Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- Signalfunktionen

 

I varje infanteriregemente fanns såsom en del av stabskompaniet en signalpluton. Den hade specialutbildat manskap, som var ansvarigt för att information fördes fram från ledningen till de stridande trupperna och tvärtom. Också de stridande trupperna måste kunna stå i förbindelse med varandra. För detta ändamål hade man telefoner som var inpackade i trälådor. På bataljonsnivå hade man också radio. Telefonförbindelserna byggdes upp på fältkablar, som ofta låg på markytan. Där var de lätt sårbara för fiendens artilleri- och granatkastareld. Fukten förorsakade läckage vilket gjorde att hörbarheten blev dålig. Signalmanskapet måste givetvis också under artillerield reparera skador på telefonlinjerna.

Artilleriets funktion var helt beroende av att förbindelserna från eldledarna till eldbatterierna och sektionsofficeren fungerade. Därför hade var och en eldledningsgrupp sina egna specialutbildade signalmän. Väsentligt var också, att infanteriet kunde anmäla behov av eldunderstöd tillräckligt snabbt och säkert till artilleriets enheter. I sektionerna fanns en signalofficer direkt underställd sektionskommendören. Signalofficeren var ansvarig för att signalnätet var rätt planerat och utbyggt. Fältartilleriregementena hade en signalofficer som svarade för ledningen av hela signalfunktionen inom regementet. Han var direkt underställd regementskommendören. Det hade varit alltför riskabelt att bygga artilleriets signalfunktion uteslutande på telefonin; radioförbindelser var alldeles nödvändiga ända från eldledningsplatserna.

På divisionsnivå opererade man med vidare perspektiv. Å ena sidan måste man upprätthålla kontakterna till de stridande trupperna. Å andra sidan måste man kunna nå armékåren och även högre kommandostafflar. Till divisionens signalorganisation hörde en signalbataljon. Inom 17. Divisionen var den uppställd i Salo; den hade namnet Signalbataljonen 34. Dess första kommendör var kapten Åke Åström. Inom divisionens stab fanns en signalkommendör och en liten byrå. Den första signalkommendören var major Heikki Vaskio.

Det är intressant att i efterskott konstatera, hur långsiktigt 17. och 8. Divisionernas samarbete var organiserat. (8. Divisionens kommendör var generalmajor Bertel Winell.) På sådana specialområden som pionjär- och signalfunktionerna utbytte kommendörerna både på bataljons- och divisionsstabsnivå - och dem underställda officerare arbetsuppgifter sinsemellan. Sålunda verkade kapten Åström tidvis som 8. Divisionens signalkommendör; från denna post återkom han sedermera våren 1944 till 17. Divisionen.

Såsom 17. Divisionens signalkommendör fungerade från juli 1942 till maj 1943 kapten 0. Heikkilä. Han efterträddes av kapten U.P. Hälvä som i sin tur överlämnade kommendörsposten till kapten Onni Iho.

Då man hade gått över Svir och höll på att övergå till ställningskrig, förlades ett av signalbataljonens kompanier till Podporozjje, ett till Nisj och ett till Mätysova.

I slutet av år 1941 hade man på Svir brohuvud redan ett nöjaktigt fungerande signalnät med ett flertal telefonväxlar. Då situationen helt övergått till ställningskrig började man ersätta fältkablarna med blankledningar, som till en början fästes vid ryska telefonstolpar. Dessa bestod nertill av betongpålar som var nedgrävda i marken och vid dem fästade relativt korta trästolpar. Efter en tid ersattes dessa med stolpar som de finska trupperna hade fällt. En väsentlig förbättring inträdde, då man började dra undervattenskablar såväl tvärs över Svir som längs floden. I dessa krävande arbeten fick Signalbataljonen 34 hjälp av VI Armékårens signaltrupper. Forskningsinstitutioner och fabriker på hemmafronten utvecklade och tillverkade centraler av hög kvalitet. De medförde en avsevärt förbättrad hörbarhet.

Under ställningskriget utvecklades även användningen av teleprintrar. De underlättade avsevärt kontakterna till de högre kommandostafflarna.

Det tekniska kunnande som utvecklades inom högkvarteret erbjöd även möjligheter till utveckling av spaningsverksamheten. Man lärde sig ansluta egna telefonledningar till de ryska. Snart lärde man sig snappa upp fiendens radiosamtal - en kunskap som överste Reijo Hallamaa inom Högkvarteret särskilt utvecklade och som sommaren 1944 gav möjligheter att snappa informationer med avgörande betydelse för heta krigföringen.

Signalbataljonen 34 svarade också under ställningskriget för elektrifieringen av stridsområdet. Elektricitet behövdes särskilt inom sjukhus och staber, men småningom byggdes el-nätet ut till snart sagt varje korsu ända till den främsta stridslinjen. Detta blev möjligt sedan man dragit högspänningslinjer till transformatorer och från dem förgreningar till de olika anslutningarna. Vid divisionsstaben inrättades en vakans för en högspänningsofficer. Till hans ansvarsområde hörde även frågan om egen el-produktion. För detta ändamål användes olje- eller gengasdrivna generatorer. En dröm var att bygga små vattenkraftverk genom att utnyttja nivåskillnaderna mellan olika sjöar. Detta lyckades varken i Sjemenski eller Kuujärvi.

I installationerna från transformatorstationerna neråt försökte man till en början använda ryskt material. Dess kvalitet var dock alltför svag, t.o.m. farlig.

Stämningen inom trupperna steg genom att man redan från och med år 1942 kunde få telefonförbindelse hem. Då dagtid var helt förbehållen den militära trafiken, var privata samtal tillåtna bara nattetid.

Signalbataljonen förflyttades till Karelska näset just när tågtrafiken var som mest kaotisk. Ändstation blev Villmanstrand, och därifrån marscherade man först till Kiero by och efter ett par dagar vidare till Huotari.

I mitten av juli gavs signalbataljonen i uppdrag att evakuera transformatorer från Tienhaara till Hemfinland.

Den 6 augusti överfördes också signalmännen till reserven liksom resten av 17 Divisionen.

Ur boken:
17:e Divisionen


Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014

Berättelser