Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Svenskspråkiga trupper under fortsättningskriget

sve3Före fortsättningskrigets utbrott och i dess första skede inkallades ca 475000 man i tjänst. Inom landstridskrafterna uppställdes sammanlagt 16 divisioner, med en styrka på ca 16 000 man i varje division. Ingen division var helt svenskspråkig, eftersom ett av de tre regementena inom den tvåspråkiga 17 Divisionen var finskspråkigt, liksom en stor del av vapenslagstrupperna.

Vid krigsutbrottet eller under kriget uppställdes följande svenskspråkiga trupper:

  • Två bataljoner inom Infanteriregemente 13. Regementet var till en början en tvåspråkig beväringstrupp. År 1944 blev också den tredje bataljonen svenskspråkig.
  • Infanteriregemente 24, som i huvudsak hörde till den finskspråkiga 8 Divisionen. Regementet upplöstes i början av år 1944.
  • Infanteriregemente 55, som upplöstes efter striderna i Hangö vid årsskiftet 1941/42.
  • Infanteriregemente 61
  • Den Avdelta Bataljonen 1
  • Den Avdelta Bataljonen 18, som i början av år 1944 uppställdes av en tidigare bataljon inom Infanteriregemente 24
  • Den Avdelta Bataljonen 27, som uppställdes i början av år 1944 av den tidigare bataljonen inom Infanteriregemente 55.
  • De Grova Sektionerna 1 och 4
  • 10 Avdelta Grova Batteriet
  • De Tunga Sektionerna 2, 3, 4, 13, 17 och 18, som inte hörde till det ordinarie artilleriet inom divisionerna och brigaderna. Den Tunga Sektionen 18 uppställdes först 1944.
  • Den Tunga Sektionen 21, som i huvudsak hörde till den finskspråkiga 8 Divisionen
  • Den Lätta Sektionen 18, som uppställdes år 1944.
  • Befästningssektionerna 1 och 2 vid Svir och
  • delar av den uppställda 7 kustbrigaden och av andra kusttrupper

Infanteriregemente 13

Av de svenskspråkiga regementena var det endast Infanteriregemente 13 som i huvudsak var uppställt av beväringar. En del av dess manskap hade dock redan hunnit delta i striderna vid Viborgska viken. I början av fortsättningskriget var Regementets III Bataljon finskspråkig. Regementet hade uppställts av unga soldater med god kondition, varvid man kunde vänta goda prestationer av det.

De första veckorna av fortsättningskriget i juni-juli 1941 var Infanteriregemente 13 på fronten mot Hangö som en del av 17 Divisionen, det vill säga "Tammidivisionen". Denna division förflyttades redan i mitten av juli till Ladogas norra sida, där återerövringen av områdena som förlorats i vinterkriget börjat.

Regementet fick sitt elddop vid anfallet den 13 augusti. Anfallet fortsatte norrom Ladoga efter genombrottet i Tuulosjoki 4.9.1941. Av de svenskspråkiga trupperna överskred II Bataljonen inom Infanteriregemente 13 först Svir. Hela divisionen grupperade sig för försvar på södra sidan av Svir efter att anfallskrigsoperationerna avslutats. Under stälnignskriget var regementet förlagt vid Svirfronten inom Jandeba-avsnittet. I ställningskrigets slutskede var regementet i reserv. Efter omorganisering av trupperna var också regementets III Bataljon svenskspråkig.

Efter att Sovjetunionens storanfall inletts på Karelska näset 9.-10.6.1944 och lett till genombrott förflyttades hela 17 Divisionen per tåg till Viborgs norra och nordostliga områden.

Infanteriregemente 13 tog frontansvaret på norra sidan av Viborg vid Saima kanal. Till regementet hörde endast dess I Bataljon och den Avdelta Bataljonen 27. Regementet klarade av att avvärja fiendens anfall på sidan om tyngdpunktsriktningarna.

II Bataljonen inom Infanteriregemente 13 hamnade, underställt ett finskspråkigt regemente, i synnerligen hårda strider på östra flanken av fiendens anfallskil under slaget vid Tali-Ihantala. Bataljonen höll stånd i tre dygn mot den övermäktiga fienden. En liten rikssvensk frivilligtrupp deltog med heder i striden. Bataljonen led svåra förluster, men den gav inte efter. Då bataljonen lösgjordes från sina ställningar kunde dess soldater vara stolta över sina prestationer. Männen har också burit den självvalda benämningen "Tigrarna från Tali/Talin tiikerit".

Regementets III Bataljon fungerade till en början i Tammisuo österom Viborg. Den 27 juni deltog den i ett storstilat motanfall, vars syfte var att slå ner de mycket starka fiendestyrkor som trängt in på norra sidan av Tali. Bataljonen anföll söderut från Ihantala som en del av en stridsavdelning bestående av tre bataljoner. Finländarnas krafter sinade dock och trupperna drogs tillbaka efter en framgångsrik början.

Infanteriregemente 13 tog i början av 1944 som enhetlig trupp frontansvaret inom Ventelä-näset, som ligger 3-6 kilometer norrom Viborg. Efter att ha varit där i stridsverksamhet på Karelska näset ca en månad förflyttades Infanteriregemente 13 som en del av 17 Divisionen i reserv till nordvästra sidan av Viborg.

Infanteriregemente 24

Infanteriregemente 24 uppställdes av reservister i Södra Nyland. De härstammade från sydkustens svenskspråkiga kommuner från Kyrkslätt till Strömfors. Reservisternas medelålder var över 30 år och de äldsta var över 40 år. Regementet hörde till största delen till den finskspråkiga 8 Divisionen, som koncentrerades söder om Vederlax i närheten av Finska vikens kust.

I fortsättningskrigets anfallsskede i slutet av augusti deltog regementet framgångsrikt då man överskred Viborgska viken. Denna krigsoperation hörde ihop med den omfattande operationen för att befria Viborg. Krigsoperationen ledde till att den stora Porlampi-mottin uppstod. Inom detta område söderom Viborg blev tre ryska divisioner omringade. Man fick ett mycket stort krigsbyte från området. I samband med detta tillfångatog sanitären Gunnar Bergström från regementets II Bataljon den ryska divisionskommendören generalmajor Kirpitshnikov som han stötte på i skogen, vilket var en händelse i särklass i Finlands krigshistoria. Regementet deltog ytterligare i utrensningen av fiender inom Västra Näset, innan det grupperade sig vid stranden av Finska viken för säkringsuppgifter.

Infanteriregemente 24 förflyttades i månadsskiftet september-oktober per tåg till Ladogas norra sida. Före striderna, måste man marschera till fots 300 kilometer mot norr i Seesjärvi-riktningen på vägar förstörda av tjälskador och omfattande trafik.

I slutet av oktober och i november förde regementet synnerligen hårda strider i södra ändan av Seesjärvi för att erövra Maaselkäåsen och Suurlahti i Karelen. Trupperna hade nått gränsen för den psykiska och den fysiska prestationsförmågan, men krigsoperationen som medförde tunga förluster för regementet lyckades. I Suurlahti uppnådde Infanteriregemente 24 den mest avlägsna punkten, dit de svenskspråkiga trupperna ryckte fram. Till Finlands nuvarande gräns är det 150 kilometer fågelvägen, men den verkliga framryckningssträckan var mångfaldig.

Till en början var regementet i försvar på Maaselkä-näset i närheten av Seesjärvi. Omorganiseringen av personalen var ordentligt på hälft, då den övermäktiga fienden inledde sitt omfattande anfall. Regementet som till manskapsstyrkan var mycket decimerat klarade till slut av att med hjälp av andra trupper, stabilisera läget.

På våren 1942 förflyttades regementet till Aunusnäset. Det övertog frontansvaret av tyska trupper som tidigare varit på området mellan Svirs sydligaste krök och Ladoga. De äldsta åldersklasserna hemförlovades, varvid II Bataljonen upplöstes. Regementets III Bataljon flyttades som garnisonstrupp till Helsingfors. I stället fick regementet som ny III Bataljon en bataljon från Infanteriregemente 55 som varit stationerat i Helsingfors. Efter omorganiseringarna hade regementets medelålder sjunkit till 24 år, eftersom åldersstrukturen också föryngrades av de 300 som kom till regementet för att göra sin beväringstjänst. Stridsverksamheten var tämligen lam och endast en gång måste regementet avvärja ett mera betydande fiendeanfall.

I juni 1943 förflyttades regementet till reserven och i befästningsarbeten i de bakre ställningarna. I samband med omorganiseringarna på vårvintern 1944 upplöstes Infanteriregemente 24. Av dess I Bataljon bildades den Avdelta Bataljonen 18 som hörde till 8 Divisionen och den med det ursprungliga benämningen III Bataljonen anslöts till "Tammidivisionen", det vill säga till 17 Divisionen med namnet Avdelt bataljon 27. "Tjugofyrans" ärorika kamp på alla de tre näsen var slut.

Infanteriregemente 55

Infanteriregemente 55 var en reservisttruppavdelning, som uppställdes väster om Helsingfors i Grankulla, Alberga och Westend. Efter formeringen transporterades regementet till Hangöfonten, där det anslöts till 17 Divisionen som dess tredje regemente.

Regementet förflyttades till främsta linjen i juli 1941. Det gjorde anfall med stormavdelningar mot fiendens ställningar. Då det hade blivit uppenbart att fienden med sina trupper på Hangö udd inte längre kunde hota Södra Finland, förflyttades största delen av 17 Divisionen till norra sidan av Ladoga. Infanteriregemente 55 blev kvar på Hangö udd tillsammans med kustförsvarstrupperna och den rikssvenska frivilligtruppen. Stridsverksamheten på Hangö udd bestod närmast av ställningskrig.

Sovjetunionen inledde sjöledes utrymningen av Hangö udd i november 1941, eftersom man inte längre hade någon nämnvärd nytta av stödjepunkten och underhållet av den var svårt efter att tyskarna hade besatt Estlands kust. Natten mot den 3 december utrymdes stödjepunkten för gott. Infanteriregemente 55 kunde nu frigöras från Hangö udd. Före julen förflyttades det till Helsingfors, där de äldsta årsklasserna av reservisterna hemförlovades. De yngre årsklasserna sammanfördes till III Bataljonen, som beordrades som vaktbataljon till Helsingfors. År 1942 anslöts bataljonen till Infanteriregemente 24 och i krigets slutskede till Infanteriregemente 13 som dess III Bataljon. Själva Infanteriregementet 55 upplöstes i början av år 1942 i samband med hemförlovningen av de äldsta reservisterna.

Infanteriregemente 61

Infanteriregemente 61, det vill säga "Sextiettan" uppställdes inom Vasa Skyddskårsdistrikts område av reservister från de svenskspråkiga kommunerna i Österbotten. Regementet underställdes till en början sjöstridskrafternas ledning som reserv inom Tusby-Borgå-Pernå området för den händelse, att fienden skulle försöka landstiga på sydkusten. Då tyskarna ryckte fram mot Baltikum försvann hotet och regementet förflyttades till Ladoga Karelen, där redan anfallet börjat för att ta tillbaka de områden som förlorats under vinterkriget. Regementet anslöts till 17 Divisionen som dess tredje regemente i stället för Infanteriregemente 55 som stannat kvar på Hangö udd.

Då finländarnas huvudanfall fortsatte i början av september i Tuulosjoki, anslöt sig Infanteriregemente 61 till anfallet i Säntämä. Regementet flyttade i mitten på september till södra sidan av Svir. Det tog frontansvaret vid Jandebafloden, därifrån det dock relativt snabbt förflyttades till Shemenski-avsnittet. Efter avvärjningsstrider i det första skedet blev det ställningskrig där.

I samband med hemförlovningen av de äldsta åldersklasserna och revideringen av organisationerna år 1942 placerades från hemmatrupperna ca 2 000 rekryter med tre månaders utbildning, i Infanteriregemente 61. Eftersom regementet var det enda svenskspråkiga truppförbandet som tog emot rekryter, fick det personal från olika håll i Finland. Således försvagades särdraget som det svenska Österbottens egen trupp väsentligt.

På våren samt på senhösten 1942 deltog Infanteriregemente 61 tillsammans med andra trupper i häftiga avvärjningsstrider på Shemenski-avsnittet. Ställningskriget förändrades småningom närmast till enformig vakttjänst, befästningsarbeten och livet i korsurna. Tidvisa anfall av stormavdelningar och fångsnappningsförsök utgjorde avbrott i den normala stridsverksamheten. Regementet flyttade till slut år 1944 i reserv och till befästningsarbeten lägre borta på Aunusnäset.

Då Sovjetunionens storanfall hade börjat på Karelska näset 9-10 juni, började man flytta trupper från Aunusnäset till Karelska näset. Infanteriregemente 61:s transporter inleddes 18-19 juni. Viborg hade förlorats 20.6. Regementet fick till sin uppgift att avvärja fienden vid Kivisalmi på Viborgs nordvästra sida. Läget var extremt allvarligt. Om fienden skulle få tillfälle att komma över sundet och klara av att fortsätta i riktningarna mot Villmanstrand och Fredrikshamn skulle hela Finlands öde vara i vågskålen. En mycket betydande strid fördes den 22 och 23 juni i Kivisalmi och Tienhaara, där Infanteriregemente 61 hjältemodigt avvärjde fiendens försök att genombryta försvaret.

Infanteriregemente 61:s avvärjningsseger var en av de delfaktorer som möjliggjorde finländarnas slutliga avvärjningsseger sommaren 1944. Grunden för regementets avvärjningsseger var den goda andan och en stark känsla av samhörighet. Då regementet i augusti 1944 lösgjordes i reserv från frontansvaret, kunde man vara stolt över sina prestationer.

Avdelta Bataljonen 1

Den Avdelta Bataljonen 1 uppställdes av reservister från Vasatrakten. Den kämpade först på Hangö udd, fungerade som Viborgs garnisonsbataljon, var i frontansvar i de östra delarna av Karelska näset och slutade under ställningskriget i säkringsuppgift vid Onegas strand. Ansvarsområdets bredd var som störst 50 kilometer. I uppbromsningsskedet år 1944 stred bataljonen norrom Ladoga, därifrån den ännu förflyttades till Karelska näset.

Avdelta Bataljonen 18

I början av år 1944 upplöstes Infanteriregemente 24 och av dess I Bataljon bildades Avdelta Bataljonen 18 inom den finskspråkiga 8 Divisionen. Då fiendens storanfall började på Aunusnäset 21.6.1944 hade bataljonen frontansvar på södra sidan av Svir. Bataljonen förde tidvis tunga uppehållande strider nordost om Ladoga som en del av reträtten från Aunusnäset till de bakre ställningarna. Efter den uppehållande striden grupperade sig bataljonen i juli för försvar längre bakåt i U-ställningen. Bataljonen avvärjde fiendens anfall och deltog också i motanfall. I slutet av juli blev det ställningskrig i U-ställningen.

Avdelta Bataljonen 27

Den Avdelta Bataljonen 27 bildades i början av år 1944 av garnisonsbataljonen som varit i Helsingfors, som ursprungligen varit en bataljon inom Infanteriregemente 24 och senare en bataljon inom det upplösta Infanteriregementet 55. Den Avdelta Bataljonen 27 anslöts till 17 Divisionen. Den fanns till en början på Aunusnäset, men flyttade redan efter mitten av juni som en del av sin division till Karelska näset. Bataljonen var i försvarsställning i början av juni norrom Viborg på stranden av Suomenvedenpohja och vid Saima kanal.

De grova och tunga sektionerna

Redan på 1920- och 1930-talen hade det tunga artilleriet utbildats i Vasa vid det svenskspråkiga Artilleriregementet 4. Då man efter vinterkriget också fått grovkalibrig kanonutrustning och mera tungt artilleri var det naturligt, att en stor del av de grova och tunga fältartillerienheterna fortfarande var svenskspråkiga. Av fältartilleriet var ca en tiondel svenskspråkigt, men av det grova och tunga artilleriet ca hälften.

Den Grova Sektionen 1 uppställdes i Virkby och den Grova Sektionen 4 i Gamlakarleby. Deras utrustning utgjordes av 203 mm haubitsar som köpts från Förenta Staterna under vinterkriget och som man fått till Finland under mellanfredstiden. Kanonerna vägde nära nog 9 ton och granaterna 90 kilo.

Den Grova Sektionen 1 fungerade under fortsättningskriget till en början vid hangöfronten och därefter i anfallsskedet på västra sidan av Ladoga och på Karelska näset. Under ställningskriget utbyttes sektionens gamla, men effektiva grovkalibriga kanoner. Då Sovjetunionens storanfall började på Karelska näset 9-10.6.1944, var sektionen i Valkeasaari, mitt i tyngdpunkten för fiendens anfall. Den förlorade slutligen sina kanoner då fienden trängde in i eldställningarna. Som utrustning fick sektionen senare allt lättare, men nyare tunga kanoner.

Den Grova Sektionen 4 deltog i fortsättningskrigets anfallsskede i eldförberedelserna västerom Ladoga och på Karelska näset. I anfallsskedet sköt sektionen teatraliskt "Mainilaskotten", som Sovjetunionen själv före vinterkriget hade skjutit som svepskäl för att börja kriget. Under hela den tid kriget pågick fungerade sektionen på Näset. Sektionen hamnade 10.6.1944 i Valkeasaari i fötterna på fiendens anfall och förlorade sin kanonutrustning. Av sektionerna som till största delen förlorat sin utrustning bildades efter detta avdelta grova batterier med två eller tre kanoner.

Under mellanfreden uppställdes inom Vasaområdet också det 10 Avdelta Grova Batteriet, vars utrustning bestod av gamla grovkalibriga haubitsar som var tillverkade av Krupps vapenfabrik och köpta från Sverige. Batteriet fungerade under kriget både på Karelska näset och Maaselkänäset.

Den Tunga Sektionen 2 uppställdes av den svenskpråkiga beväringssektionen som varit i Tenala under mellanfreden. Till den anslöts också svenskspråkiga reservister från Södra Finland. Sektionen hade nya och effektiva tyska 150 mm haubitsar. Sektionen var motoriserad liksom också de andra svenskspråkiga tunga sektionerna. Sektionen fungerade under hela kriget norrom Ladoga och vid Svir. Den deltog också tillsammans med den svenskspråkiga Tunga sektionen 3 i början av september 1941 i en i finländska förhållanden aldrig tidigare skjuten eldförberedelse i samband med genombrottsstriden i Tuulosjoki. I denna eldförberedelse deltog sammanlagt 12 sektioner, vilka tillsammans med granatkastarenheterna sköt över 20 000 granater. Eldförberedelsen ledde till att fienden blev helt lamslagen.

Den Tunga Sektionen 3 uppställdes i Jakobstad av reservister från Gamlakarlebynejden. Utrustningen var tunga kanoner. Sektionen deltog i eldförberedelsen i tyngdpunkten för Karelska arméns anfall nordväst om Ladoga i juli 1941. Den stödde det savolax-karelska infanteriregementet. I september deltog den i den stora eldförberedelsen i Tuulosjoki. I ställningskrigsskedet fungerade sektionen vid Svir och i reträttskedet och avvärjningsstriderna på sommaren 1944 ånyo norrom Ladoga.

Den Tunga Sektionen 4 uppställdes i Jakobstad närmast av reservister från Jakobstad och Pedersöre. Utrustningen bestod av gamla men ännu användningsdugliga svenska tunga haubitsar. I anfallsskedet kämpade sektionen bland annat på de ryktbara stridsplatserna under vinterkriget vid Kollaa och stödde trupperna som ryckte fram på Maaselkänäset. Under ställningskriget var sektionen vid Stalinkanalen på Maaselkänäset. Efter reträttskedet på sommaren 1944 stödde sektionen avvärjningsstriderna i Tolvajärvi. I slutet av fortsättningskriget deltog den ännu i Ilomantsstriden, där man uppnådde en betydande seger.

Den Tunga Sektionen 13 uppställdes i Lahtis. Stommen utgjordes av beväringar från Österbotten. Sektionen fick full styrka genom reservister från Helsingforsområdet. Sektionens utrustning bestod av nya och effektiva tyska tunga haubitsar. I anfallsskedet deltog sektionen i återerövrandet av Karelska näsets västra delar. Under ställningskriget var sektionen på Mellersta Näset. De hårdaste avvärjningsstriderna under år 1944 utkämpade sektionen i Vuosalmi, där fiendens storanfall avvärjdes, liksom i storstriden vid Tali-Ihantala, Tienhaara och Viborgska viken.

Den Tunga Sektionen 17 uppställdes i huvudsak av reservister från Österbottens nordligaste svenskspråkiga socknar och den kompletterades med beväringar och reservister från Södra Finland. Utrustningen bestod av franska krigsbyteskanoner som köpts från Tyskland. Sektionen deltog i fortsättningskrigets anfallsskede i striderna nordväst om Ladoga och i mellersta delarna av Karelska näset, där sektionen också var under ställningskriget. Under fiendens storanfall på sommaren 1944 kämpade sektionen i de mellersta delarna av Karelska näset bland annat inom områdena Kivennapa och Siiranmäki. Finländarna uppnådde slutligen en avvärjningsseger i samband med slaget vid Tali-Ihantala. Den Tunga Sektionen 17 deltog framgångsrikt i denna strid tillsammans med ca 20 andra sektioner.

Den Tunga Sektionen 18 uppställdes i början av år 1944 i Riihimäki vid utbildningscentralen som fanns där. Personalen varierade från rekryter till reservister som redan åratal varit i kriget. Som utrustning fick man mycket tidsenliga och effektiva ryska tunga krigsbyteshaubitsar. Sektionen deltog på sommaren 1944 i avvärjningsstriderna på Karelska näset. Sektionen visade sin styrka speciellt vid Tali-Ihantala.

Den Tunga Sektionen 21 hörde till den finskspråkiga 8 Divisionen som till största delen uppställts i Södra Finland. Sektionen ställdes upp i Borgåtrakten i huvudsak av svenskspråkiga reservister. Ca en tredjedel var beväringar. Som utrustning hade man franska tunga haubitsar och kanoner. Sektionens färd under kriget var mycket lång. I början av fortsättningskrigets anfallsskede deltog den i återerövringen av de västra delarna av Karelska Näset. Sektionen förflyttades dock snart till norra sidan om Ladoga, där anfallet pågick långt norrut mot Seesjärvi och Maaselkänäset. Under ställningskriget på försommaren 1942 förflyttades sektionen söderut till Svir. För två batterier fick den nya och effektiva ryska krigsbyteshaubitsar. På sommaren 1944 deltog sektionen i de uppehållande striderna nordväst om Ladoga och i den slutliga avvärjningen av fienden i norra ändan av Ladoga.

Den Lätta Artillerisektionen 18 uppställdes i början av år 1944 som finskspråkig. I samband med personalarrangemang ändrades den till svenskspråkig. Utrustningen bestod av nya i Finland tillverkade lätta haubitsar. Sektionen kämpade norrom Ladoga.

Befästningssektionerna 1 och 2 vid Svir uppställdes i början av ställningskriget som finskspråkiga på Aunusnäset. År 1942 förenhetligades språkbasen och fler svenskspråkiga reservister Från Nylands och Åbolands kusttrakter anlände. Sektionerna blev svenskspråkiga. Som mest hade de över 40, till största delen, mycket gamla kanoner med styv lavett som var mycket besvärliga att flytta. Utrustningen varierade från lätta kanoner till grovkalibriga mörsare, vars granater vägde över 130 kilo. I fördröjningsskedet på sommaren 1944 lämnades en del av kanonerna söndersprängda på stället och en del flyttades direkt till den bakre U-ställningen, där fienden avvärjdes.

Kusttrupperna

Vid fortsättningskrigets utbrott var omorganiseringen av kusttrupperna ännu på hälft. Ingen trupp hade vid uppställningen varit helt svenskspråkig. Svenskspråkiga var närmast den 7 Kustbrigaden som flyttats till Åland och den 4 Kustbrigaden som fungerat i Hangöriktningen som en del av Hangögruppen. Befästningsbataljonen 18 var svenskspråkig och den hade till en början fungerat som stommanskap för Harparskogställningens befästningsanordningar. Efter att Hangö blivit fritt och hotet mot Åland inte längre förelåg förflyttades kusttrupperna österut. Svenskspråkiga enheter fungerade efter detta vid östra Finska viken, Hogland och Onega. Flera kustartilleribatterier och avvärjningskompanier var svenskspråkiga. En del av dem hamnade tidvis i mycket heta avvärjningsstrider. Tre tvåspråkiga kompanier som deltog i kustförsvaret utmärkte sig på sommaren 1944 i de mycket tunga striderna vid Viborgska viken.

