Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- Finländska ubåtar

Erik Helenius

 

Våra ubåtar var planerade i slutet av 1920-talet och baserade sig på erfarenheterna från första världskriget. I det följande använder jag som exempel vår största båt, det vill säga Vetehinen-klassen, eftersom i den fanns bl.a. alla vapen som en ubåt har.

veneetBåtens längd var 63,5 m och dess deplacement på ytan 493 ton samt vid dykning 718 ton. Det största tillåtna dykningsdjupet var 75 m fastän hållbarheten för dess tryckskrov var beräknat ända till 180 m djup. Dykningstankarna hörde som en väsentlig del till ubåten. Med hjälp av dem dök båten då vatten strömmade in i tankarna. Ett viktigt element var också tryckluften, som hade många olika uppgifter på en båt. Tryckluften förvarades under 180 atmosfärs tryck i luftflaskor, såsom också lagren av syre.

Tryckskrovet var delat genom två trycksäkra och tre vattentäta skott i sex avdelningar, vilka med början från aktern var följande:

  1. Aktertorped- och elmotoravdelningen.
  2. Dieselavdelningen.
  3. Akterackumulatorlastrummet, ovanpå vilket fanns en bostad för de fyra som hörde till maskinpersonalen.
  4. Minutläggningsavdelningen, inom vilken där nere fanns utjämnings- och reglertankarna och ovanpå en bostad för de fyra som hörde till däckspersonalen. Båtens mitt (centrum) utgjordes av en enhetlig avdelning, under vilken fanns cisterner för mat, ammunition, och bränsle/olja, det vill säga dagtankarna.
  5. Förackumulatorlastrummet, där det också officersavdelningen, radiohytten och köket fanns.
  6. Förtorpedavdelningen, som samtidigt var bostadsavdelning för de 12 som hörde till manskapet.
  7. Ovanpå båtens mitt fanns tornet, som hade en lucka till avdelning fyra, det vill säga till utrymmena midskepps; också i taket fanns en lucka som ledde till bryggan. Två 6,2 meter långa periskop var placerade i tornet.

Valet av ubåtsmanskap

Vid ytgång använde båten två dieselmotorer och vid dykning två elmotorer som fick sin ström från 124 battericeller.

Sådan var min kommande arbetsplats då flottans kommendör i slutet på år 1941 kallade mig till samtal och frågade om jag var villig att flytta över till en ubåt. Jag svarade jakande och i början av år 1942 flyttade jag till en ubåtsofficerskurs. Då personal valdes tog man endast frivilliga till ubåtarna!

Då kursen pågått i tre månader flyttade kursdeltagarna till båtarna, först som yngre officerare

Båtarnas invecklade verksamhet krävde indelning av fartygens personal till arbetsplatser enligt den s.k. indelningsboken, liksom också på andra fartyg inom flottan. Av uppgifterna kan nämnas: stridsalarm på ytan eller vid dykning, löstagnings- eller fastsättningsalarm, sjövakt och dykningsalarm för att nämna några av de viktigaste. På båten fanns många serviceuppgifter såsom service av vapen, laddning av ackumulatorerna, allmänna skeppsarbeten, sänkning av fartygets vikt samt kippande av båten för att hålla för- och aktersidan i balans.

Livet på en ubåt kräver anpassning

Hur kom man tillrätta i detta ganska trånga utrymme, bland många rör, vattentrycksäkra dörrar och ett otal ventiler?

Vi kan fast börja med sovandet. Det har pratats mycket om den s.k. varma slafen, det vill säga bädden, som två använde i tur och ordning. På de finländska båtarna hade nog varje man en egen koj.

Måltiderna intogs normalt då vi var i ytläge, men under dykning kunde man under vissa förutsättningar använda speciell proviant som var mald på samma sätt som partisanproviant. Till det hörde för övrigt riktigt kaffe. Under nattverksamhet var det verkligen uppiggande.

I dykläge blev det också fråga om luftrening. Mängden kolsyra fick inte överskrida 1,5 % så därför måste ventilationen startas ganska snart efter dykning. Luften ventilerades via kalipatroner. Kalit band kolsyran och till luften sattes endast det förbrukade syret. Under långt dykläge måste man emellanåt kontrollera riktningen som gyrokompassen visade, det vill säga se efter att rorsmannen inte hade somnat.

Vid ytgång var vakttjänsten den samma som man i allmänhet använde på marinens fartyg, men vid dykning var det för det mesta två timmars vakter. Officersstyrkan var i allmänhet endast två. Stridsalarm vid dykläge representerade ett visst toppläge, då var varje man på plats.

Ubåtens beväpning

Vår båts viktigaste vapen var torpeden, vars service på fartyget var en sak för sig. Torpederna krävde kontroll varje vecka och torpedens gyro allt emellanåt kontroll av riktningsstabiliteten. Med beaktande av att en torped vägde ca ett ton, var hanteringen av den inte lätt. För att få den i skjutskick krävdes inte annat än att öppna torpedrörets yttre luckor och vänta på order. I förtorpedavdelningen fanns två reservtorpeder, varvid några mäns pinaler var på en "säker" plats.

Också minorna krävde uppmärksamhet för sin del. Midskepps, på båda sidor om tornet fanns 5 minschakt, där det fanns två minor ovanpå varandra. De kunde fällas ut inifrån båten.

I ytläge var förutom torpederna 76 mm och 20 mm kanoner tillgängliga.

Dagtjänsten började med väckning kl. 6.00. Därefter följde morgonsysslorna. Kl. 8 var det flagghissning och arbetsfördelning. Så gjordes i normala förhållanden. Då det inte var ledigt, hade man antingen sjövakt eller var i dykläge.

Under ytan till och med 3 dygn

Det kanske mest intressanta var livet under dykning. Vår båt var planerad för 80 sjömils undervattensfärder (ca 150 km) med 4 knops hastighet. Vid dykning kunde man t.ex. stå stilla på bottnen ca 3 dygn. En normal patrullfärd kördes utan vakthållning, varvid de som var lediga från vakten i allmänhet vilade. Onödig rörelse var inte tillåten på båten, onödig elbelysning släcktes, el måste sparas! Måltiderna intogs i turer såsom på andra fartyg. Vår dyktid var i allmänhet 23-24 timmar.

Då man steg till ytan steg man till en början till periskopdjup, varvid kölen var på ca 13 m djup. Då kontrollerade chefen omgivningen. Om han inte observerade något misstänkt gav han order om att stiga till ytan. Med ordern -luft åt alla/ilmaa kaikille- kunde man avlägsna vatten ur dyktankarna så mycket att tornet kom till ytan. Dieselmotorerna startades och det sista vattnet blåstes ut. Om dykförmåga inte behövdes kunde bottenluckorna stängas.

Vid anfall mot ett fiendefartyg var chefen den enda som avgjorde målets hastighet och målvinkeln. Med hjälp av dessa kunde man beräkna siktvinkeln med vars hjälp torpeden måste träffa.

Fienden riktade motåtgärder mot båten genast den blivit upptäckt eller då en torped träffade. Båten försökte gira undan motståndarens sjunkbomber, vilka åstadkom avsevärda turbulens i vattnet. Man måste dock konstatera att den dåvarande motståndaren inte hade effektiva avlyssningsanordningar. Kanske detta räddade vår båt undan många anfall.

Sådant var livet på en ubåt. Många olika slags händelser hörde till verksamheten, vilka satte extra sprätt på manskapet.

Operationerna på Ålands hav år 1942 har särskilt stannat i mitt minne, då stora båtar i sin tur sänkte en ubåt. Ett lyckat anfall och eventuella belöningar i form av utmärkelsetecken var ett sätt att pigga upp båtens manskap. På sommaren 1944 var verksamhetsområdet östra Finska viken där man minerade Björkö sund 5.7.1944.

 


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser