Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Berättelser...

- Studier under frontförhållanden

Kriget avbröt tusentals ungas studier och förberedelser för ett yrke. Så gick det också för många som återvände från kriget fysiskt och mentalt normala, åtminstone till det yttre. Orsaken kunde vara bl.a. ändrade förhållanden under krigsåren eller ekonomiska omständigheter.

Mina nattliga studier och skrivandet möjliggjordes av korsuns "arkitektur". På bakre väggen fanns britsar i två våningar, men i min vrå som syns på bilden hade stödjepunktens chef en egen bädd och en liten bordsskiva, och på bädden en otroligt hal madrass av papperssnören som hämtats i samband med en permission. En av plutonens pojkar hämtade också papp efter en permission, med vilket en del av väggarna och taket bekläddes för att hindra sand att sippra in, då fiendeartilleriet och -granatkastarna allt emellanåt skakade backen där korsun låg i backsluttningen.

Från arméns sida förhöll man sig positivt till studier vid fronten. Såsom man också kan läsa i denna krigsdagbok, ordnades till och med studentskrivningar nära främsta linjen, bl.a. i Podporoze.

Också inom Gränsjägarbataljonen inrättades små studiecirklar och i Juksova-skedet också en egen "skola".

En förkortad version av en artikel i huvudstadens Krigsveteran-tidning 4.1.1985 berättar om ett enskilt fall, som knappast var det enda i sitt slag:

 

Sakari Särkisilta:

Professorn som jag minns med högaktning

På hösten 1939 blev det allt svårare för mig att fortsätta mina studier vid Helsingfors universitet. Manliga studerande försvann den ena efter den andra. Jag hade planerat att bli färdig på våren 1940, men det blev fem års uppskov på mina planer.

Jag rykte in i militären och den vägen i Vinterkriget, där jag deltog som elev i underofficersskolan i JR 7 led på Karelska näset. Under mellanfredstiden gick jag krigsskolorna och tjänstgjorde i Ylämaa tills det nya kriget började. Efter anfallsskedet i den lätta avdelningen I följde förflyttning till Gränsjägarbataljonen I samt ställningskriget på Näset och vid Svir.

-Envar av oss torde, då vi minns tillbaka till åren 1939 - 44 (-45), ha en känsla av att vårt liv och en del av dess skeden inte har betytt så mycket, det var alldeles som om vi blivit ledda utan att ha haft så mycket att säga till om i vissa avgöranden.

Så gick det också för mig och uttryckligen avbrottet under Vinterkriget påverkade mina studier. Det att jag fick möjlighet att fortsätta studierna i frontförhållanden får jag vara en person tacksam, som jag inte kände tidigare och vars bakgrund för mitt vidkommande var helt främmande. Han var professor Hugo E. Pipping, om vilken den som skrivit memoarerna säger: "Utåt sett gav Hugo E. Pipping intryck av att vara svår att närma sig - direkt en aning dryg - av den akademiska arten, svenskheten förkroppsligad ".

Denna "dryga svensk" tog mig så att säga under sina vingars beskydd på våren 1943 och följde mina skeden på Näset och vid Svir samt då det blivit fred ända tills jag blev färdig i maj 1945. Varför han gjorde så, det förundrade jag mig över länge.

För några år sedan råkade en bok komma i mina händer från en hylla i Tölö bibliotek, Göran Stjernschantzs bok "Hugo E. Pipping, Humanist i ekonomernas värld". Jag satte mig för att bläddra i boken och småningom kunde jag gissa mig till, varför en okänd svenskspråkig professor började stöda en finskspråkig frontsoldat.

Saken utvecklades så här::

I denna korsu som kallades "Hikilinna" gjorde jag mitt arbete till universitetet. Korsun var trång och låg. I dörren fanns en öppning bred som ett bräde för att trygga syretillförseln. Dessa pojkar i min pluton var unga och starka, i huvudsak ordinarie gränsmän eller redan från mellanfredstiden bekanta dåvarande beväringar av årsklass 1920, pojkar från Satakunda. Korsun fanns i Lempaala på Kuja stödjepunkt och på Gränsbataljon I:s avsnitt.

På vintern 1942-1943, då vår bataljon låg i Lempaala, tittade jag hemma under en permission i mina studieböcker. Jag råkade få i mina händer materialet till mitt laudaturarbete i mitt andra huvudämne, som jag hade hunnit samla ihop före vinterkriget. Av ett ögonblicks infall satte jag pappren i ryggsäcken då jag skulle återvända till linjen. I stil med en korsordsuppgift började jag undersöka pappren i Hikilinna-korsun och sammanställa en helhet av dem. Jag blev allt mera intresserad av saken och skrev arbetet färdigt nattetid i karbidlampan sken under våren, då plutonens pojkar sov på sina britsar och i tur och ordning gav sig ut på vakt. Tillsammans med min stafett gick jag de obligatoriska stödjepunktsrundorna och återvände till mitt arbete som väntade på fortsättning på den lilla bordsskivan invid min brits.

Jag sände mitt arbete till Helsingfors universitet. I det skedet visste jag inte vem som skötte professuren inom mitt huvudämne, det var ju tre och ett halvt år sedan jag sist hade rört mitt skolarbete.

Jag väntade inte ens något svar. Arbetet var dessutom i mitt tycke ofullbordat. Jag borde ha samlat mera material.

Ett märkligt telefonsamtal från Helsingfors till främsta linjen

En dag i slutet av maj ringde bataljonskommendören Matti Tiitola till vår stödjepunkt. En riktig spjuver som han var, meddelade han med myndig röst att om löjtnanten skulle anmäla sig på bataljonsstaben, och det alldeles med en gång. På vägen dit funderade jag på vad jag hade gjort bort mig med.

I staben frågade Matti först, om jag har hört, att det inte är nödvändigt att hemmafronten känner till var enheterna är placerade vid främsta linjen, och åtminstone inte deras telefonkoder. Jag var helt förbluffad, då kommendören sade att en herre vid namn Pipping hade ringt till staben och frågat efter mig. - Jag känner nog ingen person med det namnet, sade jag till Matti.

Saken klarnade dock, då Matti sade, att herr Pipping hade begärt att man skulle bevilja mig en liten permission så att jag kunde komma till Helsingfors universitet inom några dagar och göra min pro gradu-avhandling.

Så sant som det är sagt var kommendören också han glad för min skull. Jag fick permissionen och satt sex timmar i universitets stora föreläsningssal. Pro gradu-avhandlingen godkändes 29.5.1943. För Matti och mig stannade det vid en gissning, hur någon civil man från Helsingfors lyckades få telefonkontakt till en bataljon vid främsta linjen.

Det var inte slut med professor Pippings åtgärder i och med detta.

På hösten 1943, då huvuddelen av bataljonen var vid östra Svir fick jag ett brev, där det meddelades, att jag permitteras på tre månader för fortsatta studier. Eftersom jag själv inte hade gjort något för saken, gissade jag att Hugo E. Pipping varit i farten. Från mitt hem i Uleåborg avlade jag sedan två examina, till och med berömliga vitsord. Jag hade förmodligen önskat visa min tacksamhet genom att avlägga mina examina ordentligt.

Då jag återvänt från min studieledighet i årsskiftet 1943-1944 träffade jag vår bataljon vid Svirs mellersta lopp, i brohuvudställningen söderom Podporoze. Atmosfären var förändrad. Det var inte längre att tänka på studier. Den 18 i månaden lösgjorde vi oss från linjen. Det tunga återtågsskedet började.

Efter freden träffade jag Hugo E. Pipping personligen för första gången. Jag begav mig till hans hem på Skatudden för att avlägga mina sluttenter. Sammanträffandet var angenämt. Tenterna klarade jag bra. Denna "dryga svensk" visade sig vara en klok konversatör, som också var intresserad av min generations skeden i kriget.

I boken som jag nämnde i början kom jag i Tölö bibliotek till en sida, där det stod "En månad senare fick makarna (Pipping) meddelande om att deras äldsta barn Jost Pipping hade stupat vid Svir den 15 april ". I boken berättades vidare att professorn då hade känt sig mycket trött och kraftlös.

På ett annat ställe i boken berättades också att Pipping var en av de 33 medborgare som i augusti 1943 lämnade en adress till president Ryti där man önskade ett snabbt och hedervärdigt slut på kriget.

Var det månne så att den egna familjens sorg och å andra sidan en idealistisk strävan att få slut på kriget för att undvika fler förluster som professorn kommit på tanken att personligen stöda de unga, som i stället för att studera tjänade fosterlandet vid fronten. Det verkar att finnas grunder för en dylik slutsats. Jag torde inte ha varit den enda som denna min lärare följde i sina tankar under dessa år. Också då levde man i människornas värld, fastän många livsvärden måste betonas på ett annat sätt än idag.

--------------------------------------------------------------------------------

Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland 2002, 2014
Veteraanien perintö - Itsenäinen Isänmaa 2002, 2014

Berättelser