Rikssvenska frivilliga i fortsättningskriget

Efter att fortsättningskriget brutit ut 25.6.1941 anmälde sig så många rikssvenska frivilliga till tjänst i Finlands armé, att man i augusti av dem kunde ställa upp en hel bataljon, den Svenska Frivilligbataljonen, SFB. Sveriges regering tilldelade dem inte vapenutrustning, varvid de utrustades i Finland. Då bataljonen var som störst var styrkan över 900 man. Bataljonen tog frontansvaret inom den västra delen av Hangö udd inom Lappviksområdet. Bataljonen hörde till en större krigsoperationssammanslutning, Hangögruppen. Krigsoperationerna på Hangö udd bestod i huvudsak av enformigt ställningskrig. Patrullverksamhet avbröt tidvis den vanliga tjänsten i främsta linjen. Frivilligbataljonen gjorde flera gånger framställning om en aktivare verksamhet, men detta gick inte de finländska högre ledningsstafflarna med på.

Sovjetunionen tömde slutgiltigt garnisonen i Hangö natten mot den 3 december 1941. Garnisonens ursprungliga styrka hade varit ca 27 000-28 000 man. Ett av frivilligbataljonens kompanier ryckte fram som det första till Hangö centrum. Den 4 december på morgonen hissade de rikssvenska mannarna Finlands flagga och utropade "Gud bevare Finland". Bataljonen hade med heder klarat av sin uppgift och fältmarskalk Mannerheim tackade bataljonen vid dess hemförlovningsparad på Hangö udd 15.12.1941. Bataljonens kamp hade också krävt offer, ty i dess led hade 27 man stupat och ca 80 blivit sårade.

Också i Avdelta Bataljonen I som fungerat på Hangö udd fanns rikssvenska frivilliga. De fanns bland annat i en attackpluton som var en föregångare för kustjägarverksamhet. Man gjorde till exempel spaningsfärder till de närbelägna öarna med kanoter i stället för roddbåtar.

Efter Hangöstriderna uppställdes, av rikssvenskarna som blev kvar i Finland, ett Avdelt kompani inom det svenskspråkiga Infanteriregementet 13. Det avdelta kompaniet kämpade under åren 1942-44 tillsammans med sitt regemente vid Svirfronten, innan det förflyttades till Karelska näset. I kompaniet kämpade allt som allt 404 frivilliga. I det första skedet var drygt 100 av dem i tjänst samtidigt. Tjänstgöringstiden var i genomsnitt 9 månader, men nio frivilliga var kvar i kompaniet under hela kriget.

Efter att Sovjetunionen inlett sitt storanfall i juni 1944 förflyttades det avdelta kompaniet, i likhet med en stor mängd andra trupper, från Svir till Karelska näset. Kompaniets styrka var 64 man, varav 53 var rikssvenska frivilliga. Kompaniet deltog i det för Finlands öde stora och avgörande slaget vid Tali-Ihantala. Detta slag var det största som någonsin utkämpats i de nordiska länderna. Kompaniet kämpade mycket ärofyllt, men det led också förluster, och snart var dess styrka endast 20 man. Man klarade dock av att avvärja den totalt överlägsna fienden och till stora delar nedgöra den.

Personalen som fanns kvar i det Avdelta kompaniet hemförlovades i september 1944. Av kompanistyrkans frivilliga hade 39 stupat och 84 sårats.

Förutom det avdelta kompaniet fanns det också ca 150 rikssvenska frivilliga i andra trupper inom fältarmén. De flesta av dem fanns i de svenska Infanteriregementena 13, 24 och 61, samt i tunga fältartilleribatterier.

Förutom i de egentliga stridstrupperna fanns rikssvenska frivilliga i viktiga underhållsuppgifter. Vid olika tidpunkter fanns av dessa sammanlagt ca 270 yrkeskunniga bilmekaniker och pansarvagnsmontörer i vårt land. Inom sanitetspersonalen fanns ca 210 läkare, veterinärer och sjukskötare. De tjänstgjorde nära nog på 40 sjukhus.

Under fortsättningskriget fungerade sammanlagt 1 700 rikssvenska frivilliga i vårt land. De frivilliga fyllde med heder sin uppgift och stärkte banden mellan våra länder.