Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- Kampen med ..

Arvo Kokko: Mantsi, Järisevä, Koivisto WSOY 1950

 

...Oktjabrskaja Revoljutsija och Marat  

Klockan 0.40 på natten mot den 18 december hade man observerat 5 ryska krigsfartyg på havet på ca 30 kilometers avstånd från fortet. Klockan 3.50 hade man sett 6 fartyg på 23,4 kilometers avstånd.

 Omkring klockan 6 hade dessa fartyg avlägsnat sig längre bort och stannat på ca 29 kilometers avstånd liksom för att vänta på någonting.

Nu var väl en verklig »övning» på kommande. Kampen i dimman hade bara varit en försmak av detta. Sikten var nöjaktig i dag, fastän inte riktigt klar. Sammandrabbningen skulle bli mycket häftigare än den tidigare. Nu måste man visa hur det finländska kustförsvarets rör biter på dem som utan lov närmar sig våra stränder.

Förberedelser gjordes för att ta emot besöket. Förutom det tunga batteriet bemannades alla kanoner som grupperats för luftvärn. Kommandot på fortet fördes av fortets chef , kapten Miettinen, löjtnant Kytöpuro ledde det tiotums D-batteriet, reservfänrik Holma ledde C-batteriet samt fänrik Arola och reservfänrik Ahlberg ledde luftvärnskanonerna. Som D-batteriets mätofficer fungerade fältväbel Ahomaa, som chef för 1 sektionen reservfänrik Tuuli, som chef för 2 sektionen reservfänrik Rantala och som chef för kanonen som var i skick i 3 sektionen artillerimästare Näräkkä. Sektionsofficerare inom 1 sektionen var reservfänrik Kröger och inom 2 sektionen reservfänrik Pöntynen.

Då morgonen grydde, klockan 9.20, sågs mörka punkter vid horisonten. Två tre jagarflottiljer var i rörelse på ca 25-27 kilometers avstånd från fortet. En timme senare började flygplansflottiljer synas i Laukaanlahti-riktningen, och kom rakt ovanför fortet. Det började regna bomber, tunga och lättare.

Efter bombflottiljen följde jagarflottiljerna, som besköt batterierna och bostadsbyggnaderna med sina maskingevär och snabbkanoner genom att bland annat skjuta fosforhaltiga antändningskulor.

Detta var en försmak av vad som komma skulle. Explosionerna av de tunga bomberna skakade marken och lämnade stora gropar i batteriernas omgivning. Jaktplanen flög vid batterierna i skydd av de låga molnen och besköt vid störtdykningen kanonmanskapet och steg åter upp bakom molnen i skydd för luftvärnselden. De oavbrutet skjutande C- och luftvärnsbatterierna skingrade bombflottiljerna innan de kom i närheten av batterierna och planen måste fälla sina bomber inom ett vitt område utan att träffa sina mål, de tunga kanonerna, som de idag tycktes ha en alldeles speciellt syfte att nå.

Så förflöt förmiddagen. Bombdivisionerna anlände i över tio vågor som följde på varandra. Luften var fylld av dånet från kanonerna, bombexplosioner och maskingevärssmatter. Men trots den kraftiga bombningen och det stora antalet bomber blev skadorna små. Vägar förstördes och en del byggnader fick lindriga skador av skärvor, men kanonerna klarade sig utan träffar och inte heller jaktplanens maskingevärseld förorsakade förluster bland artilleristerna. Däremot konstaterades flera träffar i bombplanen fast man inte från batteriet kunde se ett enda plan störta. På bevakningsstationerna observerade man dock sådana. Stationen i Björkö meddelade att ett plan hade störtat i sundet.

Sekäranta hade sett ett som störtade i havet. Dessutom hade många på ett vinglande sätt flugit mot sin stödjepunkt. Men trots dessa skador hade bombningen inte avmattats, utan fortsatte i ett, timme efter timme.

Då middagstiden närmade sig började det långt ute på havet uppenbara sig fler mörka skepnader. Klockan 12.18 framträdde konturerna av slagskeppet Oktjabrskaja Revoljutsija. Omkring det, framför, bakom och på sidorna körde ett tjugotal jagare och flottiljledare. Slagskeppet hade kurs direkt på fortet och man observerade att jagarna alltemellanåt fällde sjunkbomber för att skydda slagskeppet från finländska ubåtar.

Då stridsflottiljen hade nått på ca 26 kilometers avstånd lyfte en flygbåt av typ MBR-3 för att placera sig i eldledningen. Batteriet alarmerades och kommando gavs: »Pansargranat!» Stridsberedd följde man med då det fientliga sjöodjuret närmade sig. Då det hade kommit på ca 22 kilometers avstånd skedde avgörandet. Mynningseld flammade på hela bredsidan av Oktjabrskaja Revoijutsija. Efter några tiotals sekunder skar väldiga explosioner genom luften och höga explosionsmoln steg till väders framför det tunga batteriet. Genast därefter kom följande eldkoncentration. Då inskjutningen var klar öppnade slagskeppet verkningseld. Serie följde på serie, koncentration på koncentration i grupper med 2-3-6 skott.

Klockan var 12.35 då de första granaterna föll. Fyra minuter senare hördes ett dån från fortet: D-batteriet svarade på elden. Dovt tjutande for de 250 kilo tunga Durlacherie pansargranaterna för att bringa sin svarshälsning till fiendens tolvtummare. Serie följde på serie. Höga vattenpelare steg upp i luften bakom slagskeppet. Felet korrigerades och nu syntes vattenpelare framför fartyget. Slutligen började det se ut som om skotten täckte målet. Nu kunde man redan börja hoppas på träffar.

Hela tiden fortsatte luftbombningen och jaktplanen kretsade ovanför fortet. Genom störtdykning försökte de beskjuta männen kring kanonerna. Man måste får tyst på batteriet!

Flygbåten som fungerade som eldledare kom alldeles nära fortet för att granska verkningarna av beskjutningen. Canet-batteriet sköt några tidsgranater mot den utan att träffa. Flygbåten vågade dock inte stanna kvar någon längre tid som måltavla för sextummarna, utan avlägsnade sig skyndsamt längre bort, där den fortsatte med att leda fiendens eld. Nu vågade sig ett par jagare närmare. På ca tio kilometers avstånd öppnade de eld mot batteriet. De fick dock snart nog av elden som C-batteriet riktade mot dem.

Fastän de 300-500 kilo tunga luftbomberna redan förde ett hemskt ljud och skakade marken i närheten av nedslagsplatsen var det ändå smått i jämförelse med explosionen från en tolvtums granat. Då en sådan slog i marken flög stora träd med rötter och allt upp i luften och ett enormt eld-, rök- och grusmoln steg upp. Om en granat föll till exempel framför eldledningstornet täckte ett sådant moln på ett ögonblick utsikten helt och hållet. Marken skälvde och skakade som vid en svår jordbävning och det kändes som om eldledningstornet och andra byggnader skakade i frossa. Explosionstrycket åstadkom en kraftig luftström som i en orkan. Många gånger kastade det ner artilleristerna från lavetten och de fick lågt krypande som mot en kraftig vind ta sig tillbaka till sina platser. Hela fortets område skälvde i det otroliga virrvarret av lågor, rökmoln och bedövande explosioner. Alldeles liksom en vulkankrater vid utbrott. Man skulle inte ha kunnat tro att någon skulle klara sig med livet i behåll mitt i detta kaos.

På Humaljoki fort trodde man att allt skulle bli till smulor, så verkade det ofrånkomligen då de följde kampen från andra sidan sundet. I köpingen började man tömma hus och ordna mottagnings-, placerings- och förbandsplatser för stupade och sårade. Som ett vulkanutbrott började det kännas också för dem som skötte kanonerna på fortet. Fastän elden från slagskeppet var sporadisk och spred sig inom ett flera kvadratkilometer stort område, kom det också granater mot batteriet. En kanonvall fick fullträff och flera granater slog ner runt omkring. En kanons transportskenor flög i luften, och dess manskapsskydd förstördes. Genom manskapsskyddet vid en kanon flög en projektil och alldeles nära föll en tung flygbomb. Framför och bakom en kanon kom träffar. Kring en föll den skyddande skogen helt och hållet. Kanongårdarna måste allt som oftast rengöras från splitter, stenar och grus. Men trots allt stod varje man på sin plats in i det sista. Konstigt nog uppstod det inga egentliga manskapsförluster. Endast fem man måste sårade avlägsna sig till förbandsplatsen och några tappade kontrollen över sina nerver. Ingen enda stupade fastän luften var fylld av eldheta splitter, den flygande döden.

Fortets chef följde kampen från eldledningstornet tillsammans med sina eldledningsofficerare. Runt tornet kom flera träffar och en halv meter långa splitter rev djupa fåror i dess väggar. Men trots detta fruktansvärda stålregn fortsatte fortets kanoner sitt skjutande och började också uppnå målet. Slutligen fick man slagskeppet i gaffel och följande projektilgrupp täckte redan målet. Det verkade som om kampen mellan David och Goljat höll på att vända till Davids fördel. (Liknelsen haltar inte, därför att mot D-batteriets fem 10 tums kanoner stod slagskeppets tolv 12 tums kanoner). Men då tystnade den ena efter den andra av batteriets kanoner . . . Utrustningen började åter ge vika! Redan klockan 12.46 var batteriets eld avbruten för en stund på grund av ett mätfel och öppnades på nytt då det var korrigerat.

På grund av att utrustningen söndrades blev den ena kanonen efter den andra tvungen att avbryta sin eldgivning. Klockan 13.50 upphörde slagskeppet med sitt skjutande och kom närmare, på cirka 20 kilometers avstånd, för att ge den slutliga dödsstöten åt fortet som sköt allt mera sällan. Klockan 14 hade batteriet längre bara en kanon i skjutskick. Läget började redan kännas mycket grått. Slagskeppet sköt från nära håll den ena bredsidan efter den andra, emellanåt bara genom att vända sida.

Luftbombningen fortsatte samtidigt oavbrutet och jaktplanen gjorde sina anfall mot kanonerna och besköt kanoniärerna och reparationsmännen omkring dem. Fortet verkade dömt till undergång. Men trots det fanns sisun kvar, den enda kanonen spydde ut granater vad den hann och vapenmästare Kakko med sina medhjälpare gjorde sitt bästa för att åter få de skadade kanonerna i stridsskick.

Som resultat av vapenmästarnas och deras medhjälpares samt sådana frivilligas ansträngningar som inte brydde sig om kul- och splitterregnet fick man redan klockan 14.21 fyrans kanon i skick och den förenade sig på nytt i leken. Utan att bry sig om elden sprang frivilliga och lånade reservdelar som fattades från andra kanoner och också treans kanon fick man i funktion. Med vapenmästarnas och mekanikernas hjälp var läget räddat. Då granaterna igen började falla tätare i närheten av slagskeppet och dess ställning blev farligare, upphörde fartyget med sitt skjutande och försvann ur synhåll klockan 14.25. Alla de frivilliga kring vapenmästarna måste ges ett kategoriskt erkännande för tapperhet och oräddhet. Fortets tapperhetsrekord uppnåddes dock av den 22-åriga lottan Helli Matikka. Redan under tiden för kampen i dimman och flygbombningarna hade hon vägrat att bege sig till splitterskyddet och hon hade fortsatt sitt arbete i köket utan att bry sig om någonting. Inte heller nu lämnade hon sin arbetsplats, utan fortsatte lugnt med sina sysslor. För henne var det huvudsaken att tillreda något att äta åt pojkarna efter den hårda arbetsdagen. Hon var ett lysande exempel också för männen, den finländska kvinnan, modelltypen på en finländsk lotta.

Avsnittets kommendör överste Lyytinen anlände på natten för att ta reda på läget och för att granska fortets skick. Man höll en officersrådplägning i händelse av att slagskeppet skulle dyka upp för ett nytt besök. På grund av svagheterna i utrustningen beslöt man att följande gång skjuta enbart enskild eld, för att slagkraften skulle bibehållas till det avgörande ögonblicket och att inte hela batteriet på grund av störningar i utrustningen skulle riskera att tystna.

Vid de yttre bevakningsstationerna såg man jagare röra sig på havet, liksom också föregående natt. Av det kunde man med allt större säkerhet sluta sig till att en fortsättning skulle följa. Före morgonen försvann molnen och dimman och sikten blev bättre. Redan klockan 9 anlände de första bombplans- och jaktplansdivisionerna på dagens första besök till fortet.

Luftanfallen upprepades med korta intervaller. Klockan 11.21 blev silhuetten av slagskeppet Marat synlig. Ryssarna sände sitt bästa fartyg i elden. Det närmade sig fortet. Framför slagskeppet körde som spets en flottiljledare av Leningradtyp och en jagare av Grosnyjtyp. Tre jagare av Engelstyp säkrade högra flanken. Som närsäkring syntes sju jagar- och säkringsfartyg av Sovjettyp. Flottiljen kom allt närmare och då den kommit på 23,6 kilometers avstånd steg en flygbåt upp i luften som eldledare. Då planet steg upp avlägsnade sig alla bomb- och jaktplan som var ovanför fortet och jagarna som kört som slagskeppets närsäkring drog sig till skeppets södra sida som skydd mot eventuella ubåtsanfall från det hållet.

Då eldledningsplanet stigit upp i luften vände den 180 meter långa stålfästningen som var försedd med tolv 12-tums och sexton 130 mm kanoner sidan åt och hela långsidan täcktes av eld. Dovt ylande slog de första granaterna ner i eldledningstornets näromgivning. Fartyget fortsatte med sitt skjutande och vände sida emellanåt samtidigt som det hela tiden närmade sig. Elden var avsevärt mera exakt än föregående dag. Granaterna koncentrerades krig batteriet och eldledningstornet, som slagskeppet verkade ha som sin siktpunk.

Batteriet svarade enligt planen med enskilda skott. Avsnittets kommendör och fortets chef var i eldledningstornet och följde kampen. Där fanns också kommandoplatsen för det tunga batteriets chef och han ledde därifrån verksamheten inom sitt batteri samtidigt som han kontrollerade verkningarna av elden.

Gårdagens skådespel upprepades, nu inom ett snävare område och således motsvarande hårdare. Luften var fylld av eld, rök, stenar, grus och trästycken. Marken skälvde inom ett vitt område. Byggnader rasade samman till grushögar. Explosionsmolnen täckte tidvis utsikten. Klockan 12.25 inledde fartyget verkningsskjutning genom att ge eld med hela sin kraft. Före klockan 12.43 hade det redan skjutit 34 grupper med fyra skott, alla i närheten av eldledningstornet och D-batteriets andra och fjärde kanon. Denna precision började redan bli enerverande och gav anledning till att frukta det värsta, då man inte började höra av stödet från egna bombplan som begärts för att störa slagskeppets snabbeld.

Fortets chef följde med kampen i en periskopkikare från eldledningstornet som skakades av sprängämnena. Skärvorna smulade sönder tornets väggar, och en gång, då en koncentration träffade alldeles framför tornet, såg det ut för honom som om hela den skog som var kvar skulle ha skjutit upp i luften med rötter och allt och fallit rakt i ögonen på löjtnant Kytöpuro, som från spaningsgluggen kontrollerade batteriets funktion och verkningar av dess eld. Chefen sprang för att se efter och såg då han kom in hur Kytöpuro torkade ansiktet i ärmen. Att skogen hade fallit mot spaningsgluggen var bara en bild som periskopet gav, men explosionstrycket hade slagit kvistar från maskeringsträden i ansiktet på spanaren. Svedan efter slagen av dessa jämnade han nu ut då han torkade sitt ansikte.

Fastän tornet var ett bra mål för fienden och det svajade och skakade då granaterna slog ner omkring det, höll sig eldledarna utan att röra sig på sina platser. De mätte avstånd och gav sina värden, oavbrutet dirigerande de egna kanonerna. Slagskeppet närmade sig ytterligare och var nu på bara 16 km avstånd.

Batteriets projektiler föll redan på båda sidor om skeppet och man fick fartyget i nollgaffel. Batteriet inledde verkningsskjutning och sköt en full koncentration. Väldiga vattenpelare reste sig omkring fartyget. Långa - korta sedan en fullträff. Skotten täckte målet. Marat upphörde med sitt skjutande och svängde fören ut mot havet och började fly med högsta hastighet med en tät ring av jagare koncentrerade omkring sig.

Kampen hade varat endast en knapp timme. Batteriet sköt efter det flyende fartyget och försökte få in förintelseeld, men utrustningen svek på nytt. Den ena kanonen efter den andra tystnade och slutligen fungerade endast två kanoner. Ett lysande tillfälle att sända den fientliga krigsmarinens stolthet till botten hade gått näsan förbi på grund av den klena utrustningen.

Det retade. Svordomar kom över männens läppar. Utrustningen som svek föregående dag räddade Oktjabrskaja Revoljutsijan undan skador, då man hade fått in det i skottgrupper som täckte målet, fastän man inte med säkerhet kunnat konstatera några träffar. Nu slapp Marat att smita undan, då man fått in åtminstone två träffar på det. Röken från eldsvådorna som träffarna förorsakat syntes på långt håll då fartyget flydde. Spaningsstationerna kunde tydligt urskilja träffpunkterna på fartygets däck. Några tilläggskoncentrationer hade gjort det stridsodugligt. Men vad kunde man göra? Det som man i tiden försummat kunde inte nu, då kriget börjat längre ens med största ansträngningar repareras.

På denna andra stridsdag löpte saker och ting ännu bättre än föregående dag. Man hade redan vant sig vid elden och manskapet hade bättre kunnat utrusta sig inför alla eventualiteter. Flygbombningen började på nytt efter att slagskeppet avlägsnat sig. Den bröt åter förbindelserna som Ihalainen med sina mannar reparerat också under den pågående striden. Flygbombningen sträckte sig nu till Tiuri, Humaljoki och också till andra platser inom fortets område. Fem hus förstördes efter att ha antänts av brandbomber och vägar förstördes. Större skador inträffade dock inte heller idag. Manskapsförlusterna inskränkte sig till en stupad och tre sårade.

Batteriområdets nödvuxna skog var nu ännu glesare än tidigare. Den täckte inte längre kanonerna. Nära eldledningstornet fanns blott ett enda litet träd kvar, granatregnet hade fällt eller brutit av alla andra. Marken var full med kratrar och i synnerhet kring eldledningstornet verkade det som om man skulle ha försökt bereda det för sådd. Men allt detta var betydelselöst i jämförelse med att Marat hade fått sig en läxa, som fartyget måste minnas, och att Björkö också nu hade hållit, fastän ryssarna hade riktat ett av sina hårdaste slag mot det, och det förblev ett obrutet stöd för kusten och landtruppernas västra flygel.


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser