Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- Pansarfartyget Ilmarinen

Tauno Juvonen

 

Livet ombord

I maj 1933 fick pansarfartyget Ilmarinen sitt manskap. Fartyget låg i Aura å på Crichton-Vulcans område. Personal från varvet höll fortfarande på med finslipningsarbeten på fartyget. Vi unga män fick med röda öron lyssna på varvsstäderskornas ohämmade småprat om sina personliga privatsaker. Fartyget besöktes också av en kortvuxen man, som man kallade amiral Moore, man visste att han var från England.

Underofficerarna bodde på tre ställen. De äldre underofficerarna (båtsmännen), ca 10 personer, bodde i båtmansmässen. Jag bodde i sergeantmässen tillsammans med 30 andra. På skans 4 bodde 10 yngre underofficerare. Mässpojkarna skötte om maten och städningen. Till natten lyftes borden och bänkarna upp mot taket. Likaså sovsäckarna som vi sov i på nätterna.

Under fritiden spelades det kort - också om pengar, men för det mesta bondtolva och andra sällskapsspel. Det funderades dock så, att om Tyskland vinner får vi stanna i Finland. Om Sovjetunionen vinner har vi Sibirien framför oss.

Privat egendom fick vara ifred. I Nystad (under Suomen Joutsens tid) hade alla sina pengar på fönsterbrädet, och ingen behövde någonsin fråga efter dem. Likaså var det på Ilmarinen, vi låste inte skåpen.

I maj 1933 kom ca 50 underofficerare till pansarfartyget Ilmarinen, av dessa är troligtvis endast en landsvägstrampare kvar, undertecknad.

Den största tiden låg vi för ankar i Lappvik, där det övades och utfördes underhållsarbeten på fartyget. Vi gjorde också färder till städer i hemlandet. På en av våra första sjöresor visade sig fartyget ha lätt för att få slagsida, i synnerhet i hård vind. För den skull placerades hjälpkölar på båda sidor av fartygets botten. En kväll år 1934 hade man för avsikt att gå till Vasa. Eftersom det redan var kväll beslöt man dock bli kvar för ankar. Vattendjupet på ankringsplatsen måste mätas och bottnens beskaffenhet meddelas. Sergeant Ansden utförde uppgiften och meddelade: - Herr kommendör, 10 meter och halmbotten. (Det var halmbotten då sjögräs följde med lodlinan upp).

Följande morgon ställdes kosan mot Vasa, men Virta som fungerade som fartygets chef förde fartyget över ett grund. Det kändes som om man skulle ha kört längs en potatisåker, fartyget fick slagsida till vänster och maskinrum 2 började fyllas med vatten. De egna pumparna räckte inte till, hjälp måste fås från Vasa. Kustmarinens chef kommendör Ikonen blev på ett tråkigt sätt ansvarig för det som inträffat. Fartyget måste därefter dockas på Sveaborg.

Pansarfartyget gjorde också färder till städer i våra grannländer. En gång transporterades Sveriges ambassadör Heidenstams likkista till Stockholm.

Under vinterkriget skötte vi mest luftvärnsuppgifter. Båda pansarfartygen Ilmarinen och Väinämöinen låg på Erstan. På juldagen medförde bomberna som fienden fällde döden för en matros och flera personer blev skadade. Bombsplitter slog också hål i Ilmarinens akterdel.

Under fortsättningskriget bombarderade pansarfartygen Hangö stad ett par gånger, skötte luftvärn och eskorttjänst.

Jag fungerade först som maskinist för hjälpmotorerna. Motorerna var två och effekten 100 hk. Efter ca ett år var min plats i maskinrum 4, där jag fungerade under största delen av min fartygstid. Lauri Saari var maskinmästare. Skillnaderna i grader mellan förmän och underlydande hölls i ära, duande passade inte, niande var inte heller bra efter många gemensamma arbetsår, således användes den tredje formen. Maskinerna servades dagligen, vaktturen var 4 timmar med ledigt i samma mån.

13.9.1941

Den 13 september var Hugo Valtonen som varit maskinmästare i maskinrum 4 på sjukledighet och jag måste ta hans vakttur. För den skull byttes min vakttur och den slutade kl. 20.00. Utan vakttursbytet skulle jag ha varit i maskinrum 4 efter kl. 20.00.

Pansarfartygen Väinämöinen och Ilmarinen stävade mot Ösel och Dagö - och Ilmarinen samtidigt mot sin undergång. Man litade på pansarfartygen, de hade en kraftig beväpning och starka pansarsidor. Ingen anade att undergången skulle komma så snabbt som den sedan kom. Eller nog fanns det också sådana som anade sitt öde, såsom Ruben Peltonen, som före sin sista måltid meddelade att det inte lönar sig att äta, eftersom man inte återkommer från denna resa - vilket också för hans vidkommande besannades på ett ohyggligt sätt.

Jag hade just gått till underofficersmässen för att koka kaffe, klockan var 20.30, då en skakning inträffade. Kaffepannan hoppade upp kanske 10 cm, jag svängde runt, men följande skakning kom omedelbart, så jag hann inte längre lösgöra sladden till kaffepannan. Kaffepannan och bord flög till väders. Den första tanken var att genast bege mig ner för skyddsuppgifter. Vi hade ju ofta övat hur man tätar vattenläckor med träkilar. Riktningen ändrades dock då det i skansens trappor kom folk uppåt. Fartyget hade fått slagsida till vänster, varvid artilleripjäserna som var placerade vid trapporna föll ner på dem som var på väg upp. Instinktivt steg jag ut på däck genom den öppna dörren. Fartyget hade så svår slagsida att jag på alla fyra måste klättra mot relingen och därifrån ut på fartygssidan.

Då fartygets slagsida var omkring 45 grader upphörde dess rörelse och jag hann redan för ett litet ögonblick hoppas att fartyget skulle resa sig på rätt igen, men den önskan uppfylldes inte. Då fartyget fick allt större slagsida märkte jag att jag stod på bottnen och kölen. Omkring mig fanns ett stort antal män, av vilka en del hoppade i det svarta vattnet och med sin tunga utrustning sjönk till botten. Stående i mörkret - liksom på en stor kobbe - där eldslågor slog mot sidorna, kom jag att tänka på fartygets ammunitionslager. Det kan explodera... tillsammans med Kalle Saarinen funderade vi på denna möjlighet, men vi var ense om att det dock inte lönade sig att försöka simma, utan vi höll oss på bottnen. Som silhuettfigurer syntes bevakningsmotorbåtar i närheten och då de inte kom närmare, ropade vi i kör "KÖR HIT/AJAKAA TÄNNE!" Så körde VMV I under löjtnant Peltonens befäl just till rätt ställe framför Ilmarinens för. Det var ingen som hels panik på bottnen och ingen försökte tränga sig förbi för att längs paravanvajern komma till det mindre fartyget. Så mycket tid fanns det att vi hann komma överens om att Saarinen går först och jag kommer sist. Så steg 57 man ombord i skydd på VMV I. Många män, som inte hade en chans att komma ut, hade blivit kvar inne i fartyget. Knackningar i fartygets botten var de sista hopplösa försöken att få hjälp.

Från VMV:s däck såg vi de sista ögonblicken av vårt stolta flaggskepps dödskamp. Ännu en gång lyfte Ilmarinen upp sin för - alldeles som för att hota med sin styrka - och sjönk sakta med akterna före under vattenytan, med uppstigande olje- och luftbubblor som tecken på vårt stolta fartygs sista viloplats.

Med det hade följt 271 man i sin bästa ålder. Vi gjorde ännu vår sista hälsning med "lakki päästä"-kommandot.

Efter detta begärde jag att VMV-mannarna skulle sätta ut en båt så att vi kunde hjälpa kamraterna som var i vattnet. Snart var vi i båten och med Kallinen vid årorna lyfte vi upp 5-6 man ur det kalla och oljiga vattnet. En del var så utmattade att de inte ens kunde säga sitt namn. Den sista som vi räddade var redan under vattenytan men vi fick tag i hans hår och så blev ännu en räddad till vår lilla skara, sammanlagt 132 vapenbröder.

Så slutade min tjänst på pansarfartyget Ilmarinen. Det hade varit mitt hem och min fasta punkt i 8 år 4 månader och 13 dagar.

Minnesfester

På grund av krigstillståndet gavs inga uppgifter den officiella vägen till allmänheten om Ilmarinens undergång, men nyheten om vad som inträffat spred sig snabbt.

I fredstid har årligen den 13 september av tradition ordnats en minnesfest till minne av pansarfartyget Ilmarinen och de som drunknade med det.

En av de mest gripande minnesstunderna var den 7 juni 1991, då en veteran från Helsingfors och fyra från Åbo blev transporterade till platsen där Ilmarinen sjönk. Miniubåten Nicolaus var på plats och förde oss i tre grupper ner till sidan om Ilmarinen. Det var en överraskande syn.

På en meters avstånd låg fartyget som vi varit tvungna att lämna nästan 50 år tidigare. Dykfarkosten stötte i något skede mot Ilmarinens sida. Kanonrören stod fortfarande rakt ut, fastän nu under däck. Den enda besvikelsen var att vi inte fann den rämna i skrovet som hade förorsakat Ilmarinens undergång.


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014 

Berättelser