Militärprästerskapets verksamhet

Militärprästerskapet hade redan före krigen en etablerad och erkänd ställning i vårt land. Militärprästernas uppgift under krigen var det egentliga andliga arbetet och själavården förutom omsorgen om de stupade och deltagande i upplysningsverksamhet. Under fortsättningskriget fanns det en militärpräst i varje bataljon, som således hela tiden var med sin trupp vid främsta linjen. Verksamhetens omfattning beskrivs exempelvis av att 880 präster, det vill säga 63 % av vårt lands 1 400 präster inom den evangelisk-lutherska kyrkan fungerade som militärpräster längre eller kortare tid under fortsättningskriget.

På olika avsnitt fanns i allmänhet 12-16 ortodoxa militärpräster. I fortsättningskriget ljöt allt som allt 23 präster hjältedöden. I vinterkriget hade 12 präster stupat.

Omsorgen om de stupade hade redan i vinterkriget bestämts som uppgift åt militärprästerskapet, fastän den till största delen bestod av annat än andlig verksamhet. De stupade skulle tas om hand bakom fronten och föras till hembygden, där man ordnade hjältebegravning. Militärprästerna skrev ett personligt brev till den stupades anhöriga, vilket innehöll uppgifter om den dödas sista skeden. Det var en tung uppgift för prästerna i främsta linjen att skriva dessa brev, men för de anhöriga var breven oerhört viktiga.

Man var också tvungen att tillfälligt begrava de stupade på fältet, men också dessa stupade fördes så snart som möjligt till hembygden. Fiendens stupade var man i allmänhet tvungen att lägga i massgravar.

Militärprästerskapets andliga verksamhet, samt varje soldats vetskap om att stupade med alla medel befordras till sin hemkommun för att begravas i hjältegrav, hade stor betydelse för soldaternas sinnesstämning. Finländarnas system för omsorgen om stupade var säreget i hela världen. På andra håll begrovs de stupade i allmänhet på fältbegravningsplatser långt från sitt hemland. Dessa begravningsplatser förstördes till stor del i röran under kriget och under tiden efter krigen.