Svenskspråkiga trupper i vinterkriget

sve2Då kriget börjat i Europa på hösten 1939 och efter att Sovjetunionen förslagit underhandlingar med Finland om "konkreta frågor" höjdes också den militära beredskapen i Finland. Under beteckningen extra reservövningar verkställdes i praktiken en allmän mobilisering.

Ca 300 000 man inkallades i försvarsmaktens tjänst. 21 000-22 000 man ryckte in i svenskspråkiga truppförband. Dessa trupper bestod av infanteri, tungt fältartilleri och kustartilleri. Ca ett tusen svenskspråkiga tjänstgjorde i finskspråkiga truppförband.

De svenskspråkiga trupperna under vinterkriget var följande:

  • 1 Brigadens II Bataljon
  • Cykelbataljonen 8
  • Infanteriregemente 22, efter namnändring från början av år 1940 Infanteriregemente 9
  • Infanteriregemente 10
  • III Bataljonen inom Infanteriregemente 61
  • De Tunga Sektionerna 1-4, senare också 5-6 samt ett avdelt Batteri
  • De Avdelta Bataljonerna 18-20
  • Två avdelta kompanier
  • Kustartilleriets Hangö-avsnitt, Ryssänkari underavsnitt inom Helsingfors avsnitt och en del av Åbo, Pellinge och Vasa avsnitt.

1 Brigadens II Bataljon

1 Brigadens II Bataljon, det vill säga II / 1.Pr uppställdes redan i början av september i Sandhamn av beväringar som tjänstgjort i Nylands Regemente och av på nytt inkallade, i augusti hemförlovade beväringar. Dess styrka var ca 750 man. Till en början koncentrerades bataljonen till Åbo för att vid behov förflyttas till det demilitariserade Åland, om Sovjetunionen överraskande skulle anfalla Finland. Redan före vinterkrigets utbrott flyttades bataljonen till Karelska näset, där den påbörjade befästningsarbeten i huvudställningen, som man började kalla Mannerheimlinjen. Bataljonen hamnade i strid 17.12.1939 då de uppehållande skyddstrupperna dragit sig tillbaka bakom huvudställningen och Sovjetunionen inlett storanfallet mot själva huvudställningen. Som beväringstrupp var bataljonen ovanligt väl utrustad och den förstörde redan i första striden fyra av fiendens pansarvagnar.

Bataljonen avvärjde i huvudställningen alla fiendens anfall. Den lösgjordes från sina ställningar först i februari då fienden åstadkommit genombrott inom Lähdeavsnittet längre västerut. Bataljonen stred därefter framgångsrikt nordost och öster om Viborg. Under krigets sista dagar fungerade bataljonen norrom Finska Viken.

Cykelbataljon 8

Cykelbataljonen 8 hade uppställts av reservister från Åbo-området med undantag för ett kompani som hade ställts upp i Österbotten. Då vinterkriget börjat förflyttades bataljonen i början av december till Åland, för vars försvar den ansvarade nära nog hela krigstiden tillsammans med den svenskspråkiga Sektionen A och två finskspråkiga kompanier. I krigets slutskede förflyttades bataljonen till Viborgska viken. Den hann dock inte med i striderna förrän freden slöts.

Infanteriregemente 22, från och med 1.1.1940 Infanteriregemente 9

Infanteriregemente 22 uppställdes av svenskspråkiga reservister från Vasatrakten. Till en början förflyttades det till Åbo för att vid behov användas för Åland och därefter till Hangö, om Sovjetunionen överraskande skulle göra ett anfall mot Hangö udd. Då dessa anfall uteblev efter att kriget börjat, förflyttades regementet till Karelska näset, delvis som Överbefälhavarens reserv. Regementet deltog 23.12 1939 i det stora motanfallet på Karelska näset. Anfallet var inte framgångsrikt fastän till exempel JR 22 ryckte fram ett par kilometer. Redan efter några timmar drogs trupperna tillbaka. Regementet led dock avsevärda förluster. I årsskiftet ändrades regementets namn till Infanteriregemente 9 och det tog frontansvaret för de mellersta delarna på Näset.

