljerat åtgärdsprogram om hur övergången skulle ske. Fastän Finlands Vapenbrödraförbund hänvisade till sin opolitiskhet och till betydelsen av det synnerligen viktiga omsorgsarbetet just då, var man tvungen att upplösa det på grund av kommunisternas och kontrollkommissionens påtryckning. Upplösningen av förbundet tog ändå inte död på vapenbrödraandan. Samhällsfreden bibehölls förvånansvärt väl i det svåra brytningsskedet efter kriget. Huvuddelen av folket agerade fortfarande enhälligt till förmån för det gemensamma bästa, såväl i övergångsskedet till fred som vid återuppbyggnaden.