Arvet efter Veteranerna - Ett självständigt fosterland

Databank

Signalverksamhet

Vinterkriget

Då vinterkriget bröt ut hade de finländska signaltrupperna stora brister i utrustningen. Ännu i sista stund före kriget försökte man skaffa mera signalutrustning, var helst sådan fanns. Man fick mycket små mängder utrustning dåmera och anskaffningarna ökade brokigheten i utrustningen.

Särskilt fältradioapparater hade man alldeles för litet av. Antalet var bara 239, vilket var 30 % under minimibehovet. Dessutom var huvuddelen av radioapparaterna föråldrade och osäkra vid användning. De flesta radiotyper fungerade bara för telegrafering. Talradior fanns bara 50. Fältkabel för ledningsbyggande i terrängen fanns 80-90 % av behovet, men av de behövliga fältradiorna fattades hälften. Gammal telegrafutrustning fanns tillräckligt, vilket gjorde det möjligt att upprätthålla signalförbindelserna för de högre ledningsorganen. I någon mån använde man också optiska signalmedel, såsom blinkande lampor. Användningen av signalhundar slutade man snart med.

Under vinterkriget användes radioförbindelser förhållandevis litet på grund av deras dåliga störningstålighet och bristen på utrustning. Däremot försökte man bygga och upprätthålla fälttelefonförbindelserna. Kablarna brast likväl på många ställen i fiendens kanoneld. Felpatrullerna var ofta tvungna att reparera skadorna under fiendens eld. För att säkra förbindelserna gjorde man kabelnät till exempel genom att dra järn- eller koppartrådar direkt på snön. Bristerna i signalförbindelserna ersattes med stridsstafetter. Detta var ändå ofta alltför långsamt och osäkert, eftersom många stridsstafetters väg avbröts av fiendens eld.

Fortsättningskriget

Under mellanfreden fördubblades mängden signaltrupper på basis av erfarenheterna från vinterkriget. Samtidigt inleddes omfattande anskaffningar av signalmateriel. Utrustningen var mycket brokig. Till exempel fälttelefonerna var av 37 olika modeller. Av fältradiorna fattades fortfarande hälften och av telefonerna en fjärdedel. Redan före fortsättningskrigets utbrott fick man signalcentralen Lokki färdig i högkvarteret i S:t Michel. Den hade stor betydelse vid upprätthållandet av de viktigaste förbindelserna.

I fortsättningskrigets anfallsskede försvårades signalförbindelserna speciellt på grund av bristen på lämplig utrustning för det rörliga kriget. Dylik utrustning var mobila signalstationer, radiobilar, fältfjärrkabel och radiotelefoner. Det snabba framskridandet i anfallet och de allt längre avstånden försvårade upprätthållandet av förbindelserna.

Under ställningskriget skaffade man mera utrustning. I hemlandet tillverkades till exempel radioapparater. Produktionen av de första UKV-radioapparaterna inleddes. Fjärrpatrullerna utrustades med inhemska Kyynel-telegraferingsradior som fått gott rykte. Telefonnätet kompletterades enligt vad utrustningen medgav. Man fäste stor uppmärksamhet på krypteringen av signaltrafiken och bevakningen. Under lugnare tider tilläts dock till och med privata samtal från korsurna. För att avlyssna fiendens samtal byggde man avlyssningssystem på många ställen i främsta linjen eller på fiendens sida. Likaså följde man med fiendens radiotrafik. De erhållna spaningsresultaten var ofta av stor betydelse.

I slutet av ställningskriget fanns redan 13 600 som hörde till signalpersonalen bland fronttrupperna och på hemmafronten. Andelen lottor bland signalpersonalen var mycket stor. Ca 16 % av lottorna var utbildade för olika uppgifter inom signalverksamheten.

Under reträtten på sommaren 1944 förstördes telefonnätet på tyngdpunktsområdet av fiendens massiva förberedande eld. Dessutom hann man inte rulla upp all hel kabel. Fastän man förlorade betydande mängder signalutrustning, kunde förbindelserna hållas tillräckligt i skick. Då läget stabiliserades i juli-augusti var förbindelserna åter i ordning.

Lapplandskriget

Under Lapplandskriget inverkade i synnerhet de långa avstånden i Lappland på signalförbindelserna. Radion visade sig vara fullständigt oersättlig. Störningar av vädret och tidvis också av norrsken medförde olägenheter för radioförbindelserna. Vid Torne älv underlättades signalverksamheten av att Sverige gav lov att använda det fasta telefonnätet på sitt område. Trots många svårigheter kunde signalvapenslaget också i Lapplandskriget klara av de krävande uppgifter som blivit förelagda.