II/JR 9 som uppställts i Vasa och dess omgivning hamnade 9.-10.2.1940 i frontansvar på värsta möjliga ställe på mellersta Näset, på Lähdeavsnittet i Summa. Den utväxlades mot de tidigare finskspråkiga trupperna som slitits ut under Sovjetunionens storanfall, men den var också själv svårt underbemannad. Dess styrka var endast 375 man och två pansarvärnskanoner. Mot den anföll, utan att bry sig om egna förluster, en nära nog 20 000 man stark rysk division och en pansarbrigad, som hade ca 100 pansarvagnar. Fiendens eld krossade försvarsställningarna. Bataljonen försökte bita sig fast i två stora betongställningar som fått stor ryktbarhet, "Miljonkorsun" och "Poppius", men fiendens oerhörda övermakt krossade till slut också deras försvarare. Trots bataljonens desperata kamp skedde just här det avgörande genombrottet, som tvingade trupperna på Näset att dra sig till de bakre ställningarna.

Efter genombrottet höll huvuddelarna av Infanteriregemente 9 envist stånd i kanten av genombrottsområdet. Det hade stor betydelse för de egna truppernas kamp. På Karelska näset tvingades dock trupperna först dra sig tillbaka till de så kallade mellanställningarna och sedan till de bakre ställningarna, som i vartdera fallet var så gott som obefästa. Infanteriregemente 9 kämpade först på södra sidan om Viborg, men förflyttades i krigets slutskede till nordvästra sidan av Viborgska viken, dit de ryska, helt överlägsna trupperna hade tagit sig. I dessa mycket tunga avvärjningsstrider led regementet stora förluster, men man uppfyllde självuppoffrande sin uppgift.

Infanteriregemente 10

Infanteriregemente 10 uppställdes i oktober i Helsingfors av svenskspråkiga reservister från Nyland och Helsingfors. Många reservister hade skyddskårsbakgrund. Regementet fick strax, också bland de finskspråkiga, namnet "Tionde regementet". Efter att regementet uppställts förflyttades det till västra Näset, där det före krigets utbrott påbörjade befästningsarbete och utbildning, men deltog också i höstarbetet på landsbygden.

Regementet stred under vinterkriget ända till februari 1940 i huvudställningen. Det klarade av att avvärja också de hårdaste av fiendens anfall. Särskilt tunga var striderna om Marjapellonmäki, som höjde sig 25 meter över den underliggande omgivningen. Då genombrottet hade skett längre österut inom Lähde-avsnittet, tvingades också infanteriregemente 10 att dra sig tillbaka till de bakre ställningarna. Efter tillbakadragandet hamnade regementet att genast den första natten marschera 25-30 kilometer och gruppera sig på nytt för försvar. Regementet förflyttades efter detta till södra sidan av Viborg och Viborgska viken. Särskilt i krigets slutskeden var regementet invecklat i mycket tunga strider. Det fick rykte om sig att vara ett bra regemente.

III / Infanteriregemente 61

De svenskspråkiga rekryter som under hösten varit i utbildning på Sandhamn hade ännu inte uppnått sådan utbildningsnivå, att man skulle ha kunnat placera dem i stridande trupper. De sändes till utbildningscentralen i Tavastehus, dit man också hade koncentrerat svenskspråkiga reservister. På grund av brist på alla slag av trupper uppställdes utgående från utbildningen av denna heterogena trupp en bataljon, III/Infanteriregementet 61. Dess utrustning var svagare än normalt för infanteritrupperna. Bataljonen koncentrerades till Karelska näset i februari 1940, då fiendens genombrott redan hade skett. Bataljonens elddop skedde i förhållanden som skulle ha varit mycket svåra för vilken trupp som helst. Den klarade sig likväl med full heder. Efter detta stred bataljonen sydost om Viborg och vid Viborgska viken. Både de unga beväringarna som mitt i utbildningen hamnat ut i kriget och de något äldre reservisterna fyllde sin uppgift väl.

De tunga sektionerna

Utbildningen av det tunga artilleriet hade på 1920- och 1930-talen helt och hållet koncentrerats till det svenskspråkiga truppförbandet Fältartilleriregemente 4 i Vasa. Före vinterkriget kunde man uppställa endast fyra tunga sektioner, eftersom fältartilleriets utrustningsanskaffningar av sparsamhetsskäl blivit ogjorda.

Den Tunga Sektionen 1 hade i huvudsak uppställts av reservister inom Terjärv-Karleby-området. Den var utrustad med gamla, men förhållandevis långtbärande kanoner. Den fungerade i tyngdpunktsriktningen på Karelska näset. Sektionens skjutförnödenheter tog helt och hållet slut i februari 1940. Därefter förflyttades manskapet till Vasa för att utrustas på nytt.

Den tunga Sektionen 2 hade uppställts av reservister från det svenskspråkiga Österbotten. Sektionens utrustning bestod av 12 gamla kortskjutande japanska haubitsar. Sektionen deltog i de tunga avvärjningsstriderna i Summa på mellersta Näset. Då genombrottet skedde i Summa inom Lähde-avsnittet, blev sektionen överkörd av den övermäktiga fiendens anfall. Fiendens pansarvagnar trängde överraskande in i eldställningarna. Manskapet måste dra sig undan och lämna kanonerna. Med pansarvagnar omringade fienden den största korsun, vars alla män stupade. Sektionens manskap förflyttades till Vasa för att utrustas på nytt. Den hann dock inte längre med i striderna.

Den Tunga Sektionen 3 hade uppställts av svenskspråkiga artillerireservister från många olika orter. Utrustningen inom dess 1 och 2 batteri var gamla haubitsar, men de var de enda motoriserade enheterna inom det finländska artilleriet. Alla andra artilleritrupper var hästdragna. Huvuddelarna av sektionen stödde infanteristernas kamp på Mellersta Näset och i krigets slutskede nordost om Viborg. Utrustningen inom sektionens 3 batteri var mycket gamla kanoner med styv lavett av årsmodell 1877. Batteriet fungerade som avdelt till en början i de mellersta delarna av Karelska näset och senare österom Viborg.

Personalen inom den Tunga Sektionen 4 bestod av svenskspråkiga reservister från östra Nyland och Österbotten. Huvuddelen av sektionen koncentrerades till östra Näset, där den mycket framgångsrikt deltog i de ryktbara avvärjningsstriderna vid Taipale. Ett batteri förflyttades senare till norra sidan av Ladoga, där det deltog vid upprensningarna av mottin som uppstått där.

Den Tunga Sektionen 5 uppställdes under vinterkriget i Vasa. Som utrustning var man tvungen att ta mycket gamla och klumpiga befästningskanoner av årsmodell 1877. Sektionen deltog i striderna vid Vuoksenfronten. Ett batteri förflyttades senare till Taipaleavsnittet och två batterier till de hårda striderna vid Vuosalmi.

Den Tunga Sektionen 6 kunde man ställa upp under kriget, då man från Sverige hade kunnat skaffa gamla, men användningsdugliga haubitsar. Sektionen deltog i striderna nordost om Viborg från och med mitten av februari. Senare stödde sektionen striderna nordost om Viborg.

1 Batteriet inom den Tunga Sektionen 7 hann med i striderna på Näset i februari 1940. Man hade erhållit fyra tidsenliga och långtbärande kanoner från Sverige. Kanonerna tålde dock inte den hårda kölden. Då batteriet i krigets slutskede stred nordost om Viborg hade man endast en kanon som var i skick.

De avdelta Bataljonerna

De svenskspråkiga Avdelta Bataljonerna 18,19 och 20 hörde till de åtta bataljoner som var avsedda för försvarsuppgifter vid kusten som en del av Sjöstridskrafterna. Bataljonerna hade uppställts av äldre reservister och deras utrustning var svagare än inom de flesta andra infanterienheterna.

Den Avdelta Bataljonen 18 uppställdes inom Helsingforsområdet och var till en början som reserv i Kervo. Då kriget började flyttades dock bataljonen till Lovisaområdet. I början av år 1940 förflyttades den till norra sidan av Ladoga, där de omfattande finländska motanfallen börjat. Först här kunde man till bataljonen dela ut vinterutrustning såsom mantlar, snödräkter, skinnmössor, skidor och slutligen också tält. Bataljonen bands vid tunga mottistrider och var bland annat med och likviderade de omtalade mottina i Lemetti. En del av bataljonens män hade tidvis språksvårigheter, eftersom alla trupper som fungerat inom området var finskspråkiga förutom denna bataljon och ett tungt batteri. Bataljonen som redan varit med i hårda strider förflyttades i slutet av februari ännu till Viborgska viken, där det uppkomna hotande läget krävde att alla lösgörbara trupper koncentrerades dit. Bataljonen hamnade åter i mycket hårda strider. Dess förluster under vinterkriget var exceptionellt tunga.

Den Avdelta Bataljonen 19 som hade uppställts i Helsingforstrakten var i början av kriget i säkringsuppgifter inom Pellingeområdet. Efter mitten av februari 1940 förflyttades bataljonen till nordöstra sidan av Viborgska viken, där den fick sitt elddop i strider mot fientligt infanteri som var understött av pansarvagnar. Man klarade av att avvärja fienden, fastän den hårda kölden och bristen på tält tärde hårt på bataljonen. Då man beslöt flytta försvarsställningarna längre bakåt, marscherade bataljonen längs isen till västra sidan av Viborgska viken. Under de sista dagarna av vinterkriget stred bataljonen i Vilajoki och klarade under stora ansträngningar av att avvärja den övermäktiga fienden.

Den Avdelta Bataljonen 20 som uppställts i det svenskspråkiga Österbotten koncentrerades till Hangöområdet som ansågs vara hotat. I slutet av januari förflyttades den till Vederlax österom Fredrikshamn för att säkra kusten. I februari då fiendens storanfall höll på att leda till genombrott på Karelska näset förflyttades bataljonen dit. Den deltog i mycket hårda försvarsstrider och gjorde också lyckade motanfall. Då man drog tillbaka de finländska trupperna till de bakre ställningarna förflyttades bataljonen nordost om Viborg, där den påbörjade befästningsarbeten. Då läget vid Viborgska viken utvecklades hotfullt förflyttades också Avdelta Bataljonen 20 till vikens västra strand. Den deltog liksom de två andra svenskspråkiga avdelta bataljonerna under krigets sista dagar i särdeles tunga och på grund av fredsförhandlingarna mycket avgörande avvärjningsstrider vid Viborgska viken.

Kustartillerienheterna

Av de svenskspråkiga kustartillerienheterna hamnade forten i Russarö och Utö i eldstrid med fiendens krigsfartyg. Redan under andra krigsdagen närmade sig tre av fiendens krigsfartyg Russarö fort utanför Hangö udd. De var kryssaren Kirov och två jagare. Fortets tunga batteri bestående av 6 kanoner öppnade eld, som genast var mycket träffsäker. Kryssaren svarade lika träffsäkert med sin tunga kanon. Då batteriet på Russarö med en tung träff hade skadat den ena av jagarna, avlägsnade sig fiendefartygen mot söder.

Den 14 december närmade sig två fientliga jagare Utö fort som var beläget långt ute i havet. Då fartygen kommit på 11 kilometers avstånd, inledde fortets tunga batteri, bestående av 4 kanoner, eldgivningen. Batteriet fick en träff i den ena jagaren, varefter fartygen som skydd drog ut en rökridå. Då rökridån skingrats, hade den ena av jagarna försvunnit och troligen sjunkit. Den andra avlägsnade sig snabbt från platsen.

Ålands Hemvärn

Åland var genom internationella avtal demilitariserat. Därför fanns inte soldater och ej heller befästningsanordningar där under fredstid. Ålänningarna var också befriade från militär utbildning. Efter vinterkrigets utbrott måste man skyndsamt förflytta trupper från fastlandet till Ålands försvar. Risken för en rysk landstigning på Åland ansågs uppenbar.

Ålänningarnas försvarsvilja vaknade genast då vinterkriget bröt ut. På självständighetsdagen 1939 grundade öborna en egen hemvärnsorganisation. Den fick namnet Ålands Hemvärn och fungerade enligt sina stadgar enbart under krigstillståndstiden och enbart på Åland. Kommandospråket var svenska. Personalen fick vapenutbildning och också en underofficerskurs började. Över 1 800 man anslöt sig till organisationen, av vilka ca 800 placerades i kompanier som uppställts som stridsenheter och resten i lokala avdelningar av skyddskårstyp. Utvecklingen av beredskapen inom Ålands Hemvärn, befästningsarbetenas framskridande samt isläget gjorde det möjligt, då kriget drog ut på tiden, att sända trupperna som kommit från fastlandet till andra frontavsnitt.

Rikssvenska frivilliga

Under vinterkriget hann över 11 000 frivilliga utlänningar komma till Finland. De rikssvenska frivilliga var den enda stora utländska gruppen, som deltog i strider. Huvuddelen av de rikssvenska frivilliga bildade en operativ enhet, Svenska Frivilligkåren, det vill säga SFK. Till slut var dess styrka över 8 000 man. SFK var väl utrustad och en trupp med god anda. Den anslöts till den finska fältarmén 20.2.1940 och åtta dagar senare tog den frontansvaret inom Sallaområdet. Man kunde flytta de fem finländska bataljonerna som kämpat inom området till Viborgska viken, där läget höll på att bli mycket hotfullt. Gruppen SFK kämpade framgångsrikt ända till krigets slut vid fronten, där det dock inte längre förekom omfattande krigsoperationer. De frivilligas förluster var 33 stupade och ca 50 sårade.

Redan i januari 1940 inledde ett rikssvenskt frivilligt tungt luftvärnsbatteri och sex lätta luftvärnsavdelningar sin verksamhet i norra Finland. De utgjorde ett betydande tillskott vid försvaret av Norra Finland, eftersom finländarnas möjligheter att skydda bosättningscentra och viktiga transporter mot luftangrepp var mycket små.

Den rikssvenska frivilliga flygavdelningen, Flygregemente 19, inledde sin stridsverksamhet i norra Finland 12.1.1940. I början hörde 12 Gloster Gladiator jaktplan och 4 Hawker Hart rekognoserings- och bombplan till avdelningen. I svåra väderleks- och basförhållanden ansvarade flygavdelningen ensam för flygverksamheten inom Norra Finland, eftersom det inte fanns finländska flygplan inom området. Regementets jaktplan sköt i samband med eskortflygning för avvärjnings- eller bombplan ner åtta fiendeplan och bombplanen fällde 175 bomber av olika slag. På marken förstördes fyra fiendeplan. Tre av enhetens piloter stupade i striderna.

I andra stridande trupper fanns sammanlagt 420 rikssvenska frivilliga och i befästningsarbeten 500 man.

De rikssvenska frivilliga utförde ett värdefullt arbete både i stridande trupper och i andra uppgifter, men de var också ett betydande led i utvecklingen av det nordiska samarbetet.